mammaglitter.se - Boktips: Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2

Boktips: Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2

3 februari 2015

Jag har skapat en ny kategori här på bloggen. Hittills har jag skrivit mina lite mer genusinriktade inlägg under Tankar och tänkvärt, men eftersom jag har märkt på statistiken och på gensvaret i form av diskussioner från er att det här med barn och genus är något som intresserar många har jag ökat användarvänligheten litegrann. Så nu finns en egen kategori som heter just... *trumvirvel*... Barn och genus.

Så, när vi nu ändå är inne på det här med genus tänkte jag passa på att tipsa om en bok. Jag har inte läst hela än men jag tänker att det vet man ju aldrig när jag kommer få tid till, och jag tycker att den har varit så bra hittills att den redan är värd att tipsas om, och att diskutera för den delen.

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två är skriven av Kristina Henkel och Marie Tomicic och behandlar genusfällor och genuskrux i vardagen. På baksidan kan man läsa:

"'En kall dag bröt min dotter ihop när jag sa att hon inte fick ha klänning. Med stora tårar rinnande nedför kinderna skrek hon - Jag vill ha min klänning för då säger fröknarna att jag är fin!'

'När min son var tre år slutade flickor och pojkar att leka tillsammans. Ingen verkade tycka att det var konstigt.'

Istället för 2 är en bok för föräldrar och andra vuxna som vill ge barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag. När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnen? Med humor och vardagsnära exempel visar författarna att genusfällor finns överallt, bland leksaker och kläder, känslor och vänskap. Boken ger praktiska och enkla tips. Förändringsgodis för alla som vill göra lekfull, utseendemässig, språklig, vänskaplig, känslomässig och kroppslig jämställdhet."

Jag köpte boken när jag fortfarande var gravid och insåg direkt att det här var något jag tyckte var intressant. Det märks ganska enkelt genom att jag inte kan läsa tyst utan måste avbryta Erik varannan minut i det han gör för att läsa ett stycke högt eller börja diskutera något. Sen kom vardagen emellan och böcker om hur man krystar och ammar kändes mer relevanta för ett tag. Men så häromdagen, efter att vi varit på barnakuten och jag insåg att jag inte alls stod upp för jämställdheten på det sätt jag hoppades på, läs här, plockade jag fram den igen. Den är lite av en guidebok, eller exempelbok för den delen, som listar massa olika situationer man kan hamnar i som förälder eller annan närvarande vuxen, och framför allt situationer som våra barn kommer hamna i.

Så fin i rosa spetsbody och hjärtnapp. En gullig liten bebis helt enkelt. Men kommer det vara lika lätt när han ska börja på förskolan?

Boken väcker många intressanta tankar och frågor, det här med kläder är nog det jag är mest insnöad på just nu, och kanske mest aktuellt med en så liten bebis. Ett avsnitt heter Söt eller tuff. Det tycker jag är jätteintressant och något jag själv övar aktivt på hela tiden. För det är så LÄTT att säga Ååååå vad du är söt, Åååååå vilken fin klänning du har, till en liten flicka. Och det är lika lätt att säga Ååå vilken coooool robot du har på tröjan, eller Vilka tuffa skor du har till en pojk. Erik och jag är ju väldigt medvetna i vilka kläder vi köper till Björn nu, men det är ändå svårt. Fast jag inte vill det så känns det lite i magen när jag tar på honom en rosa tröja med spets, tänk om någon kommer att tycka att han är konstig. Eller som när jag skulle gå på Babysång för ett par veckor sedan och upptäckte att Hello Kitty-tröjan jag hade tagit på honom hade puffärm. Då övervägde jag faktiskt att byta, för det kanske var lite väl... Lite väl vadå?? Tjejigt? Töntigt? Töntigt för att det är tjejigt? Jag behöll tröjan på, och det är jag väldigt stolt över, men jag är mindre stolt över att man ska behöva tänka så. Jag vill ju inte att Björn när han blir lite äldre ska uppfattas som den konstiga killen som har kjol på sig. Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att låta honom bära kjol om han nu skulle vilja det. Jag skulle i alla fall inte vilja vara den mamman som säger att nej kjol kan du ju inte ha, det är ju bara för tjejer.

