mammaglitter.se

 

Som ni trogna läsare vet har jag som mycket erfaren småbarnsförälder erbjudit en slags rådgivning till mina lite mer oerfarna vänner och bekanta. Man kan skriva till mig och så svarar jag antingen direkt eller i de lite mer kluriga fallen tar jag upp det här på bloggen så att ni läsare också kan vara med och tycka till. För att värna om anonymiteten kallar jag de desperata mammorna för Axelina, och barnen i fråga har fått det fingerade namnet Räven. Tidigare inlägg i kategorin kan läsas här. 

 

Nu har jag alltså fått en fråga från en mamma, vi kan kalla henne Axelina, som har en fundering kring sin son. Axelinas son, vi kallar honom Räven, är ca sju månader och fem dagar gammal, och i det senaste har han blivit väldigt högljudd. Ja, man kan nog rakt av säga att han illvrålar. Ibland gör han det för att han är sjuuuukt missnöjd med något (oftast med sin mamma...), någon gång har det hänt när han är glad, men oftast händer det när han är i något sorts neutralläge känslomässigt. Som igår när han - har Axelina berättat alltså - i godan ro satt och åt, och mellan varje tugga så skrek han så att han blev hes och hans mammas öron vissnade. När hans mamma försökte prata med honom svarade han bara genom att illvråla. Och så höll det på till och från under hela dagen. Som sagt, det är inte fråga om att han är ledsen, han bara tjoar. 

 

Eftersom min Björn ju också, ja på dagen faktiskt, är sju månader och fem dagar gammal, tänker jag att det är ju inte omöjligt att han också kommer börja låta så här snart och jag kan ju tänka mig att man som mamma blir ganska matt av ett konstant illvrålande. Så ni som har lite äldre barn - ska de verkligen låta så? Går det över snart? Bara undrar...

 

 

 

 

Som ni trogna läsare vet har jag ju startat en liten frågetjänst, där mindre erfarna föräldrar kan höra av sig till mig när de funderar över saker. Min vän Axelina (OBS fingerat namn) har hört av sig till mig igen med en annan liten fråga. Den är inte så räv/bebis-relaterad som förra gången, läs här. Men allvarligt talat, hon är visserligen ganska mesig, men hon undrar om det är normalt att gråta av en ICA-reklam??? Har ni sett den senaste? Om inte, här är den. Jag önskar att jag kunde säga att det har med amningshormoner att göra, men den är så fiiin, och lite sooorglig. Och så blir man nästan lite nostalgisk. Och så slutar den bra. Kanske har det ändå med amningshormoner att göra?

 

Men ja, om man nu är så töntig som Axelina som ska hålla på och tjuta för en gammal reklam så kan jag väl i alla fall tycka att det är en ganska välgjord reklam att tjuta till. Inte för att jag själv skulle hålla på med sånt trams men...

 

 

 

 

Eftersom jag nu har varit småbarnsförälder i hela fyra månader börjar jag känna mig som en riktig expert på området. Jag menar, jag läste ju dessutom på ganska mycket innan vi fick barn och så. Jag har därför bestämt mig för att försöka hjälpa andra föräldrar och svara på lite frågor. 

 

En god vän har hört av sig till mig med ett intrikat problem. Hon vill gärna vara anonym. Vi kan kalla henne Axelina. (OBS. Axelina är alltså inte hennes riktiga namn. Det är ett så kallat fingerat namn.) Axelina har en son som är ca fyra månader och fem dagar gammal. Vi kan kalla honom Räven. (OBS. Räven är inte heller sonens riktiga namn. Tack och lov...) Räven har en förmåga att låta som en gammal gnällig ladugårdsdörr ibland, har Axelina berättat för mig. Till exempel i förrgår. Då tillbringade Bj... förlåt Räven... cirka hela dagen med att härma en ladugårdsdörr. Vad man än gjorde så gnällde han. Istället för att sova sina sedvanliga 7-8 timmar på dagen sov han dessutom bara en. Och ville inte ligga ner i sängen. Absolut inte bäras runt på. Helst inte sitta mer än två minuter i taget, och fick Axelina för sig att han skulle ligga på golvet och sprattla som han brukar älska så gick han pliktskyldigast med på det i ca fem minuter, men absolut inte längre. Så fort någon av dessa aktiviteter varat i mer än fem minuter startade alltså gnällandet.

 

 

Som mamma kan man bli förfärligt trött av ladugårdsbeteendet. Har Axelina berättat alltså. Själv har jag förstås ingen erfarenhet av det, som nuvarande expert på området. Min lilla Björn sover 17-19 timmar per dygn och däremellan brukar han mest ligga och tindra med ögonen alternativt leka med leksaker och öva på att utvecklas så bra som möjligt. 

 

Av ladugårdsbeteendet kan man dock bli så trött att man överväger att annonsera ut Räven på blocket: "Liten, förfärligt gullig Räv säljes billigt till vänlig själ som tycker om lantbruk". Perfekt, tycker man om lantbruk borde man ju vara tämligen van vid gnälliga ladugårdsdörrar tänker jag.

 

Bestämmer man sig för att inte sälja Räven utan behålla honom ett tag till kan jag tipsa om att ta lite hjälp, av t ex ett par gulliga systrar eller en gammelmormor eller så. Eller helt enkelt bara invänta fredag eftermiddag och gladeligen slänga över Räven i Rävens fars armar när han kommer hem från jobbet. Man ska alltså passa på att vila när någon annan hanterar ladugårdsbeteendet. Då kan man också få tid att blogga lite. Och svara på kluriga frågor från stackars mammor.