mammaglitter.se

När jag var 18 år gammal tog jag studenten. Jag hade pluggat som en galning i tre år och ville verkligen göra något annat under en period. Jag anmälde mig därför som timvikarie inom Nora kommuns förskoleverksamhet. Oj, det var roligt! Verkligen något annat än att plugga naturvetenskap, och så otroligt lärorikt att få arbeta tillsammans med alla kunniga pedagoger och fantastiska barn. Jag minns särskilt en förskola som gjorde intryck på mig. Soltunets förskola. Personalgruppen var väldigt måna om sina vikarier, och såg vikten i att behålla en och samma vikarie i så stor utsträckning som möjligt. Därför hamnade jag i långa perioder som vikarie just där. Jag lärde känna barn och pedagoger, lärde mig att öppna och stänga förskolan, lärde mig deras rutiner och deras sätt att arbeta med barnen, både i lek och i pedagogik. En mycket utvecklande tid för mitt 18-åriga jag och jag trivdes otroligt  bra.

 

Efter något år hade dock studierna börjat kännas mer och mer lockande igen, och jag lämnade både förskolan och Nora för en period av universitetsliv i Örebro. Jag gick klart min utbildning, fick jobb, och Soltunets förskola förpassades till mitt undermedvetna som ett avlägset men positivt minne av min första tid i arbetslivet.   

 

Så, många år senare, flyttade jag åter tillbaka till Nora. Jag var gift, och vi fick barn. Det var dags att börja tänka på förskola. Soltunet dök åter upp i mina tankar. Men det var inget självklart val. Vi var mycket medvetna och noggranna föräldrar. Inte kunde vi välja förskola baserat på att jag hade trivts bra med att arbeta där tio-tolv år tidigare. Så vi gjorde som vi läst i tidningar och fått tips om att man skulle göra. Vi ringde och pratade med olika förskolor i kommunen och fick komma på studiebesök. Det var blandade upplevelser. Visst kände vi att det nog var en förhållandevis hög lägstanivå, var vi än skulle hamna skulle det absolut inte vara någon katastrof. Men det var en verksamhet som ändå stack ut lite extra. En verksamhet som fångade in oss och inte bara visade upp lekhallar och matsal, utan faktiskt pratade pedagogik. På ett sätt som gjorde att vi förstod att den här förskolan inte bara ser på läroplanen som olika områden att bocka av under året, utan att den här förskolan på riktigt har integrerat läroplanens mål och riktlinjer i den dagliga verksamheten, och på riktigt förstår och arbetar med förskolans värdegrund. 

 

Vi ställde Björn i kö och hoppades på det bästa. Vi kände både glädje och lättnad när vi några månader senare fick besked om att vi fått en plats på Soltunets förskola. Vår lilla, försiktiga Björn. Där fick han en trygg plats, med pedagoger som såg honom och läste av honom, som hjälpte honom att växa och utvecklas. Pedagoger som såg till att han fick gå några extra timmar i veckan när jag var föräldraledig med Lova. Inte för att det egentligen behövdes för vår skull, men för att han behövde det för att det inte skulle vara läskigt för honom när han väl kom dit, de såg att han behövde kontinuitet. Det blev krångligt för mig, som inte hade någon bil, bodde ganska långt från förskolan, hade en liten bebis och så då en två och ett halvt-åring som skulle till förskolan ett par timmar om dagen, varenda förbaskade dag. Jag hann inte mer än lämna honom och gå hem så var det dags att hämta igen. Högst opraktiskt för mig. Men inte för Björn. Det var det bästa som kunde hänt honom där och då. Och det var pedagogerna som såg det och såg till att det blev möjligt. 

 

Nu har Björn gått vidare till förskoleklass. Men Lova är kvar på Soltunet. Lilla Lova som är så tuff och modig hemma men liten och blyg på föris, och som inte alltid vill äta. Men som jag ändå inte är särskilt orolig för, eftersom jag vet att pedagogerna känner henne och fångar upp henne. I dessa tider av pandemi har det också blivit så tydligt att de fortfarande strävar efter att ha trygga vikarier, jag tror i ärlighetens namn knappt att Lova vet att vissa av hennes älskade fröknar egentligen "bara" är vikarier.