Hur gör ni lite mer erfarna föräldrar? Och hur tänker ni som är i samma sits som jag?

Boken finns att köpa bl a på Adlibris här och Bokus här.

Mamma till en annan (ibland) rosa pojke

Hej
Du och jag delar födelsedag, en kär vän och våra yngsta delar gudföräldrar - då vet du nog vem jag är. :)
Vi har funderat mycket över dessa frågor i vårt föräldraskap och flera gånger flyttat fram gränserna för vilka kläder vi släppt iväg vår son (snart 5 år) i. En sån gräns var när han ville gå till dagis i strumpbyxor - den där tunna varianten som kalsongerna riskerar att synas igenom. Jag argumenterade med honom om det opraktiska i dessa, men när han framhärdade var jag ju tvungen att erkänna att det inte var det som det handlade om - jag skulle ju ha släppt iväg hans lillasyster. Däremot har jag ju "löst det" genom att se till att han har långa tröjor över (klänningar har han inte varit lika intresserad av).
Vår kille har främst tjejkompisar, men även killkompisar på dagis. Tjejerna och han delar intressen - går på dans ihop bl.a. Han är ensam kille i gruppen, vilket han aldrig har tagit upp så vi utgår ifrån att det inte är ett problem för honom. Han vill ha tyllkjol som de andra, men där har vi också tonat ner lite med grå gympabrallor och t-shirt till. Fast han har förstås guldglittrande ballerinaskor till - det måste man ju ha när man dansar.
Han får ofta välja själv och han väljer ganska olika. Han gillar färg. "Jag älskar alla färger utom svart, brunt och grått." När vi skulle ha ny overall hittade vi ingen gul eller röd som han helst ville ha. Då valde han en rosa. Vi frågade flera gånger om han var säker och när vi köpte den tänkte jag att lillasyster kunde ju ärva den när han ångrade sig... Hade ont i magen första gången han gick till dagis i den, tänkte att han kommer komma hem med något annat barns kommentar ringande i öronen och inte vilja ha den igen. Hör till saken att han är känslig, särskilt för andra barns kommentarer. Men det gick så bra! Och nu tänker ingen av oss på färgen längre.
Han har testat långt hår och flera äldre släktingar har reagerat och fällt ogenomtänkta kommentarer som "nu har ni väl ändå glömt att klippa honom". Det har gjort ont i mig, men jag tror inte han lidit så mycket av det. Han kände sig jättefin när han gick på kalas med tofsar i hela håret och han vill gärna ha hårspännen, smycken etc. Fast lika gärna slips, skjorta osv. Tror han helt enkelt gillar att känna sig fin!

Jag tänker att det är viktigt att han inte ska vara bunden av samma gränser som vi och ibland kan jag vara stolt över vi hjälper till att visa för omgivningen att allt inte behöver vara så strikt uppdelat. Att kompisar på dagis kan se strumpbyxor på en kille som naturligt, trots att de inte får med sig det hemifrån. Eller att tanter på bussen kan få höra ett pojknamn sägas till en unge i knallrosa overall och se att det kan vara alldeles vanligt och vardagligt. Jag hoppas och tror att det gör skillnad i framtiden på något sätt.
En annan fördel är ju att det är lätt att låta kläder gå i arv till lillasyster - både de traditionellt pojkiga och flickiga. En av hennes favoriter just nu är en grön tröja med en grävmaskin. För traktorer har också varit en av storebrors favoriter - han är varken typisk pojke eller flicka - utan förhoppningsvis så mycket sig själv som möjligt. (Och jag hoppas att han inte behöver lida för det i framtiden heller.)

