Några rader om ett bord

Stilla. Barn som sover lugnt på övervåningen. En sakta bris i grannens vimpel. Solljuset som fortfarande blänker i flaggstångens gyllene topp. Fastän klockan passerat nio. Ljuset. Inte detsamma som i mitten av juni, juninätterna som aldrig tycks blunda. Men ändå det välsignade juliljuset. Att klockan passerat nio och solen fortfarande kastar sina gyllene blänk.

 

Nick Cave på tv:n i rummet bredvid. En livestreamad konsert. Cave ensam i Alexandra Palace. Han och ett piano. Och min man. I soffan. Lyssnande och inkännande. Han har sett fram emot det. Köpt biljett. Och chips. Vännerna som skulle komma är sjuka. Man träffas inte som man brukar på grund av Coronan. Vid snuva får man stanna hemma, det har Tegnell sagt, och då gör man så. Åh vad jag hoppas att alla gör så.

 

Pianomusiken letar sig in till mig i gästrummet. Sittande vid mitt 1800-talsbord. Det som stått i en gammal ladugård men fått ett nytt, älskat liv hemma hos oss. Med min helt nya dator. Från 2020. I ett enkelt och självklart samspel. Bordet som sett så mycket, fullt av revor och rispor och märken från svunna dagar. Samspelar med och välkomnar en dator så ny att den inte ens fått av sig all skyddsplast. Bordet äger ingen skyddsplast. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Behöver inte. Det blir vackrare med åren, med revorna och fläckarna. Skillnaden är påtaglig. Datorn har ett bäst före-datum. Ett datum då den inte längre kommer vara funktionell. Då den kommer att bytas ut och glömmas bort. Så har även jag. Mina dagar är förhoppningsvis många till, men ändock finns ett slut. Men bordet kan leva för alltid. Åtminstone långt efter att datorn och jag lämnat den här världen. Det kan slitas och älskas av åtskilliga generationer framåt.

 

Tänk en sådan ynnest. Att jag för några korta ögonblick, visserligen snudd på en livstid för mig men ändå bara ett par andetag för bordet, får låna det, och sitta vid det med min helt nya dator. Låta bordet dela med sig av den där känslan av evighet. Och samhörighet. Vi är alla tre del av något större, något lika oändligt som juninätterna, lika välsignat som juliljuset och lika melankoliskt vackert som Caves textrader.

 

Jag och datorn, vi är utbytbara. Förgängliga. Caves sånger kommer slutligen tystna. Men bordet, det står kvar.

 

 
 
lj gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

En doft av barndom

Förra hösten gick jag en skrivkurs för Terese Isacson på Isatext. Det var väldigt spännande, för det fick mig att komma igång att skriva lite igen. Sedan har jag märkt att det kan vara lite svårt att hålla igång det, men det är väldigt nyttigt och utvecklande att "tvingas" till att skriva på bestämda teman och med dead line. Den första uppgiften vi fick var att skriva om ett doftminne. Jag skrev om farmor och farfar. Jag tänker att det passar bra nu på Allhelgonahelgen, när det finns tid för eftertanke och minnen. För farmor och farfar har nu fått bosätta sig bland minnena, och det känns fint att den här helgen få dela med mig lite av mina minnen om dem.   

 En doft av barndom

Det är en märklig sak det där med dofter. Vissa dofter kommer du inte ens ihåg att de finns förrän du plötsligt känner dem. Och du kommer definitivt inte ihåg att det fanns något kopplat till dem, förrän du står där en gråmulen höstdag på en stökig gata i Stockholm och i sinnet plötsligt befinner dig i farmor och farfars kök i den lilla, lilla staden. Sittandes på köksbänken. Ritandes. Pianoslingan från Ballade Pour Adeline strömmande ur radion tillsammans med vänliga röster klingande på värmländska och lundensiska. Trädgårdsdags med Ulf Schenkmanis och Lars-Eric Samuelsson. Farmor som dukade bordet och plockade fram hembakade siktkakor ur frysen. Katten som låg i kökssoffan och snarkade. Och så farfar som stod vid spisen och stekte köttbullar. De där underbart goda köttbullarna som doftade lördag och trygghet och barndom. Och så plötsligt, på promenaden genom ett regnigt Stockholm, kommer doften emot mig från ett litet gatukök. Säkert en slump. Jag har svårt att tro att den glada, vilt gestikulerande mannen inne i den lilla vagnen faktiskt står och säljer gammaldags köttbullar, men ändock förflyttade han mig på ett andetag 25 år tillbaka i tiden. Till ett litet kök i min barndoms lördagar.