 

Nu riskerar hon alltså att bli uppdragen från sin barngrupp, med två år kvar i förskolan. Placeras ut på vilken förskola som helst inom kommunen. Kanske helt utan någon pedagog eller något barn hon känner. Hon riskerar att få betydligt längre och mer påfrestande dagar eftersom vi kanske behöver åka långt för att lämna henne. För vårt, liksom alla andra småbarnsföräldrars, dilemma är ju tyvärr att det är barnen som får längst dagar eftersom vi ju lämnar dem innan vi åker till jobbet och hämtar dem på väg hem från jobbet. 

 

Jag förstår att Nora kommun står inför hårda tider och tider som kräver besparingar. Jag har inte mer än ytterst överskådligt hunnit läsa alla handlingar som ligger till grund för det här förslaget till beslut. Jag får känslan av att underlaget är tunt, men jag är som sagt inte insatt i detalj. Och den cyniska delen av mig kan inte låta bli att undra om det här är en medveten taktik för att hindra oss föräldrar och andra eventuella kritiker att hinna ställa till med alltför mycket besvär? Går det bara tillräckligt snabbt att få till beslutet hinner vi kanske inte reagera.

 

Men det är klart att vi gör! För det handlar ju om våra barn. Är det något vi människor brukar finna tid och kraft för så är det ju barnen. Och därför gör det mig lite extra ledsen att det känns som att min kommun nu hastar igenom ett beslut som inte sätter barnen i första rummet. Där man kastar bort en verksamhet som byggts upp under många år, en verksamhet som stått stolt genom stormar och hela tiden lyckats få föräldrar och barn att känna att det finns en trygghet och stabilitet, oavsett hur hårt det blåst. Och en verksamhet som dessutom konsekvent lyckats hålla en hög pedagogisk nivå i sin verksamhet. Där barnen trivs och dit barnen vill gå, det är ingen självklarhet. Det gör mig ledsen att dessa pedagoger nu splittras, och enligt förslaget eventuellt inte ens kommer att erbjudas andra tjänster inom kommunen. Att barngrupperna splittras. 

 

Jag brukar som ni vet inte blogga politiskt. Och det är inget jag kommer att göra i fortsättningen heller. Men den här bloggen handlar ju framför allt om saker som händer i mitt liv, och är det något som är ytterst påtagligt i mitt liv just nu så är det mina barn. Så vill politiken göra saker som innebär försämringar för mina barn, ja då får jag helt enkelt lov att blogga om politik. 

 

De konsekvenser som kommunen kommit fram till i den risk- och konsekvensanalys som tagits fram är bland annat

 

• förtätning av förskolornas barngrupper 
• större tryck på Järntorgets förskola
• oro hos vårdnadshavare
• oro i personalgruppen
• oro i barngruppen
• eventuell övertalig personal

Vilken försommarkväll det blev!

 

Jag skulle egentligen ha sprungit Vårruset idag, men med min astma och pollenallergi var det bara att glömma. Så istället åkte jag hem till två nyklippta och blåhåriga barn och bakade rabarberpaj. Det är så mysigt att de har börjat bli lite större. Det finns faktiskt lite tid mellan middagen och läggning nu. Tillräckligt för att baka en liten paj och sen äta den :)

 

Björn är väldigt fascinerad av allt som växer, och en av hans stora favoriter är våra rabarberplantor. Eller ja, stora favoriter var kanske att ta i. Det är ganska blygsamma plantor vi har. Vår trädgård är skuggig och vi har dålig jord. Men i år för första gången kom det tillräckligt med rabarber så vi kunde använda ett par stjälkar i en paj. 

