När jag skrev mitt examensarbete under utbildningen var min handledare stenhård på en sak - vi fick inte använda ordet man. Då ville hon hellre att vi skrev om meningarna. Jättekonstigt, tyckte jag till en början, och svårt. Är en väldigt invand på att använda det ordet känns det lätt lite torftigt när meningarna plötsligt ska komponeras runt det, jag hade ofta en mening i huvudet men fick försöka skriva om den för att få bort man:et. Men jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Då. Sedan kom HEN in i svenskan på allvar, och jag blev lite mer genusmedveten. För jag kunde inte för mitt liv förstå problemet med ordet hen. Att hitta på ett ord att använda istället för att skriva otympliga "han eller hon", och som en dessutom kunde skriva när det inte spelade någon roll/kanske inte ens var klart om det rörde sig om en han eller en hon. Det var väl alldeles strålande. Men många verkade inte tycka det, blev istället upprörda och det kom blogginlägg och debattartiklar om detta förfärliga ord som skulle göra att vi tappade våra identiteter som män och kvinnor och våra stackars barn skulle bli helt könsförvirrade och det lät ju som engelskans höna och det var ett förlöjligande av språket och framför allt helt helt onödigt. Ja, jag måste säga att jag tycker att reaktionerna på detta lilla ord varit rätt kraftfulla. Som den här artikeln t ex, jag hoppas fortfarande på att den är skriven för att provocera och inte för att hon faktiskt tycker så, men jag vet inte... Hur som helst tycker jag att hen är ett BRA tillskott till det svenska språket och att det inte på något vis förtjänar den storm av kritik som följt i svallvågorna av dess införande i språket. Ett ord vi borde öva oss mer på att använda helt enkelt! Läs mer om själva ordet här och ett bra blogginlägg på ämnet av Lady Dahmer här.
Sedan jag fick barn började jag dessutom fundera på uppfostran och rosa kläder (läs mitt tidigare inlägg här) och hur en pratar till barn (boktips här) och då började verkligen tankarna snurra. För det är ju helt klart så att vi lever i ett av gammal tradition mansdominerat samhälle. Mycket utgår från männen - även om det såklart blir bättre och bättre ju mer medvetna vi blir. Ta då ett så enkelt ord som man. Det kanske låter töntigt att börja ifrågasätta det. Det är ju bara ett ord, som vi använt i alla tider, det har väl ingen betydelse att man använder det. Fast det kanske det har. Jag tänker att om det bidrar till att behålla de strukturer som finns i samhället där det är givet att mannen är norm, då är det väl lite onödigt? Är det inte bättre i så fall att försöka "avköna" språket, som det skrivs om i den här artikeln? Det lilla ordet en hade plötsligt gjort entré i svenska språket och sakta men säkert i mitt språkmedvetande. Jag kan ibland känna att det här är lite som hela chokladbollsdiskussionen. Vi bytte ett ord som människor tar illa vid sig mot något neutralt, för det är synd och väldigt onödigt att människor ska behöva ta illa vid sig. Här har vi plötsligt ett mycket enkelt sätt att göra språket mer neutralt och (även om det är en liten liten del förstås) kanske i förlängningen göra samhället mer jämställt. Det är inte särskilt svårt, det är inte kränkande för någon och det är inte ens särskilt kontroversiellt, det är ett litet en, och jag kan för mitt liv inte begripa varför vi inte ska använda det.
Jag vet faktiskt inte varför min professor inte ville att vi skulle använda man, om det var genusaspekten som låg till grund för det eller om det berodde på något helt annat, om jag träffar henne igen ska jag fråga, men jag har i alla fall bestämt mig för att försöka byta ut det mot en. Då behöver jag inte krångla till det för mig och skriva om meningar och få oflyt i mitt språk, men vips har jag gjort meningen helt neutral. Jättesvårt när en är så van förstås, men superenkelt och superbra!
Jag tycker att det är jättespännande med språk och det är fullt naturligt att vara emot förändringar, så har det varit i alla tider, att vad ska det vara bra för alla konstiga nya ord och ungdomarna förstör språket med sina slanguttryck och hitan och ditan men jag kan inte förstå hur ett ord som hen kan förtjäna så mycket upprördhet och hat. Ett litet litet ord som underlättar språket och som dessutom hjälper oss att inte fastna i han och hon och hela tiden lägga så stor vikt vid om det handlar om en man eller en kvinna, är det verkligen så farligt?
Så här tycker jag - vad tycker ni?
En Hippogriff från vårt besök i Harry Potter Studios i London i somras. Men kära värld, är det en han eller hon, kanske ni undrar nu? Det krassa svaret är att jag vet inte - OCH TÄNK - då kan vi kalla den för hen när vi pratar om den. Ta da! Eller den lilla bebisen som det är stört omöjligt att se om det är en flicka eller pojke, och du ska fråga vad den heter - vad heter hen? Ta da! Eller för att slippa förutsätta att någon är en man (eller kvinna) - Jag ska ringa en målare imorgon och fråga om hen kan rekommendera en bra husfärg. Ta da! Och jag tror ingen av dessa kommer känna sig könsförvirrade för det, däremot har vi underlättat en hel del för oss själva i meningsuppbyggnaden...
Ett tips till er som läser för barn: Känns böckerna lite väl stereotypa, prova att skifta mellan han och hon, kan prinsessan vara en prins lika gärna? Och hjälten en hon? Plötsligt blir boken helt annorlunda. Eller handlar den (som många böcker) om ett litet barn, skit i om det är en han eller en hon och prova att kalla den för hen eller barnet, för i de lägena spelar det ju faktiskt ingen större roll.
Följ bloggen på
facebook: Mammaglitter
instagram: @mammaglitter