Ett år sedan idag

För ett år sedan idag hade jag knappt sovit på natten. Dagen innan hade jag nämligen tagit ett graviditetstest som visade två svaga svaga streck. Hela dagen gick jag och väntade på att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig så det fick bli ny morgon nångång så jag kunde ta ett nytt test. Så fort det blev morgon provade jag igen, med ett digitalt test istället. Och visst, det var ett stort YES som kom fram på displayen efter de där evighetslånga minutrarna. 
 
Det var så otroligt blandade känslor. Det var något vi verkligen ville, och samtidigt något så otroligt skrämmande. Hur skulle min kropp hantera den här graviditeten? Hur skulle psyket klara av det? Vilken vecka skulle bebisen födas i? Skulle den klara sig? Skulle jag klara mig? Och samtidigt den där helt svindlande känslan av att det här kanske kommer bli Björns syskon. För allt kan ju också bara få gå bra. Och det gjorde det ju. Visst, det var INTE en lätt graviditet, men jag var aldrig dödsjuk och Lovan mådde bra hela tiden och för mig var det det viktigaste. Ens perspektiv ändras en del när man har gått igenom det värsta en gång och kommit ut på andra sidan. 
 
Jag har funderat lite på om jag ska skriva lite mer om graviditeterna och om hur det är att vara gravid igen när man har gått igenom en katastrofgraviditet. Om ni skulle vilja läsa?
 
 
Hur som helst, nu gläds jag i alla fall omåttligt åt att det här är ett år sedan och att Lova snart är fyra månader och världens lilla energiknippe. Som dessutom just nu är omåttligt sur för hon vill ha mat. Mamma sluta blogga nu! 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 

Sockrockande och nattsuddande

Hej från bebisbubblan!


Det är minst sagt lite dimmigt och långsamt hemma hos oss nuförtiden. Lova har visat sig vara en riktig nattsuddare som har ett helt motsatt dygn mot oss andra. Hon sover som en liten ängel från ca fem på morgonen till åtta-nio på kvällen och sen piggnar hon till. Och då börjar nattpasset. Hon har hittills (peppar peppar) inte varit särskilt ledsen eller så förutom natten när mjölken hade runnit till, då trodde vi att hon fått kolik som hon skrek, men hon är vaken och ganska missnöjd. Och vill amma  och gosa. Hon kan sova små stunder ibland men bara om hon får vara uppe i knät. Inte helt lätt för en person som helst lägger sig klockan nio på kvällen, att det istället är då det ska varvas upp men vi får ju väldigt lugna dagar istället :) 

Idag har vi såklart rockat sockorna. Och så har vi haft besök. Först av min gulliga barnmorska som var här och kollade läget. Är det inte fantastisk att vi lever i ett land där man inte ens behöver söka upp vården under barnets första vecka utan att de kommer hem till en! Vi kunde konstatera att Lova äter bra. Hon är på sitt sjätte dygn nu och har gått upp 30 gram från sin födelsevikt, strålande! Sen kom mostrarna och mormodern lagom som Erik skulle iväg en sväng så Björn och jag sov middag i två timmar ostört, välbehövligt. Nu har Lova och jag tjejkväll och jag ska kolhydratladda med lite pizza innan det är daga för nästa nattpass! 

OBS. Nu är hon här!

Under den här graviditeten har jag varit tydlig med två saker. När ungen väl är ute måste Erik omedelbart åka och köpa en Tjillevippen-bakelse till mig. Och sen när vi väl är hemma ska vi äta tårta. Visst, det är fantastiskt allt det där med att få ett friskt barn och så - men det gäller att  veta hur man har sina prioriteringar ;)


I onsdags kväll vid halv åtta-snåret skrek jag allt vad jag orkade att Nä nu jävlar ska ungjäveln ut, och kl 20.11 föddes vår lilla Lova. En helt underbar liten tjej som på många sätt är en kopia av sin storebror. Hon mår alldeles utmärkt men vi blir kvar ett slag på BB pga mitt blodtryck. Tjillevippen fick jag avnjuta redan igår och förhoppningsvis blir det hemgång och tårtkalas imorgon. 

Just nu är jag bara fullt nöjd med att sitta här och beundra henne och tänka på vilken tur jag har som har fått henne och hur sjutton hon fick plats i min mage. Så mer vettiga reflektioner än så får ni vänta på tills vi kommer hem igen! :) 

Eftersom hon föddes på kvällen fick jag hålla mig till dagen därpå med min bakelse, men den var precis som ongen värd att vänta på!