mammaglitter.se

 

Det är mycket babykläder i mitt huvud just nu. Jag tog fram lådan med de kläder vi sparat från Björn i storlek 56-68 häromdagen. Oj jisses. Eriks kommentar var "Är det en liten docka vi ska få?". Och en kan ju nästan börja undra. Vartenda plagg minns jag så väl när Björn använde, men jag har så extremt svårt att föreställa mig att han var så liten. Jag vet ju att vissa av dem dessutom var alldeles alldeles för stora i början, och nu ser de så otroligt pluttiga ut. 

 

 

Jag blev lite besviken dock för det är så många plagg som går i blått bara, och beige och grått. Minns det som att vi hade mycket mer rosa till honom redan från början. Nu när vi får en tjej måste vi ju förstås bara ha rosa kläder till henne, för såna är ju reglerna. Jag fattade inte det med barn nummer ett så vi fick hela tiden frågor (får fortfarande i och för sig) om det var en liten flicka och sen blev folk jättebesvärade när det inte var det, "för han har ju rosa napp!" osv, så den här gången ska vi vara lite mer tydliga. Som småbarnsförälder har man ju givetvis ett ansvar att inte förvirra random tant på Ica, det kan bli jättekonstig stämning annars, tro mig, vi har provat. Dessutom har jag många gånger fått höra att vi förvirrar det stackars barnet genom att klä honom i flickkläder, och tänk, VE OCH FASA, om han skulle bli homosexuell av allt rosa??? Så därför ska vi givetvis ta vårt samhälleliga ansvar den här gången och se till att lillasyster redan från början får en trygg, rosa könsidentitet.

 

 

Men skämt åsido så tycker jag att det är så fint med rosa kläder så jag undrar var de är. Men ibland minns jag fel med storlekarna tror jag, Björn hade flera rosa bodys med spets som var helt fantastiska, men de kan ha varit från större storlek eller hamnat i spara-till-Björn-lådan. Och så sorterade vi faktiskt ut en del kläder också, med fläckar som inte gick bort osv, och där hamnade nog tyvärr några av de rosa favoriterna som användes så mycket. 

 

 

 

På tal om färger och genustänk och barn får jag ganska ofta kommentaren att Nu när det blir en flicka, oj oj, då blir det väl bara rosa kan jag tänka! Och visst är det så, hon kommer ha massa rosa kläder, och jag ser så mycket fram emot att köpa små fina klänningar, för det är väl egentligen det enda som Björn inte haft så mycket av. Han har haft ett par bra solklänningar, och så tyllkjolen förstås, men annars har det mest varit rosa i andra former. Men i övrigt kan jag bli lite trött av den kommentaren, för ja, hon kommer ha mycket rosa, men det är inte i huvudsak för att hon är flicka, utan för att jag tycker jättemycket om rosa och jag är den som shoppar mest barnkläder i den här familjen. Får jag välja mellan en rosa tröja med en stjärna på och en mörkblå med ett monster väljer jag stjärntröjan alla gånger, oavsett om det skulle vara till Björn eller till lillasyster. Så nu när jag får kommentaren om rosa kläder har jag faktiskt börjat svara att ja, det stämmer, hon kommer nästan bara ha rosa, för hon får ju ärva Björns kläder! Då blir det lite obekvämt en stund, men det bjuder jag på :)

 

Haha, det här är lite typiskt mitt huvud just nu. Jag började skriva ett litet mysinlägg om bebiskläder och hamnar i en genusdebatt om färgval på barnkläder. Stor eloge till Åhléns förresten, när vi ändå är inne på ämnet. De har slopat pojk- och flickavdelning och har istället alla barnkläder sorterade efter storlek. Härligt!

 

 

Vill ni läsa mer på ämnet barn och färger och genus skrev jag ett inlägg när Björn var bebis om doktorn på barnakuten som, trots att han precis läst i sin journal att barnet hette Björn, var tvungen att fråga om det var en han eller hon, för att Björnen hade en rosa body matchad med sina marinblå byxor, läs inlägget här. Och vill ni ha boktips i ämnet kan jag varmt rekommendera Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2, som jag skriver lite mer om här.

