Nya spännande tider

(null)

 

På lunchen igår tog jag en promenad runt kvarteret och passerade Soltunets förskola, vår högt älskade och numera stängda förskola som Lova gick på fram till förra veckan. Nu har vi precis avslutat första inskolningsveckan på nya förskolan. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det gått ok, vissa dagar har hon varit glad och andra ledsen, men det kommer bli bra för henne med tiden. 


Men vilken resa det har varit från februari och fram till nu! 


Jag har verkligen gått från att knappt fundera över lokalpolitiken till att känna att jag tappat hoppet om min lilla stad. Jag som alltid känt mig så stolt och glad över att bo i Nora. Jag som alltid förespråkat för alla att de borde flytta hit. 


Jag tänker inte bli långrandig i alla turer som varit kring nedläggningen av Soltunets förskola och hur vi föräldrar upplevt oss behandlade av styrande politiker, men jag kan bara konstatera att det fick mig att börja tänka. Tänka på vad jag tycker är viktigt och på vad jag värdesätter, på hur jag skulle vilja att saker och ting ska vara. 


Och som alltid när jag står inför livsomvälvande eller svåra frågor hittar jag svaret hos min ständiga förebild, hon som är lika rosa och glittrig som jag själv, nämligen Elle Woods. Reese Witherspoons mer eller mindre kultförklarade karaktär i Legally Blonde-filmerna. Har ni inte redan sett dem så är det bara att bjuda in sig hit på filmkväll, jag kan inte se dem för många gånger :)


I Legally Blonde 2 talar Elle inför kongressen och försöker få dem att anta hennes förslag till en ny lag mot djurtester. 

 

"I know what you’re thinking. Who is this girl and what could this simple, small-town girl from Bel Air have to say to all of us? 

Well I’ll tell you. It’s about something that’s bigger than me, or any single act of legislation. This is about a matter that should be at the highest importance to every American. 

My hair. 

You see, there’s this salon in Beverly Hills. It’s really fancy and beautiful. But it’s impossible to get an appointment. I mean unless you’re Julia Roberts or one of the girls from Friends, you can just forget it. But one day, they called me. They had an opening. So I was gonna finally get the chance to sit in one of those sacred beauty chairs. I was so excited.

Then, the colorist gave me Brassy Brigitte instead of Harlow Honey. The shampoo girl washed my hair with spiral perm solution instead for color-intensive moisturizing conditioner-shampoo. Finally, the stylist gave me a bob. With bangs.

Suffice to say, it was just wrong, all wrong. For me, ya know? First I was angry. And then I realized my anger was completely mis-directed. I mean, this wasn’t the salon’s fault. I had sat there and witnessed this injustice, and I had just let it happen. I didn’t get involved in the process. I forgot to use my voice. I forgot, to believe in myself. But now I know better. I know that one honest voice can be louder than a crowd. I know that, if we lose our voice, or if we let those who speak on our behalf compromise our voice, well then this country, this country is in for a really bad haircut."


Det må låta klyschigt - men exakt så känner jag just nu! Jag älskar Nora. Jag vill bo här resten av mitt liv. Men om jag inte gillar den nya frisyren som vår lilla stad är på väg att få så kan jag inte bara sitta tyst och låta det ske, då får jag istället ta mod till mig och höja min röst. 


Det finns så många människor - oavsett partitillhörighet- som vill vår lilla stad väl. Och det gör att det ändå känns hoppfullt och värt det att försöka vara med och jobba för en annan sorts klippning. 


Så därför har jag nu bestämt mig för att ta ett försiktigt men entusiastiskt och rosaglittrigt steg in i kommunpolitiken. Och jag kommer göra det som en del av Landsbygdspartiet oberoende här i Nora. 


Jag vet inte hur allt funkar. Långt ifrån! Men jag vet hur det känns att som medborgare inte bli lyssnad på, att inte känna att man förstår och får veta vad som händer i kommunen, och det är en erfarenhet som jag tar med mig in i det här nya äventyret. Det är nog ingen slump heller att jag har klivit rätt in i ett parti som sätter öppenhet och medborgarinflytande högt. För mig är det enormt viktiga och självklara frågor. 


Jag hoppas att jag kommer kunna vara med och bidra till en bra och klok politik, och till ett respektfullt och sakligt debattklimat inför kommande valkampanjer och valperiod. Och kanske till lite mer rosa glitter i kommunpolitiken! :) 

 

 

Helens Hörna i Nora

(null)
 
Hej!
Jag har länge tänkt att jag vill tipsa er om en av mina favoritaffärer här i Nora. Faktum är att jag började skriva det här inlägget för ett tag sen, men så har jag ju gått och blivit ofrivillig förskole-aktivist, och det har i ärlighetens namn både tagit all min energi och gjort mig rätt trött på min lilla kommun. 
 
MEN - det är en väldig skillnad på Noras politiker och Nora som stad. Det finns så många fantastiska smultronställen här, och såhär i Corona-tider behöver vi alla hjälpas åt att stötta dem så att de har en chans att finnas kvar även efter pandemin. Så nu får ni hänga med mig in på Helens Hörna!
 
