Supergott och enkelt iskaffe

Sorry vänner, jag förstår verkligen att ni har saknat Mammaglitter (höhö) men det är för varmt för att blogga. Min hjärna har smält för längesen. Jag höll nu till exempel på att skriva att det är för varmt för att blomma istället för att blogga. Ja ni hör. I och för sig tycker ganska många av mina utomhusblommor att det är för varmt för att blomma också. Är det inte lite ironiskt, här har jag inte orkar gjort nåt åt vår lilla trädgård på flera år, och så nu i sommar bestämmer jag mig för att sätta blommor och kryddor i en miljon olika terrakottakrukor. Och då blir det värmebölja och torka... 

Anyhow. Det var inte om det jag skulle blogga idag. Jag tänkte ge er ett absolut strålande tips på iskaffe så här i hettan. Jag själv hittade det hos @torpet125 på instagram och delar nu glatt vidare. Gör riktigt starkt kaffe. Frys in i iskuber. Lägg några iskuber i ett glas. Häll på valfri mjölk. Helt briljant och sjukt gott!! 

(null)

(null)

Det är för varmt för att ta fina bilder, så håll till godo. 

Nu ska jag äta den där yoghurten och sörpla iskaffe, och sen ska jag koka vinbärssaft. Men SEN ska Erik och jag åka till Örebro alldeles ensamma och gå på bio. Tillhör inte vanligheterna direkt!

Ha en fin dag i hettan och drick mycket iskaffe!

En midsommarnattsdröm

(null)

Tänk så mysigt det ser ut ändå,
Där i min lilla del av världen. 
Mitt slitna gamla bord, med finduken på,
Och så mårbackor förstås, vad vore sommaren utan mårbackor?
Om jag inte vore så trött skulle jag sätta mig där en stund. 
Lyssna på tystnaden och skriva några rader. 
Kanske om kärlek, kanske om barn,
Kanske om Katarina, till träklangsflöjter och alcymbal. 
Jag skulle skriva om årets ljusaste natt,
Som regnar bort. 
Om mörkret som hägrar och ondskan i världen
Men också om allt det vackra, må ni få lycka och välgång på färden 
Alla ni som färdas över okända vatten,
Långt från hem och härd,
Om allt som faktiskt blir bättre och bättre,
I vår stundom så dystra värld. 
Jag skulle skriva om den tid som flytt,
Och om alla de människor vi saknar. 
Så synd bara att jag är så trött och midsommarnatten så sen. 
Jag får nog skriva om allt det där tids nog, när jag vaknar. 

En påminnelse

Igår fick vi sannerligen en påminnelse om livets skörhet...
 
På morgonen hade jag haft lite kontakt med en vän som jag inte hört av på ett tag. Jag fick då veta att hen nyligen förlorat sin syster, på tok för tidigt. Så fruktansvärt tragiskt. Jag tänkte en stund på vår familj och att vi är så lyckligt lottade just nu. Erik och jag mår riktigt bra för första gången på länge, det börjar närma sig ett långt sommarlov och det enda lilla molnet på vår himmel var väl att Lova hade lite feber. Hon var trött och hängig, men inte mer än så.
 
Två timmar senare stod jag med telefonen i hand och pratade med 112, ambulansen var på väg. Erik hade precis kommit hem från jobbet (TACK och lov) och la sig i soffan med Lova som var febrig och trött medan jag började värma lite lunch. Björn satt uppe på övervåningen och tittade på TV. Plötsligt ropar Erik på mig och jag hör direkt att något är på tok. Lova har nån sorts anfall. Så. Himla. Läskigt. Hon bara ryckte och det var svårt att avgöra om hon andades ordentligt. Jag ringde 112 direkt, för första gången i mitt liv, och fick prata med en lugn och trygg man som guidade oss igenom det hela. Feberkramper, kom han ganska snabbt fram till. Lyft upp henne, ut med henne på trappan så hon får lite frisk luft. Ambulansen är i rondellen, den kommer snart. 
 
Lova blev blå.
 
Men i samma stund som vi fick ut henne vände det. Hon lugnade sig lite och det hördes att hon började andas bättre. När ambulanspersonalen kom fram skrek hon till och med. Hon fick alvedon och hon lugnade ner sig riktigt fint. Men eftersom det var första gången hon reagerat såhär tog de med henne in för en ordentlig kontroll. Tack för det! Så Erik och Lova åkte iväg, och jag gick upp till Björn som inte märkt nånting av hela uppståndelsen. Vi roade oss bäst vi kunde på eftermiddagen, åt Nora-Glass, lekte i lekparken, Björn fick välja en present till Lova. En gosedjurshund. 
 
På eftermiddagen fick de komma hem igen. Allt såg jättebra ut. Alla värden fina, inget som tydde på att det var någon annat än "vanliga" feberkramper. Läs mer om dem här. Jag hade ingen aning om att det var såpass vanligt bland små barn. Jätteläskigt.
 
Nu har hon sovit lugnt hela natten med sin nya lilla hund och jag har vaknat en gång i timmen och tittat på henne och bara känt sån oändlig tacksamhet för att hon legat där och sovit. 
 
Livet är här och nu. Vi har ingen aning om vad som kommer komma, och lika bra är väl det egentligen. Så med risk för att låta lite klyschig, ta hand om er själva och varandra, och försök att njuta av det vi har nu. Att oroa sig för morgondagen är sällan konstruktivt ändå, det tar bara en massa energi. Och att gå att vänta på något som kanske aldrig kommer är bara dumt, försök att se det vi har här och nu istället. Så försöker jag leva. Det är oftast jättesvårt, och går stundom riktigt urdåligt, men ibland, som igår, får man en påminnelse, och då blir det lite lättare att känna tacksamhet igen. 
 
 
(null)
 
Lova och vovven sov gott i 14 timmar i natt. Sju minuter pratade jag med 112 igår. Jag la på när ambulansen svängde in utanför vår dörr. Sju minuter från att jag tryckte in numret till att vi hade fått hjälp. Och då bor vi ändå i en småstad. Vi har en sån fantastisk sjukvård i Sverige. Folk som klagar på den behöver tänka två varv till, för när det verkligen gäller, då är den alltsom oftast helt fantastisk.