För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig hört talas om Babblarna. Kan tänka tillbaka på den tiden ibland med ett visst vemod. Nu har de totalt tagit över mitt liv. (Tillhör du fortfarande den oskyldiga skara som inte utsatts för dem kan du läsa mer om dem här) När Björn var liten tyckte han inte så mycket om gosedjur, han fattade liksom inte riktigt grejen med dem. Till Eriks och min stora sorg, för vi älskar gosedjur. Så det måste jag ändå ge dem, Babblarna, att det var de som gjorde vår son till en gosedjursfantast. Fast nu har det gått lite överstyr. Som när vi ska sova till exempel. Björn sover för det mesta hos oss. Det innebär nuförtiden att Erik och jag hänger ut över varsin kant på vår 180-säng och Björn ligger i mitten. Tillsammans med Doddo, Bobbo och Diddi. De andra Babblarna har vi lyckats övertyga honom om att de får sova på nedervåningen. Hos oss sover även en hund, en skitstor räv (som jag själv har köpt så jag kan inte skylla ifrån mig) och nu sedan i helgen även en Ior som han fått från sin moster och vägrar släppa någon längre stund.
Och han har ju sån koll ungen. För nu kanske ni tänker att hallå, det är väl bara att lyfta över Babblarna och räven och hunden och Ior till annan lämplig plats när Björn har somnat. Och det skulle en ju kunna tro, men han kan vakna mitt i natten och börja leta upp allihop. Han räknar liksom in dem, sitter där halvt i sömnen och pekar med hela handen. Doddo?! Diddi?! Kan bli ett riktigt projekt ibland, är det någon som saknas är det svårt att somna om. Som häromnatten till exempel när Diddi var borta och det tog jättelång tid för den halvsovande mamman att fatta att det var Diddi som satt inkilad mellan hennes skulderblad och orsakade det tillfälliga ryggskottet.
Babblarna har även gjort musik. Och böcker. De är kreativa små satar... Och de här föräldrarna är så svaaaaaga så när vår son är så förtjust i något så bejakar vi. Hade en period (har tack och lov lugnat sig nu) när vi lyssnade på babblar-cdn kanske cirka 14 gånger per dag. Och däremellan satt jag på kontoret och nynnade på Stompalång tut pling-sången och andra liknande dängor konstant. Och böckerna ska vi inte tala om, de kan vi utantill vid det här laget.
Björns förskola är som tur är lika inne på Babblarna som Björn så han får sig även en daglig dos där.
Och det som är häftigt med Babblarna är att det ju faktiskt finns en pedagogik och någon som tänkt till ordentligt bakom dem. De främjar små barns språkutveckling och är baserade på den så kallade Karlstadmodellen skapad av professor Iréne Johansson. Karlstadmodelen är en i grunden enkel träningsmodell för personer med tal-, språk- eller kommunikationssvårigheter och Babblarnas skapare Anneli Tisell inspirerades av denna. (Läs mer här för den intresserade) Björn var förhållandevis sen med att komma igång med talet, och döm om vår förvåning när vi en dag i en affär upptäckte att han kunde namnet på varenda babblare. Och han har lärt sig att känna igen ord i böckerna (de är ofta färgkodade och annat smart) så det märks att han har börjat få en känsla för att de där krumelurerna som inte är bilder också har en funktion i bokläsningen. Och det är Babblarnas förtjänst. Sedan är det ju givetvis så att det spelar in att vi har läst, läst och läst för honom sedan dagen han kom hem från BB, men absolut att Babblarna är ett enkelt och roligt sätt att introducera barn för språk- och läsinlärning.
Och så får jag väl erkänna att det är rätt trevligt att veta att Doddo också är vaken såhär vid femsnåret på morgonen som klockan var när jag skrev utkastet till denna text. Titta på de där kloka ögonen liksom...
