True Detective...

Idag har varit något av en ångestens dag i det Mathisenska hushållet. I alla fall för mammans del. Det började imorse. Vi skulle gå till mormor. Precis när vi skulle gå säger Björnen "Var är Carlo? Carlo ska följa med!"
 
Ja... Var var Carlo?? Vi letade lite förstrött utan att hitta honom. Han måste ju vara här någonstans. Han dyker nog upp. Vi avfärdade det med att Carlo sover nog fortfarande, så vi skulle komma iväg.
 
Sen slog det mamman. (Ja, det blir lite mer terapeutiskt att skriva om sig själv i tredjeperson och liksom låtsas att det lika gärna kunde ha handlat om någon annan.) Sen slog det henne som en blixt från klar himmel att hon ju inte sett Carlo sedan de hängde i lekparken igår. Det fanns en risk, ja det var till och med ganska troligt när hon började tänka efter, att han inte hade varit med tillbaka därifrån. 
 
The
 
Horror
 
Jag tror inte riktigt att ni kan förstå betydelsen av Carlo. Eller jo, alla ni som haft småbarn nångång förstår väl förstås... Men vissa av er kanske inte ens vet vem Carlo är? En svart Brio-tax i trä som Björn fick när han var pytteliten. En sån med hjul istället för tassar och ett litet snöre man kan dra runt den i. Och runt har han dragits. Han är liksom alltid med. Sover under sängen. Alltid med på promenad. Carlo har varit på Cypern och i London, på Öland och på Åland. Han är a l l t i d med...
 
Och nu har mamman allstå efter två (2!!) dagar ensam med barnen råkat tappa bort Carlo. För även om det kanske rent faktiskt var snart-treåringen som tappat honom kunde denne knappast klandras för det hela.
 
Björnen hade inte riktigt fattat att Carlo mycket väl kunde vara försvunnen utan nöjde sig med att han nog gömt sig någonstans. Familjen gick iväg mot mormorn. Mamman sprang in på Willys och frågade om de sett en liten tax. Nej tyvärr. Pappan letade i lekparken, ingen vovve. De scannade av hela vägen som mamman gått dagen innan men utan resultat. Mamman kände sig mer och mer skyldig. 
 
Framåt kvällen skulle de hem till mormorn igen på middag. Mamman gick före för att leta i lekparken en gång till. Pratade med andra föräldrar i parken. Hörde av sig till de vänner hon träffat i parken dagen innan men ingen av dem hade råkat få med sig Carlo hem. En av dem kom dock ihåg att hon hade gett Carlo till björnen när han satt i vagnen precis innan de skulle gå hem. Ytterligare en sak som talade för att han måste ha förolyckats på vägen. Mamman kände sig nästan lika svårmodig som Joel Kinnaman och stickade tröjan-tjejen i andra säsongen av The Killing, när de bara satt i en bil hela tiden och det regnade. Mamman drog sig till minnes att hon aldrig sett klart den säsongen, så mycket svårmod var det. Men nu hade hon allt platsat där. Hon gick tung i sinnet efter familjen hem till mormorn igen.
 
Efter middagen sitter mamma och klurar på hur hon bäst ska formulera nån sorts efterlysning på Facebook. Hon inser att det kanske är att ta i att kontakta Missing People. Kan man kanske gå med i nån sorts "bortsprungna djur i Nora"-grupp månne? Och finns det nån sorts pris till sämsta mamma som man kan anmäla sig själv till direkt liksom? (The Killing-svårmodet ville inte riktigt släppa)
 
Precis då säger pappan: "Höhö, kolla din instagram"
 
Mamman tar fram telefonen och kollar. Ser inget särskilt. 
 
"Ja alltså, kolla senaste bilden du publicerade på Mammaglitter"
 
 
Men. Va. Faan. är mammans mycket spontana reaktion på denna bild. Ser ni vad jag ser eller? Den här bilden togs alltså när vi kom hem från promenaden, så hundspektaklet var ju bevisligen med. Men jag har ju tittat på kortet flera gånger!!!
 
Och var är han?
 
Faktum kvarstår att han är borta, men nu är han i alla fall hemma-borta, och nu kan jag faktiskt kosta på mig att skylla på treåringen, för det är garanterat han som gömt undan Carlo på något bra ställe...
 
 
Vi måste bara se till att hitta Carlo snabbt för den här hunden är den enda som kvalar in som ersättare just nu, och han är lite mer opraktisk att ha med på promenad...
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 

Nu jäklar är det vardag igen!

