Jag är nog knappast ensam om att under en graviditet, och redan när man börjar tänka i barntankar, göra sig en bild av hur allt kommer bli och om hur man ska vara som förälder och vad man ska göra. Jag skulle göra all mat själv när den dagen kom. Det var ju helt självklart. Koka ihop lite rotsaker och kött och göra puréer. Jag var ivrigt påhejad av äldre och yngre som gjort det och det var ju både billigare och bättre.
Men så blev Björn tillräckligt stor för att börja äta. Och jag skulle börja göra mat. Och insåg att jag hade svårt för det. Fast det ju var så lätt och det enda rätta att göra. Jag lyckades inte få ihop tiden till det, fick ingen rutin på det, och det var inte alls lika enkelt som jag trodde att få tag på alla basvaror som ekologiska. För det är det enda jag nu inte tummar på, vi försöker i möjligaste mån se till att Björn bara äter ekologiskt. Men Björn var ju tvungen att äta, och vi köpte några burkar. Jag nästan skämdes. Jag var en sån mamma. Som inte ens kunde slänga ihop lite mat till sitt barn.
Men så när jag har tänkt ett varv till på det så inser jag att det här är ju en tankevurpa. Det är bara krav som jag har satt upp, jag är ingen sämre mamma än någon annan för att jag inte lagar puréer när min son är åtta månader gammal. Det betyder inte att han kommer växa upp på snabbmat och bli en förtappad och ohälsosam själ. Det betyder bara att hans mamma, nu när hon har försökt att släppa alla dumma puré-krav, är en lite mindre stressad och lite mer närvarande mamma. Och det är ju på det stora hela enbart en bra grej!
Hipp har förresten bara ekologisk mat, superduperbra!
