mammaglitter.se

Igår fick vi sannerligen en påminnelse om livets skörhet...

 

På morgonen hade jag haft lite kontakt med en vän som jag inte hört av på ett tag. Jag fick då veta att hen nyligen förlorat sin syster, på tok för tidigt. Så fruktansvärt tragiskt. Jag tänkte en stund på vår familj och att vi är så lyckligt lottade just nu. Erik och jag mår riktigt bra för första gången på länge, det börjar närma sig ett långt sommarlov och det enda lilla molnet på vår himmel var väl att Lova hade lite feber. Hon var trött och hängig, men inte mer än så.

 

Två timmar senare stod jag med telefonen i hand och pratade med 112, ambulansen var på väg. Erik hade precis kommit hem från jobbet (TACK och lov) och la sig i soffan med Lova som var febrig och trött medan jag började värma lite lunch. Björn satt uppe på övervåningen och tittade på TV. Plötsligt ropar Erik på mig och jag hör direkt att något är på tok. Lova har nån sorts anfall. Så. Himla. Läskigt. Hon bara ryckte och det var svårt att avgöra om hon andades ordentligt. Jag ringde 112 direkt, för första gången i mitt liv, och fick prata med en lugn och trygg man som guidade oss igenom det hela. Feberkramper, kom han ganska snabbt fram till. Lyft upp henne, ut med henne på trappan så hon får lite frisk luft. Ambulansen är i rondellen, den kommer snart. 

 

Lova blev blå.

 

Men i samma stund som vi fick ut henne vände det. Hon lugnade sig lite och det hördes att hon började andas bättre. När ambulanspersonalen kom fram skrek hon till och med. Hon fick alvedon och hon lugnade ner sig riktigt fint. Men eftersom det var första gången hon reagerat såhär tog de med henne in för en ordentlig kontroll. Tack för det! Så Erik och Lova åkte iväg, och jag gick upp till Björn som inte märkt nånting av hela uppståndelsen. Vi roade oss bäst vi kunde på eftermiddagen, åt Nora-Glass, lekte i lekparken, Björn fick välja en present till Lova. En gosedjurshund. 

 

På eftermiddagen fick de komma hem igen. Allt såg jättebra ut. Alla värden fina, inget som tydde på att det var någon annat än "vanliga" feberkramper. Läs mer om dem här. Jag hade ingen aning om att det var såpass vanligt bland små barn. Jätteläskigt.

 

Nu har hon sovit lugnt hela natten med sin nya lilla hund och jag har vaknat en gång i timmen och tittat på henne och bara känt sån oändlig tacksamhet för att hon legat där och sovit. 

 

Livet är här och nu. Vi har ingen aning om vad som kommer komma, och lika bra är väl det egentligen. Så med risk för att låta lite klyschig, ta hand om er själva och varandra, och försök att njuta av det vi har nu. Att oroa sig för morgondagen är sällan konstruktivt ändå, det tar bara en massa energi. Och att gå att vänta på något som kanske aldrig kommer är bara dumt, försök att se det vi har här och nu istället. Så försöker jag leva. Det är oftast jättesvårt, och går stundom riktigt urdåligt, men ibland, som igår, får man en påminnelse, och då blir det lite lättare att känna tacksamhet igen. 

 

 

 

Lova och vovven sov gott i 14 timmar i natt. Sju minuter pratade jag med 112 igår. Jag la på när ambulansen svängde in utanför vår dörr. Sju minuter från att jag tryckte in numret till att vi hade fått hjälp. Och då bor vi ändå i en småstad. Vi har en sån fantastisk sjukvård i Sverige. Folk som klagar på den behöver tänka två varv till, för när det verkligen gäller, då är den alltsom oftast helt fantastisk. 

Förra helgen hade vi kalas för Lova som har fyllt ett år. Jag älskar kalas! Jag älskar att planera dem, kan sitta i timmar och klura på vilket tema det ska vara, hur servetterna ska se ut, vad jag ska baka. Jag vet, lite galet är det, men mysigt. Det svåra är bara att lägga det på en lagom nivå så det inte blir alldeles för stressigt och därmed inget kul. Så för att undvika det satsade jag den här gången på att baka några få grejer (med hjälp av supersyrran Vickan förstås) och mamma och Elin hade också bakat (tack!), och så la jag istället krutet på pynt. Pynt är praktiskt, det kluriga är att välja det, men när det väl finns hemma är det bara att delegera upphängandet ;)

