mammaglitter.se

 

Imorgon går vi in i vecka 26 i den här graviditeten. Det betyder att vi nu har passerat två stora delmål, både 23+5 (när jag blev inlagd med John) och 24+4 (när John föddes). För varje dag som går nu får Lillstrumpa en dag mer i magen än sin lilla storebror, och större och större chans att klara sig om jag nu skulle bli sjuk. Det känns väldigt betryggande att tänka så. 

 

Nästa delmål måste väl vara att komma igenom vecka 26, och sen att komma fram till vecka 30. Då är det ju en riktigt stor unge. Det är klart att jag skulle föredra vecka 40, men det är bra att ha delmål också.

 

Jag har också börjat tänka i målbilder. När Björn får träffa sitt lillasyskon för första gången är en sådan. Hur kommer han reagera? Kommer han förstå vad det är för en unge? Vi pratar mycket om bebisen men han har ju inte riktigt greppat. Häromdagen när Erik och han pratade om den frågade han om det var "en till Björn?". Och så blir det ju inte riktigt förstås :)

 

En annan målbild är att kunna komma ut på långa barnvagnspromenader igen. Att ha kroppen och fogarna på min sida. Nu känns det nästan provocerande att jag så sent som i juni var ute och knatade mil. Men också lite uppmuntrande, för dit kommer jag ju komma igen. Det är inte mitt normaltillstånd att bli helt slut av att gå 500 meter.

 

Det är inte heller mitt normaltillstånd att må konstant illa. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har mått illa varje dag nu sedan i början av juli och har ärligt talat svårt att minnas hur det är att inte göra det. Det känns helt svindlande att tänka sig att jag i vanliga fall mår illa någon enstaka gång, om jag har råkat äta aaaalldeles för mycket marängsviss på kort tid till exempel, eller om jag är sjuk. Och då är det ju ett tämligen snabbt övergående illamående. Och det är alltså så det är i vanliga fall. Det kommer komma nån dag när jag plötsligt inser att jag inte ens kommer ihåg hur det kändes att må illa hela tiden. Det är definitivt en målbild.