(null)
 
 
(null)
 
Jag tänkte skriva att Helens Hörna är en inredningsaffär. Och det är den ju förstås. Men den är också en klädaffär, med en välsorterad livsmedelsavdelning, kontorsvaror, skönhetsprodukter, leksaker, och nu även - till min stora lycka - mängder av garn. Ja ni hör, det här är en butik som har det mesta. 
 
 
 
 
(null)
Förutom att personalen är supertrevliga har man på Helens Hörna också ett tydligt säkerhetstänk vad gäller Corona. Redan innan de nya rekommendationerna kom hade personalen alltid munskydd <3
 
 
(null)
Jag har svårt att passera den här hyllan alltså utan att det slinker med nåt nytt litet nagellack :)
 
 
(null)
Te, garn och choklad - tre saker jag aldrig kan få för mycket av.
 
(null)
 
(null)
 
Något positivt som den här pandemin har medfört är att jag har kommit igång med mitt virkande igen. Det här bomullsgarnet i olika färger är perfekt för att virka små djur med. Har dock lite dåligt samvete för jag är en sån där som mest virkar UFO:n (unfinished objects...) och nu har jag både drake och enhörning på gång till barnen som aldrig verkar bli klara... Jag har lovat Björn att ta tag i saken igen nu under påsklovet. 
 
(null)
 
(null)
Spana in den här garnavdelningen - underbart!
 
Allra bäst är det förstås att få gå här alldeles ensam och strosa, men Helen som äger hörnan är så gullig. Hon säger alltid att det är så trevligt och mysigt när vi kommer hela familjen, fast jag mest är rädd att nåt av barnen ska ha sönder nåt, haha. Men det finns som en egen liten avdelning med leksaker och mjukdjur, så de brukar ändå inte vilja gå någon annanstans än dit :)
 
(null)
I den här avdelningen brukar barnen andäktigt bli stående, vilket man ju kan förstå.
 
 
Imorgon är det påskafton - varför inte ta en liten promenad för ett besök, de har öppet 10.30-14.00. Det ska jag göra om påsk- och småbarnsplaneringen tillåter :)
 
(null)
 
 
För mer information om öppettider m.m., se deras sida på Facebook, de finns också på Instagram @helenshorna
 
Det här är det tredje inlägget om mina smultronställen här i Nora. Läs gärna även mina inlägg om Lilla Hotellet i Nora och BJÖRK Kafé och Skafferi
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook:  Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 
 

En hyllning till världens bästa förskola

När jag var 18 år gammal tog jag studenten. Jag hade pluggat som en galning i tre år och ville verkligen göra något annat under en period. Jag anmälde mig därför som timvikarie inom Nora kommuns förskoleverksamhet. Oj, det var roligt! Verkligen något annat än att plugga naturvetenskap, och så otroligt lärorikt att få arbeta tillsammans med alla kunniga pedagoger och fantastiska barn. Jag minns särskilt en förskola som gjorde intryck på mig. Soltunets förskola. Personalgruppen var väldigt måna om sina vikarier, och såg vikten i att behålla en och samma vikarie i så stor utsträckning som möjligt. Därför hamnade jag i långa perioder som vikarie just där. Jag lärde känna barn och pedagoger, lärde mig att öppna och stänga förskolan, lärde mig deras rutiner och deras sätt att arbeta med barnen, både i lek och i pedagogik. En mycket utvecklande tid för mitt 18-åriga jag och jag trivdes otroligt  bra.
 
Efter något år hade dock studierna börjat kännas mer och mer lockande igen, och jag lämnade både förskolan och Nora för en period av universitetsliv i Örebro. Jag gick klart min utbildning, fick jobb, och Soltunets förskola förpassades till mitt undermedvetna som ett avlägset men positivt minne av min första tid i arbetslivet.   
 
Så, många år senare, flyttade jag åter tillbaka till Nora. Jag var gift, och vi fick barn. Det var dags att börja tänka på förskola. Soltunet dök åter upp i mina tankar. Men det var inget självklart val. Vi var mycket medvetna och noggranna föräldrar. Inte kunde vi välja förskola baserat på att jag hade trivts bra med att arbeta där tio-tolv år tidigare. Så vi gjorde som vi läst i tidningar och fått tips om att man skulle göra. Vi ringde och pratade med olika förskolor i kommunen och fick komma på studiebesök. Det var blandade upplevelser. Visst kände vi att det nog var en förhållandevis hög lägstanivå, var vi än skulle hamna skulle det absolut inte vara någon katastrof. Men det var en verksamhet som ändå stack ut lite extra. En verksamhet som fångade in oss och inte bara visade upp lekhallar och matsal, utan faktiskt pratade pedagogik. På ett sätt som gjorde att vi förstod att den här förskolan inte bara ser på läroplanen som olika områden att bocka av under året, utan att den här förskolan på riktigt har integrerat läroplanens mål och riktlinjer i den dagliga verksamheten, och på riktigt förstår och arbetar med förskolans värdegrund. 
 