 

 

För ett år sedan idag var det en speciell dag. Det var nämligen den 14 mars som Lova var beräknad. Nu var det väl ingen (inte jag i alla fall) som trodde att ungen faktiskt skulle behaga titta ut just den dagen, men jag var så hjärtinnerligt trött på att vara gravid och vi hade i alla fall en tid inbokad på specialistmödravården på morgonen, så det var ju ändå skönt att det hände något. Kanske skulle de säga att "Nej men oj, den här ungen kommer när som helst, det ser vi tydligt!" Och det hade ju varit skönt. De hade lovat mig att de förmodligen inte skulle låta det gå mer än en vecka över tiden men samtidigt var det ju det bästa om förlossningen fick komma igång av sig själv. 

 

Jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, oroade mig för allt och bara väntade på att jag faktiskt skulle få havandeskapsförgiftning även den här gången. Blodtrycket hade börjat gå upp de sista veckorna men inget protein. Jag var med andra ord inte helt harmonisk. Så kom vi in till Specialistmödravården i alla fall och min vanliga läkare var inte där utan jag fick träffa en för mig helt ny kvinna. Det var bara det att hon var helt övertygad om att vi hade träffats förut, och att hon hade undersökt mig tidigare och att jag var några cm öppen. Spännande, för jag visste ju helt säkert att jag inte hade gjort någon sådan undersökning (det kommer man ju liksom ihåg, aouch) och att jag inte hade sett kvinnan förut. Det visade sig att hon råkat skriva i min journal någon vecka tidigare, dvs skrivit i fel journal, och missförståndet kunde uppklaras. Sedan kallade hon mig konsekvent för Angelica, men hon var väldigt trevlig och proffsig i övrigt så det kunde jag väl leva med. Hur som helst konstaterade hon att det inte verkade vara någon bebis på gång i någon alldeles nära framtid direkt. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig så blä. Visserligen var det ju fantastiskt skönt att jag inte hade något protein och det j*vla blodtrycket var lite LÄGRE än det hade varit förut, även om det gränsade mot för högt. Men jag ville så gärna bara att ungen skulle komma ut och jag skulle slippa oroa mig mer för att bli sjuk. Men det var ju som det var och jag ställde in mig på att åka hem och fortsätta vänta. Jag sa inget om min oro heller för de hade ju redan lovat mig flera gånger att de skulle ha koll och att jag förhoppningsvis skulle få vänta max en vecka efter BF. Döm då om min förvåning när hon istället för att säga hej då sa att vi skulle vänta lite medan hon stämde av med förlossningen. Eeh, jaha, vad ska du stämma av med dem då, frågade vi lite försiktigt. Jo om det fanns möjlighet för en igångsättning imorgon, det var ju ingen idé att vänta mer med det här, tyckte hon.

 

 

Det var ju egentligen precis det vi hade hoppats på, men jag minns att det kändes helt surrealistiskt. Hon sa att vi skulle åka hem och sova gott (jo tack) och sen ringa in på morgonen efter och höra när det passade att vi kom in. På darriga ben gick vi ut från USÖ och sen gjorde vi förstås vad alla rationella snart-blivande föräldrar skulle ha gjort. Åkte hem och vilade hela dagen och samlade krafter inför det som komma skulle.

 

 

 

Vi åkte till McDonalds och stärkte oss lite (ska man få barn får man äta lucnh kl 10.30) och sen åkte vi till Plantagen och köpte skitmycket växter (högst oklart varför eftersom vi ju visste att vi skulle vara borta flera dagar, upp mot en vecka kanske) och sen åkte vi hem och städade och tvättade och fixade. Jag, som egentligen inte ens kunde röra mig - det var ju delvis därför jag var sjukskriven, satt knappt still  en minut på hela dagen. Så det blev en högst märklig dag, den 14 mars 2017. Men för ett kontrollfreak som jag var det ju egentligen bästa tänkbara scenario, att få lite förvarning sådär. Gör klart allt nu för imorgon ska du iväg och föda barn.

 

Sen blev det fyra dygn på BB, med en tvärpigg unge där och en förkyld Björn hemma, det blev det längsta jag varit borta från honom någonsin eftersom förkylda tvååringar lämpligen inte var välkomnapå BB, men mer om det i ett annat inlägg!
 

Nu ska jag pynta för imorgon fyller hon ååååår! <3