 

Det var egentligen inte farfars köttbullar jag tänkte berätta om. De kom liksom över mig som av en slump. Jag valde att gå till höger i korsningen och passerade gatuköket och berättelsen kom och sökte upp mig genom doften. Det kan vara så för mig ibland, att jag ska börja på en berättelse, men så kommer en helt annan och kilar sig emellan. Tränger sig på och vill fram. Ivrig och nästan lite burdus. Den berättelse jag hade tänkt på får liksom inte chansen, den hamnar i skymundan när den där andra buffliga berättelsen kommer. Och då får det väl vara så tänker jag. Kanske det ändå var köttbullarnas tur nu.

 

Jag är fem respektive sju år äldre än mina systrar vilket gör att jag hade hunnit ha ganska mycket barndom redan när de kom. Därför är de bara väldigt sporadiskt med i mina tidigaste minnen. Under min uppväxt var mina föräldrar egenföretagare och drev verksamheter som krävde lördagsöppet. Så när jag var barn tillbringade jag mina lördagar hos farmor och farfar. I det gula huset på Haga. Med den gigantiska eken på framsidan och skogen som närmaste granne. Med den stora altanen i söderläge där vi satt ute och drack saftkaffe och åt smörbullar redan från tidig vårvinter, långt innan snön hade smält undan. Smörbullar som farmor tinat i ugnen istället för i mikrovågsugnen. Som vi inte orkade vänta tillräckligt länge på och som därför alltid var lite frusna i mitten, men ack så goda ändå. Med grannhunden Sonny, den stora ljusa labradoren som jag var lite rädd för men samtidigt älskade att leka med. Med bäcken som rann längs tomtgränsen och där jag kunde ägna timmar åt att hjälpa vattnet att passera genom att gräva små diken och bygga vattenfall.

 

Det var något särskilt med de där lördagarna. Det rörde sig egentligen bara om fyra timmar. Klockan 10-14. Sedan kom mamma och pappa och vi åt en sen lunch. Och under de fyra timmarna skulle ju maten lagas och bordet dukas och kanske en tvätt hängas. Men det kändes ändå som att vi hade all tid i världen. Tänk att det finns vuxna som strålar ut just det. Att de har all tid i världen. Sådana var farmor och farfar. Vi kunde leka oändliga lekar om trollet som hade sin sommarstuga i skogen ovanför deras hus, om mina låtsaskompisar Linda och lilla Ingmar som följde med oss överallt och busade och stökade till, eller bara sitta och rita och pyssla. Jag tänker på mina egna barn. Vilken skatt det är för dem att ha vuxna i flera olika generationer kring sig. Vuxna som kanske inte nödvändigtvis har mer tid än mamma och pappa, men som ändå har en annan ork och energi. Ett annat perspektiv. Vad viktigt det är som barn att få skapa sina egna erfarenheter och minnen. Att få sitta en hel förmiddag vid en bäck och gräva diken med små pinnar.

 

En biltuta väckte mig ur mina grubblerier och jag tittade förvånat upp och konstaterade att jag inte alls kände igen mig. Regnet hade tilltagit och jag tittade på klockan. Det var nog åtminstone i en halvtimme som jag hade gått åt helt fel håll nu. Doften av köttbullar hade kastat mig 25 år rakt bakåt i tiden och för en halvtimme hade jag befunnit mig där i det gula huset med farmor och farfar, Trädgårdsdags, grannhunden Sonny och saftkaffet på den stora altanen. Doften av köttbullar hade gett mig tillbaka några minnen jag knappt trodde att jag hade kvar, och gjort dem så levande att jag helt tappade greppet om tid och rum för en stund. Med köttbullsdoft i näsan och Ballade Pour Adeline fortfarande klingande i öronen vände jag på klacken och skyndade tillbaka genom ett regnigt Stockholm.