Vi ställde Björn i kö och hoppades på det bästa. Vi kände både glädje och lättnad när vi några månader senare fick besked om att vi fått en plats på Soltunets förskola. Vår lilla, försiktiga Björn. Där fick han en trygg plats, med pedagoger som såg honom och läste av honom, som hjälpte honom att växa och utvecklas. Pedagoger som såg till att han fick gå några extra timmar i veckan när jag var föräldraledig med Lova. Inte för att det egentligen behövdes för vår skull, men för att han behövde det för att det inte skulle vara läskigt för honom när han väl kom dit, de såg att han behövde kontinuitet. Det blev krångligt för mig, som inte hade någon bil, bodde ganska långt från förskolan, hade en liten bebis och så då en två och ett halvt-åring som skulle till förskolan ett par timmar om dagen, varenda förbaskade dag. Jag hann inte mer än lämna honom och gå hem så var det dags att hämta igen. Högst opraktiskt för mig. Men inte för Björn. Det var det bästa som kunde hänt honom där och då. Och det var pedagogerna som såg det och såg till att det blev möjligt. 
 
Nu har Björn gått vidare till förskoleklass. Men Lova är kvar på Soltunet. Lilla Lova som är så tuff och modig hemma men liten och blyg på föris, och som inte alltid vill äta. Men som jag ändå inte är särskilt orolig för, eftersom jag vet att pedagogerna känner henne och fångar upp henne. I dessa tider av pandemi har det också blivit så tydligt att de fortfarande strävar efter att ha trygga vikarier, jag tror i ärlighetens namn knappt att Lova vet att vissa av hennes älskade fröknar egentligen "bara" är vikarier.
 
Nu riskerar hon alltså att bli uppdragen från sin barngrupp, med två år kvar i förskolan. Placeras ut på vilken förskola som helst inom kommunen. Kanske helt utan någon pedagog eller något barn hon känner. Hon riskerar att få betydligt längre och mer påfrestande dagar eftersom vi kanske behöver åka långt för att lämna henne. För vårt, liksom alla andra småbarnsföräldrars, dilemma är ju tyvärr att det är barnen som får längst dagar eftersom vi ju lämnar dem innan vi åker till jobbet och hämtar dem på väg hem från jobbet. 
 
Jag förstår att Nora kommun står inför hårda tider och tider som kräver besparingar. Jag har inte mer än ytterst överskådligt hunnit läsa alla handlingar som ligger till grund för det här förslaget till beslut. Jag får känslan av att underlaget är tunt, men jag är som sagt inte insatt i detalj. Och den cyniska delen av mig kan inte låta bli att undra om det här är en medveten taktik för att hindra oss föräldrar och andra eventuella kritiker att hinna ställa till med alltför mycket besvär? Går det bara tillräckligt snabbt att få till beslutet hinner vi kanske inte reagera.
 
Men det är klart att vi gör! För det handlar ju om våra barn. Är det något vi människor brukar finna tid och kraft för så är det ju barnen. Och därför gör det mig lite extra ledsen att det känns som att min kommun nu hastar igenom ett beslut som inte sätter barnen i första rummet. Där man kastar bort en verksamhet som byggts upp under många år, en verksamhet som stått stolt genom stormar och hela tiden lyckats få föräldrar och barn att känna att det finns en trygghet och stabilitet, oavsett hur hårt det blåst. Och en verksamhet som dessutom konsekvent lyckats hålla en hög pedagogisk nivå i sin verksamhet. Där barnen trivs och dit barnen vill gå, det är ingen självklarhet. Det gör mig ledsen att dessa pedagoger nu splittras, och enligt förslaget eventuellt inte ens kommer att erbjudas andra tjänster inom kommunen. Att barngrupperna splittras. 
 
Jag brukar som ni vet inte blogga politiskt. Och det är inget jag kommer att göra i fortsättningen heller. Men den här bloggen handlar ju framför allt om saker som händer i mitt liv, och är det något som är ytterst påtagligt i mitt liv just nu så är det mina barn. Så vill politiken göra saker som innebär försämringar för mina barn, ja då får jag helt enkelt lov att blogga om politik. 
 
De konsekvenser som kommunen kommit fram till i den risk- och konsekvensanalys som tagits fram är bland annat
 
  • förtätning av förskolornas barngrupper 
  • större tryck på Järntorgets förskola
  • oro hos vårdnadshavare
  • oro i personalgruppen
  • oro i barngruppen
  • eventuell övertalig personal
 
Jag hoppas verkligen att kommunfullmäktige tänker igenom det här beslutet både en och två gånger innan de eventuellt röstar för att lägga ner världens bästa förskola. Jag må vara naiv, men jag tänker att det borde finnas andra möjliga sätt att göra besparingar än att spara på våra barn. ELLER, om vi nu ska spara på våra barn, om det är det enda alternativet, så bör kommunen se över hur detta ska hanteras. Att hasta fram ett beslut som får så här stora konsekvenser för både barn, personal och vårdnadshavare kan inte vara det enda tänkbara alternativet. Jag har större tankar om min kommun än så!
 
 
PS. vill du själv läsa på om underlagen för det här beslutet hittar du handlingarna här och här.
 
 Följ gärna bloggen på:
Facebook:  Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller viktigt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!