För några veckor sen gick jag och funderade lite på det här med mitt bloggande. Jag läste lite i arkivet och konstaterade vad roligt jag skrev när Björn var liten. Alla tokiga och knasiga episoder vi var med om, nåt sånt är jag ju inte ens i närheten av nu. Eller var jag bara bättre på att formulera mig roligt då?
 
HA!
 
Nu har jag kommit på varför det varit sån stiltje. Erik och jag har ju tagit hand om barnen tillsammans typ hela tiden. VI har ju liksom varit två vuxna som hjälps åt, två vuxna med föräldraansvar det vill säga, som man kan ställa samma krav på. Igår började Erik jobba igen och idag kommer första terapi-kåseri-inlägget. Varsågoda!
 
Vår morgon började oförskämt bra. Jag har varit rätt nervös för att Erik ska börja jobba och jag hantera två barn ensam, speciellt nu första veckorna innan Björn börjar på förskolan igen. Men alla åt frukost harmoniskt, Erik åkte till jobbet, Björn blev inte ledsen, Lova somnade, Björn och jag lekte med tågbanan, Björn lekte själv med tågbanan när jag röjde disk. Ja ni hör ju, harmoni på hög nivå...  
 
Men sen började det arta sig. Planen för dagen var att ta med mostern och gå och hänga lite hos min mormor, äta lunch där och sen ta en liten promenad så Björnen kunde sova middag i vagnen innan vi kl 14 mötte upp en vän till mig och hennes barn i en lekpark. För att sen kunna hänga där typ till Erik kom hem. Vattentätt. Mostern skulle komma hem till oss strax efter tio och ta sällskap till mormorn. Tillåt mig punktera det följande händelseförloppet:
 
10.03 - Mamman går upp på övervåningen med båda barnen för att byta blöjor. Inser att det sprutar in vatten i badrummet från det stängda (?) fönstret. Inser sedan att det står en målare utanför med en stor vattenslang och sprutar vatten med högt tryck på 1800-talshuset, som tydligen inte tål det.
 
10.05 - Mamman blir sur. (Hon är redan lite sur på ommåleriet för att hon inte fått veta något innan och dessutom överraskats med byggställningar som satts upp så att hon inte kunde komma ut med barnbvagnen på ett par dagar.) Mamman tar barnen, en av två har fått blöja i alla fall, och springer ner. Möter mostern i hallen och lämpar av barn på henne och går ut för att prata med målarna. De konstaterar mest att de ju måste tvätta om de ska kunna måla... Mamman ännu surare.
 
10.15 - Familjen har lyckats packa sig ut genom dörren. Mamman upptäcker att det är fullt med glassplitter på gången och trappan, sånt man tittar lite extra efter när man har lufthjul på vagnen. Kan det hänga ihop med vår ytterbelysning som spårlöst försvann när byggställningen restes månne tänker mamman? Plockar upp allt glas hon hittar och försöker få Björnen att förstå att han inte bör hjälpa till.
 
10.25 - Familjen går iväg. Björnen ska prompt gå själv. Det går låååångsamt.
 
10.45 - De anländer hos mormorn, ca tre kvarter längre bort. 
 
10.50 - Mostern, som för övrigt valt att vara anonym i detta kåseri, Mostern är alltså INTE hennes riktiga namn, det är ett fingerat namn, ska låna mormorns tvättmaskin i källaren. Öppnar dörren för att gå ner men får syn på megastorsuperduperspindel på väggen. Ångrar sig. Mamman känner nån sorts mammigt ansvar och ska fixa spindeln. Plockar på sig glas och kuvert och ska släppa ut den. Går nerför trappan och upptäcker att den ganska stora spindeln är en liten kattunge jämfört med sin kompis som sitter bredvid och är ca två dm mellan ögonen. Mamman skiter i djurens rättigheter och skrock om dåligt väder och slår ihjäl den stora spindeln med en närliggande träsko. Får sen nån sorts barmhärtighetsryck och räddar ändå den lite mindre. Den är ju så löjligt liten i jämförelse så den känns som en baggis. Kommer upp till den storögda mostern som förstås undrar varför det både smällt och att mamman kommer upp med en livs levande spindel. Förklarar läget. Mostern är nu inte direkt mindre rädd. Mamman spelar hjälte och går ner i källaren för att spindelsäkra. Ser ingen mer. Mostern och björnen kommer med ner. Lovan, som egentligen är jättehungrig, distraheras av mormorn. Tvätt läggs i, allt går bra, tills de vänder sig om för att gå upp ur källaren. Ny jättespindel på väggen. Mostern får paniiiiik och springer tjoandes uppför trappan. Björnen fattar ingenting. Mamman försöker kaxigt hosta fram att eeh, hehe, det är bara mostern som är lite rädd för spindlar men du å ja Björn vi tycker ju att spindlar är så roliga och inte alls farliga. Hej hej lilla stora fina fula spindeln, kul kul, host harkel. Står länge (minst tio sekunder) och tittar på spindeln. Björnen konstaterar att han visst tycker att spindlar är äckliga. Mamman kvittrar att hon tycker de är så trevliga så. Mostern har liksom kommit igång med tjoandet och kan inte riktigt hejda sig när hon väl kommit uppför trappan. Skrämmer slag på Lovan, som i samma sekund inser att hon ju är sjuuuukt hungrig. Lova ledsen. Mormorn börjar ånga lite. 
 