Lycka till med Björn! :)
ps. Vi har förbearbetat hans gudfar lite, så att han inte blir lika chockad över pojkar i rosa och tyll längre... :)

Svar: Hej!Ja visst vet jag vem du är :) Vad roligt att du läser min blogg!
Vad glad jag blir av att läsa det här! Med rätta ska ni vara stolta! Det är ju precis så här jag också tänker mig att det ska vara. Småungar, pojke eller flicka, ska kunna få känna sig fina och leka och leva ut intressen. Det är klart att guldglittriga ballerinaskor är finare än t ex svarta gympadojor, det förstår ju vem som helst. Jag läste någonstans för längesen att om man frågar barn i ålder runt 3-5 vilken som är den finaste färgen svarar väldigt många glitter och rosa och sådant, för det ÄR ju fint, det är klart att små barn tycker det. Jag tror att du har helt rätt i att det gäller att försöka normalisera det så mycket som möjligt och inte göra för stor grej av saker. Klart att man kan leka med både grävskopor och dockor, det är ju för sjutton leksaker båda två.

Sen tror jag att du kan ha en poäng i att "tona ned" litegrann. Det är ju en sån sak som jag på riktigt oroar mig lite för. Om Björn kommer fortsätta vilja ha mer "tjejiga" saker när han blir lite äldre och hamnar på förskola och andra sammanhang med fler barn är jag så rädd att han ska uppfattas som konstig eller bli retad. Då kan det nog vara klokt att hitta en balans i det. Men också våga lita på att fler föräldrar tänker som vi och att andra barn också i grund och botten är öppna och tycker om sådant som är fint.

Haha, så praktiskt med en förbearbetad gudfar, tackar! :D

Alexandra

TrioConBrio

Det är så givande att läsa dina inlägg, för i stort sett allt du tar upp för diskussion är sånt som jag tänkt/tänker på, och försöker införa i mitt och mina barns liv.
Titeln i boken du rekommenderar, 100 möjligheter istället för 2, säger allt.
Jag som har "en av varje", stannar vid de fysiska skillnaderna. Därefter är de M och N. De är i mina ögon inte en tjej eller kille, med allt vad det kan innebära för många.... M älskar, alltså ÄLSKAR hårspännen, och jag klär honom gärna i rosa för att den färgen för mig representerar vänhet, och han är en så mjuk och go liten människa. Fast det spelar ju egentligen ingen roll om varför man klär sina barn i vissa färger, det behövs inget skäl.
Du talade om dagis. På deras förskola var jag väldigt tydlig med, och fortsätter att vara, med att genusfrågan är väldigt viktig för mig, och jag tror faktistkt att detta respekteras, och att de har detta allmänt i sin förhållning till alla barnen.

Det är lite knepigare med omvärlden, andra i familjen eventuellt, släkt, vänner.... barnen påverkas ju av alla personer i deras liv, jag vet ännu inte riktigt, har inte kommit dit än, att jag vet hur jag ska hantera denna skillnad på värdegrund jag har med en del i min omgivning... Här mottages hemskt gärna tips på tankesätt och förhållningssätt!!

Svar: Vad glad jag blir av att du tycker det är givande, du är ju en av de jag själv lyssnar mest på vet du :) Det är väldigt roligt (och skönt inför framtiden) att höra att förskolepersonal har en bra genusmedvetenhet, men jag tror att det är som du säger, det svåraste är nog egentligen andra människor i ens närhet som man inte riktigt kan påverka. Men jag tror att barnen så länge de får bra värderingar hemifrån ändå kan lära sig att sålla lite, och ju fler barn som växer upp med toleranta, öppna föräldrar desto lättare kommer det bli.
Men man har ju mycket att lära själv också, jag tycker det är svårt ibland att inte falla in i invanda tjej/kille-mönster bara för att de är så rotade i samhället. Men det kommer garanterat komma fler inlägg på ämnet, är så kul och nyttigt att få diskutera lite :)

Alexandra