 

När jag skrev mitt examensarbete under utbildningen var min handledare stenhård på en sak - vi fick inte använda ordet man. Då ville hon hellre att vi skrev om meningarna. Jättekonstigt, tyckte jag till en början, och svårt. Är en väldigt invand på att använda det ordet känns det lätt lite torftigt när meningarna plötsligt ska komponeras runt det, jag hade ofta en mening i huvudet men fick försöka skriva om den för att få bort man:et. Men jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Då. Sedan kom HEN in i svenskan på allvar, och jag blev lite mer genusmedveten. För jag kunde inte för mitt liv förstå problemet med ordet hen. Att hitta på ett ord att använda istället för att skriva otympliga "han eller hon", och som en dessutom kunde skriva när det inte spelade någon roll/kanske inte ens var klart om det rörde sig om en han eller en hon. Det var väl alldeles strålande. Men många verkade inte tycka det, blev istället upprörda och det kom blogginlägg och debattartiklar om detta förfärliga ord som skulle göra att vi tappade våra identiteter som män och kvinnor och våra stackars barn skulle bli helt könsförvirrade och det lät ju som engelskans höna och det var ett förlöjligande av språket och framför allt helt helt onödigt. Ja, jag måste säga att jag tycker att reaktionerna på detta lilla ord varit rätt kraftfulla. Som den här artikeln t ex, jag hoppas fortfarande på att den är skriven för att provocera och inte för att hon faktiskt tycker så, men jag vet inte... Hur som helst tycker jag att hen är ett BRA tillskott till det svenska språket och att det inte på något vis förtjänar den storm av kritik som följt i svallvågorna av dess införande i språket. Ett ord vi borde öva oss mer på att använda helt enkelt! Läs mer om själva ordet här och ett bra blogginlägg på ämnet av Lady Dahmer här. 

 

Sedan jag fick barn började jag dessutom fundera på uppfostran och rosa kläder (läs mitt tidigare inlägg här) och hur en pratar till barn (boktips här) och då började verkligen tankarna snurra. För det är ju helt klart så att vi lever i ett av gammal tradition mansdominerat samhälle. Mycket utgår från männen - även om det såklart blir bättre och bättre ju mer medvetna vi blir. Ta då ett så enkelt ord som man. Det kanske låter töntigt att börja ifrågasätta det. Det är ju bara ett ord, som vi använt i alla tider, det har väl ingen betydelse att man använder det. Fast det kanske det har. Jag tänker att om det bidrar till att behålla de strukturer som finns i samhället där det är givet att mannen är norm, då är det väl lite onödigt? Är det inte bättre i så fall att försöka "avköna" språket, som det skrivs om i den här artikeln? Det lilla ordet en hade plötsligt gjort entré i svenska språket och sakta men säkert i mitt språkmedvetande. Jag kan ibland känna att det här är lite som hela chokladbollsdiskussionen. Vi bytte ett ord som människor tar illa vid sig mot något neutralt, för det är synd och väldigt onödigt att människor ska behöva ta illa vid sig. Här har vi plötsligt ett mycket enkelt sätt att göra språket mer neutralt och (även om det är en liten liten del förstås) kanske i förlängningen göra samhället mer jämställt. Det är inte särskilt svårt, det är inte kränkande för någon och det är inte ens särskilt kontroversiellt, det är ett litet en, och jag kan för mitt liv inte begripa varför vi inte ska använda det.

 

Jag vet faktiskt inte varför min professor inte ville att vi skulle använda man, om det var genusaspekten som låg till grund för det eller om det berodde på något helt annat, om jag träffar henne igen ska jag fråga, men jag har i alla fall bestämt mig för att försöka byta ut det mot en. Då behöver jag inte krångla till det för mig och skriva om meningar och få oflyt i mitt språk, men vips har jag gjort meningen helt neutral. Jättesvårt när en är så van förstås, men superenkelt och superbra! 

 

Jag tycker att det är jättespännande med språk och det är fullt naturligt att vara emot förändringar, så har det varit i alla tider, att vad ska det vara bra för alla konstiga nya ord och ungdomarna förstör språket med sina slanguttryck och hitan och ditan men jag kan inte förstå hur ett ord som hen kan förtjäna så mycket upprördhet och hat. Ett litet litet ord som underlättar språket och som dessutom hjälper oss att inte fastna i han och hon och hela tiden lägga så stor vikt vid om det handlar om en man eller en kvinna, är det verkligen så farligt? 

 

Så här tycker jag - vad tycker ni?

 

 

Ett tips till er som läser för barn: Känns böckerna lite väl stereotypa, prova att skifta mellan han och hon, kan prinsessan vara en prins lika gärna? Och hjälten en hon? Plötsligt blir boken helt annorlunda. Eller handlar den (som många böcker) om ett litet barn, skit i om det är en han eller en hon och prova att kalla den för hen eller barnet, för i de lägena spelar det ju faktiskt ingen större roll. 

 

 

facebook: Mammaglitter

instagram: @mammaglitter