 

 

För ett år sedan idag var det en speciell dag. Det var nämligen den 14 mars som Lova var beräknad. Nu var det väl ingen (inte jag i alla fall) som trodde att ungen faktiskt skulle behaga titta ut just den dagen, men jag var så hjärtinnerligt trött på att vara gravid och vi hade i alla fall en tid inbokad på specialistmödravården på morgonen, så det var ju ändå skönt att det hände något. Kanske skulle de säga att "Nej men oj, den här ungen kommer när som helst, det ser vi tydligt!" Och det hade ju varit skönt. De hade lovat mig att de förmodligen inte skulle låta det gå mer än en vecka över tiden men samtidigt var det ju det bästa om förlossningen fick komma igång av sig själv. 

 

Jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, oroade mig för allt och bara väntade på att jag faktiskt skulle få havandeskapsförgiftning även den här gången. Blodtrycket hade börjat gå upp de sista veckorna men inget protein. Jag var med andra ord inte helt harmonisk. Så kom vi in till Specialistmödravården i alla fall och min vanliga läkare var inte där utan jag fick träffa en för mig helt ny kvinna. Det var bara det att hon var helt övertygad om att vi hade träffats förut, och att hon hade undersökt mig tidigare och att jag var några cm öppen. Spännande, för jag visste ju helt säkert att jag inte hade gjort någon sådan undersökning (det kommer man ju liksom ihåg, aouch) och att jag inte hade sett kvinnan förut. Det visade sig att hon råkat skriva i min journal någon vecka tidigare, dvs skrivit i fel journal, och missförståndet kunde uppklaras. Sedan kallade hon mig konsekvent för Angelica, men hon var väldigt trevlig och proffsig i övrigt så det kunde jag väl leva med. Hur som helst konstaterade hon att det inte verkade vara någon bebis på gång i någon alldeles nära framtid direkt. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig så blä. Visserligen var det ju fantastiskt skönt att jag inte hade något protein och det j*vla blodtrycket var lite LÄGRE än det hade varit förut, även om det gränsade mot för högt. Men jag ville så gärna bara att ungen skulle komma ut och jag skulle slippa oroa mig mer för att bli sjuk. Men det var ju som det var och jag ställde in mig på att åka hem och fortsätta vänta. Jag sa inget om min oro heller för de hade ju redan lovat mig flera gånger att de skulle ha koll och att jag förhoppningsvis skulle få vänta max en vecka efter BF. Döm då om min förvåning när hon istället för att säga hej då sa att vi skulle vänta lite medan hon stämde av med förlossningen. Eeh, jaha, vad ska du stämma av med dem då, frågade vi lite försiktigt. Jo om det fanns möjlighet för en igångsättning imorgon, det var ju ingen idé att vänta mer med det här, tyckte hon.

 

 

Det var ju egentligen precis det vi hade hoppats på, men jag minns att det kändes helt surrealistiskt. Hon sa att vi skulle åka hem och sova gott (jo tack) och sen ringa in på morgonen efter och höra när det passade att vi kom in. På darriga ben gick vi ut från USÖ och sen gjorde vi förstås vad alla rationella snart-blivande föräldrar skulle ha gjort. Åkte hem och vilade hela dagen och samlade krafter inför det som komma skulle.

 

 

 

Vi åkte till McDonalds och stärkte oss lite (ska man få barn får man äta lucnh kl 10.30) och sen åkte vi till Plantagen och köpte skitmycket växter (högst oklart varför eftersom vi ju visste att vi skulle vara borta flera dagar, upp mot en vecka kanske) och sen åkte vi hem och städade och tvättade och fixade. Jag, som egentligen inte ens kunde röra mig - det var ju delvis därför jag var sjukskriven, satt knappt still  en minut på hela dagen. Så det blev en högst märklig dag, den 14 mars 2017. Men för ett kontrollfreak som jag var det ju egentligen bästa tänkbara scenario, att få lite förvarning sådär. Gör klart allt nu för imorgon ska du iväg och föda barn.

 

Sen blev det fyra dygn på BB, med en tvärpigg unge där och en förkyld Björn hemma, det blev det längsta jag varit borta från honom någonsin eftersom förkylda tvååringar lämpligen inte var välkomnapå BB, men mer om det i ett annat inlägg!
 

Nu ska jag pynta för imorgon fyller hon ååååår! <3