Några rader om ett bord

Stilla. Barn som sover lugnt på övervåningen. En sakta bris i grannens vimpel. Solljuset som fortfarande blänker i flaggstångens gyllene topp. Fastän klockan passerat nio. Ljuset. Inte detsamma som i mitten av juni, juninätterna som aldrig tycks blunda. Men ändå det välsignade juliljuset. Att klockan passerat nio och solen fortfarande kastar sina gyllene blänk.

 

Nick Cave på tv:n i rummet bredvid. En livestreamad konsert. Cave ensam i Alexandra Palace. Han och ett piano. Och min man. I soffan. Lyssnande och inkännande. Han har sett fram emot det. Köpt biljett. Och chips. Vännerna som skulle komma är sjuka. Man träffas inte som man brukar på grund av Coronan. Vid snuva får man stanna hemma, det har Tegnell sagt, och då gör man så. Åh vad jag hoppas att alla gör så.

 

Pianomusiken letar sig in till mig i gästrummet. Sittande vid mitt 1800-talsbord. Det som stått i en gammal ladugård men fått ett nytt, älskat liv hemma hos oss. Med min helt nya dator. Från 2020. I ett enkelt och självklart samspel. Bordet som sett så mycket, fullt av revor och rispor och märken från svunna dagar. Samspelar med och välkomnar en dator så ny att den inte ens fått av sig all skyddsplast. Bordet äger ingen skyddsplast. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Behöver inte. Det blir vackrare med åren, med revorna och fläckarna. Skillnaden är påtaglig. Datorn har ett bäst före-datum. Ett datum då den inte längre kommer vara funktionell. Då den kommer att bytas ut och glömmas bort. Så har även jag. Mina dagar är förhoppningsvis många till, men ändock finns ett slut. Men bordet kan leva för alltid. Åtminstone långt efter att datorn och jag lämnat den här världen. Det kan slitas och älskas av åtskilliga generationer framåt.

 

Tänk en sådan ynnest. Att jag för några korta ögonblick, visserligen snudd på en livstid för mig men ändå bara ett par andetag för bordet, får låna det, och sitta vid det med min helt nya dator. Låta bordet dela med sig av den där känslan av evighet. Och samhörighet. Vi är alla tre del av något större, något lika oändligt som juninätterna, lika välsignat som juliljuset och lika melankoliskt vackert som Caves textrader.

 

Jag och datorn, vi är utbytbara. Förgängliga. Caves sånger kommer slutligen tystna. Men bordet, det står kvar.

 

 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Mellan hägg och syren

Vilken försommarkväll det blev!
 
Jag skulle egentligen ha sprungit Vårruset idag, men med min astma och pollenallergi var det bara att glömma. Så istället åkte jag hem till två nyklippta och blåhåriga barn och bakade rabarberpaj. Det är så mysigt att de har börjat bli lite större. Det finns faktiskt lite tid mellan middagen och läggning nu. Tillräckligt för att baka en liten paj och sen äta den :)
 
Björn är väldigt fascinerad av allt som växer, och en av hans stora favoriter är våra rabarberplantor. Eller ja, stora favoriter var kanske att ta i. Det är ganska blygsamma plantor vi har. Vår trädgård är skuggig och vi har dålig jord. Men i år för första gången kom det tillräckligt med rabarber så vi kunde använda ett par stjälkar i en paj. 
 
Kolla storleksjämförelsen med tulpanen liksom... :)
 
I lördags hade vi konsert med min kör och jag var med och spelade fiol. Trevligt, och jag fick den här vackra rosen. 
 
 
Pajen blev väldigt god. 
 
 
 
 
Vi har nedräkning för sommarlov nu. Varje dag frågar Björn hur långt det är kvar. Är det 500 dagar. Eller femton veckor. Det är svårt med tid. Vi kom fram till att det inte alls är så fasligt långt kvar, men några veckor är det allt. Och sen gick vi och la oss och läste Bröderna Lejonhjärta. Björn och jag har den som kvällsbok nu. Den är så rysligt bra. Jag bara älskar att han har blivit så stor att man kan läsa den typen av böcker med honom. 
 
 
 
Blev det förresten något "mellan hägg och syren" i år? Häggen har ju precis blommat över och syrenen ser redan ut så här. Vi har haft dörren öppen ikväll och doften är helt öronbedövande. 
 
När ska man plocka blommorna om man vill göra syrensaft? Jag hade tänkte ge mig på det i år.
 
Nu måste jag lägga mig, hoppas att ni har en fin kväll i våren. Det här är verkligen en tid att ta tillvara på. 
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Efter-jul-melankolin

 
 
 
Ikväll har vi haft årets sista julfirande. Vi firar oftast tre jular, men i år blev det två på grund av sjukdom. Jag älskar julen, men jag älskar lika mycket tiden direkt efter jul. Tiden när allt liksom lugnar ner sig och blir kravlöst. När hemmet fortfarande är julfint och det lyser stjärnor i grannarnas fönster. På något sätt är det som att det infinner sig ett lugn i mellandagarna som jag inte kan hitta någon annan tid på året. Ett lugn blandat med en förväntan inför det nya året och alla nya möjligheter som det kommer innebära. Jag vill läsa böcker och planera för det nya året och städa och rensa, måla, sy och skriva. 
 
Och mitt i allt detta kommer även melankolin. Är det så för er också? Jag är sällan på så bra humör som de här dagarna runt jul, och ändå kan jag bli så fundersam. Börja tänka på meningen med livet och framtiden och allt som varit. Hänger det ihop med kreativiteten måntro? Jag vilar mer, blir mer kreativ och då kommer också melankolin och tankarna? Kanske. Ibland tänker jag att kreativitet kommer med ett ganska högt pris. Ju mer kreativ man är desto mer känslig. Det är nog ingen slump att så många artister/konstnärer/författare också lever ganska trasiga liv. Men samtidigt kommer kreativiteten med en enorm styrka. Styrkan av att skapa, att ge saker liv och mening. Och melankolin kan nog vara bra också. Vi behöver alla delar i livet. Och jag tar mer än gärna melankolin om den ger mig kreativiteten på köpet. 
 
 
Så jag sitter uppe fast det är alldeles för sent. Och myser och tänker och njuter av julgranen och av skaparlusten. Notting Hill står på i bakgrunden. 1999 kom den. Det är 20 år sedan. Mamma och jag såg den på bio här i Nora och var helt fascinerade. Det var en så otroligt bra film. Det är den fortfarande. Det är alldeles för sent för mig att titta på en film som börjar klockan tio men nu sitter jag här ändå och kan inte gå och lägga mig. 
 
Jag har höga förhoppningar på 2019. Det känns som att vi har lämnat den allra mest krävande småbarnstiden bakom oss och ska påbörja ett nytt kapitel i vår lilla familj. Det blir en ny vardag när både Erik och jag går tillbaka till heltidssysselsättning och barnen går fulltid på förskolan. En ny, "vanlig" vardag med möjlighet till rutiner, jag tror det kan bli jättebra. Jag är trots allt en vardagsjunkie och tycker mycket om struktur och rutiner, även om kvällar som den här är alldeles nödvändiga de också. Så jag ser mot 2019 med förtröstan och förväntan. Och med förhoppning om mycket kreativitet insprängd i vardagsstrukturen. Och jag ser också på klockan att jag verkligen måste slita mig från grubbleriet och Notting Hill och gå och lägga mig nu. 
 
 
 
 
Hoppas att ni har haft en riktigt fin och fridfull jul oavsett hur och om ni har firat den. 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!