10.53 - Mamman och björnen kommer upp. Mamman ska ge Lovan mat, ska ta fram sin telefon. Plånbok med mobil i borta. Nu får mormorn spel. EN PLÅNBOK TAPPAR MAN INTE BORT HUR SOM HELST!!! Mycket upprörd stämning. Lovan fortfarande ledsen. Björnen förvirrad. Mostern erbjuder sig att gå hem till mamman och kolla om hon glömt den hemma. Mamman ammar. Björnen hittar sin radiostyrda bil. Mormorn röker. 
 
11.10 - Mostern tillbaka med plånbok. Mormorn lugnar sig lite och sätter på kaffe. Björnen äter lunch. Jättetidigt. 
 
11.30 - Det dricks kaffe. 
 
12.00 - Mormorns spanska telenovela som hon tittar på 1,5 timme per dag börjar. Mamman som med sitt första älskade barn uteslöt skärmtid helt det första året placerar sin fyramånaders bebis i mormorns knä framför den spanska telenovelan så hon får äta lunch i lugn och ro. 
 
 
 
 
 
12.30 - Tvätten är klar. Mamman gör återigen en hjältemodig insats och hämtar den. Spindeln sitter kvar. 
 
12.45 - Mamman tänker nu att de ska göra sig klara lite snabbt och ta en promenad så Björnen kan sova lite innan kl 14. Lovan blir akuthungrig,
 
13.00 - Sådärja. Blöjor byts och björnen ska bara få på sig kläderna igen. Björnen får spel och springer varv på varv runt mormorns hus. Alltså verkligen. Går ej att fånga. T-shirt åker på i farten men annars omöjlig att få stopp på.
 
13.30 - Björnen genomsvettig men fortfarande ostoppbar. Mamman tar till sist fram det hemliga vapnet. Att resonera med argument som "Men det är ju för din skull vi ska gå till lekparken, för min del kan vi lika gärna gå hem!" funkar inte alls. Hemliga vapnet däremot lyckas lugna ner honom så pass att det går att kleta på lite solkräm och dra på en keps. Hemliga vapnet = nappen.
 
13.40 - Familjen är äntligen på gång. Mamman inser att de ska vara i lekparken om 20 minuter, blir ingen lång promenad. Mamman försöker ninjasmart säga att Du kan ju vila lite nu men du behöver ju absolut inte sova, bara blunda lite och ta det lugnt för det är lååångt kvar till lekparken. Och skulle du ändå råka somna så väcker jag dig förstås när vi är framme. Björnen sovvägrar.
 
14.05 - Anländer lekpark. Björnen vingelkantigtrött och rätt livsfarlig. Ändå mycket trevlig stund med goda vänner. Tills mamman råkar knaka till foglossningsfogen när hon leker troll och björnen börjar fara runt mer högt än lågt.
 
16.00 - Mamman bestämmer att familjen måste gå och handla nu. Lovan trött och ledsen. Björnen trött och ledsen. Mamman inte särskilt ledsen men förfärligt trött och rätt ont i fogarna.
 
16.10 - Familjen handlar på Willys. Björnen somnar i vagnen på väg hem (ca 15 meter). Mamman väcker honom bryskt och lyfter in honom i köket. Björnen gråter. Går ut och hämtar Lovan. Lovan gråter. Björnen somnar på köksgolvet. Lovan jättejätteledsen. Mamman bär in Björnen i soffan, han vaknar och är ledsen. Mamman inser att hon glömt köttet som de skulle grilla ikväll framme på köksbänken imorse. Också lite ledsen. För att inte tala om köttet, helt klart ledset. Familjen  kollar på Clifford - den stora röda hunden och Lovan ammar och mamman och björnen får varsin macka. Alla känner sig lite bättre. Förutom köttet. Bortom räddning.
 
 
 
16.30 - Pappan kommer hem. Går till Willys och köper nytt kött. Mamman andas ut, smygäter en kaka från kylskåpet och tänker att nåja, det blir ju i alla fall ett roligt blogginlägg. 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Tanken med den här bloggen

De sista två veckorna har Mammaglitters facebooksida kommit upp i nästan 200 följare. Jättekul att ni är så många som hittar hit på olika sätt!
 
Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader om mig själv och vad min idé med den här bloggen egentligen är.
 
 
 
Jag är en 32-årig trebarnsmamma med två barn hos mig och ett i himlen. Lyckligt gift, statligt anställd och lever väl på det stora hela ett ganska "vanligt" småstadsliv. Drömmer om hus men försöker göra det bästa av vår fantastiska 1800-talslägenhet vi bor i nu. Försöker landa i livet med två små barn och samtidigt leva med det ständiga bearbetandet av att ha förlorat ett. Är kreativ ut i fingerspetsarna. Virkar, målar, syr hellre än bra, fotograferar och inreder, spelar fiol och sjunger i kör. Och så älskar jag att skriva. Har alltid tänkt att jag nog är en författare i smyg, att jag har en bok som bara inte blivit skriven än. Jag vet inte hur det blir med den saken men bloggen är ett bra utlopp för skrivandet, och till hösten har jag faktiskt anmält mig till en skrivkurs vilket ska bli otroligt spännande. 
 
 
 
Jag startade i alla fall bloggen i oktober 2014, men hade inte tagit mod till mig att skriva mitt första inlägg förrän i januari 2015. Jag kände ett skriande behov av att få utlopp för min kreativitet, på ett sätt som inte bebisgos och föräldraledigheten kunde ge mig. Jag var också sugen på att testa att skriva i en helt offentlig blogg, hur tänker man då? Hur ska jag tänka med barn? Visa bilder eller inte? Hur håller man nivån personlig men inte privat? Allt det här kändes som spännande utmaningar där i amningsdimman. Så här skrev jag då:
 
"Jag vill skriva om föräldraskapet, jag vill debattera, men jag vill framför allt pyssla och baka och läsa böcker att diskutera med andra, och då är ju bloggen ett fantastiskt forum. En blogg kan man läsa eller skriva mellan amningar, för min del får jag något att göra under de stunder en liten bebis sover på min mage, och för er läsare tänker jag mig att jag kanske ska kunna inspirera till pyssel och knåp som kan göras under de tjugo minuter (eller tio? eller till och med fyrtio kanske?) som bebisen sover för sig själv. Eller varför inte under de fyrtio minuter som maten står i ugnen? Eller lite läsning när man däckar i soffan efter jobbet? För visst kommer en hel del att kretsa kring föräldraskap eftersom jag själv är föräldraledig och många sådana tankar snurrar i mitt huvud just nu, men tanken är absolut inte att det här bara är en "mammablogg" utan jag hoppas verkligen att även ni som av andra anledningar än bebisar vill fylla ut en liten stund då och då kommer att titta in här!"
 
Mycket av det här är aktuellt nu också. Bloggen har varit i viloläge ett tag på grund av jobbande och sedan en mycket krävande graviditet, men nu tänker jag att den ska kunna börja leva igen. Allt det ovanstående är sådant jag vill skriva om nu också, men jag har även insett att det finns en annan viktig del. En del som liksom har vuxit fram under tiden för att jag har behövt skriva om den, och som jag märker, inte minst på statistiken och på responsen från er på facebook t ex, att ni också vill läsa om, och det är berättelsen om John. Vår pojke som bara blev sex veckor. Om hela upplevelsen av att bli så sjuk som jag blev, att förlora ett barn. Så det tänker jag också ska få lite plats här framöver. Jag ska skriva några inlägg om graviditeterna, om hur det är att bli gravid igen efter en sådan erfarenhet, och kanske även om jag orkar om hur det gick till när jag blev sjuk och vad som hände med John egentligen. Jag tror verkligen på att det är bra att vi delar med oss av jobbiga erfarenheter. Både för vår egen skull och för andras. Det kan vara så skönt att läsa om någon som gått igenom liknande upplevelser som en själv. Och allt det där andra vill jag också skriva om. Om familjeliv, om pyssel och DIY, dela med mig av lite recept och mina bilder på fotogenlampor och pelargoner och annat smått och gott. Lite sådär hemtrevligt men ändå med en allvarligare del också, som bäddar för eftertanke och kanske debatt. Så tänker jag mig det. Och så hoppas jag att det ska kunna bli. Det är dock skillnad att vara föräldraledig med bebis + snart treåring, men jag ska se till att ta mig tid för bloggen ändå, för den (och ni!) ger så mycket energi. 
 
 
 
 
Så går mina tankar kring bloggen just nu. Den kommer förmodligen att vara lite i viloläge i ett par veckor till, det finns inga rutiner så här på sommaren, men snart så!
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!