mammaglitter.se

Till att börja med måste jag bara säga att jag är helt överrumplad och rörd över all fin respons jag fick kring inlägget jag publicerade igår, om att våga prata om sina döda barn. Tack.

 

Den 5 mars 2013 blev jag änglamamma när vår lille John bestämde sig för att äntligen sluta kämpa och istället låta mamma och pappa få klara sig själva i den här eländiga världen. Jag hade aldrig hört begreppet då och det tog nog i alla fall någon vecka eller två innan jag upptäckte det, när jag satt och hets-googlade efter orsaker till havandeskapsförgiftning och letade efter andra personer i samma sits som vi. Änglamamma. Att vara mamma till en ängel. Så fint på något sätt, att liksom få en titel. För det var nog bland det jobbigaste när John dog, rätten att vara mamma utan att ha ett barn. Har man ens den? Människor kan ha väldigt svårt att se det - av naturliga skäl förstås - det är klart att det är svårt att se på en person som en förälder när man aldrig har träffat dens barn, det blir abstrakt och lite läskigt. Men likväl så är det ju precis det man är. Både mentalt och fysiskt är man förälder. Som jag ser det har det ingen betydelse om man fick lära känna sitt barn litegrann som jag och Erik fick, eller om man förlorade det redan under graviditeten, man är fortfarande en förälder, om än inte på samma sätt som alla andra. Jag var mamma till en liten ängel. En frustrerad sådan, för jag hade alla dessa moderskänslor och instinkter men ingen att kanalisera det på.

 

Nu är jag dessutom mamma till en (förvisso i vissa stunder änglalik) genombusig och i högsta grad levande liten Björn. Men det gör inte att jag slutar vara änglamamma till John. Jag kommer alltid ha två barn, även i de stunder då jag inte vågar säga det till tanten i konsumkassan som snällt frågar om Björn är mitt första barn, och jag biter mig i kinden och säger ja för att jag inte orkar annat.

 

Till er som går igenom något sådant här vill jag ge en uppmaning – ta hjälp. Vi blev direkt erbjudna kuratorstöd och den kontakten hade jag i över ett år. Det finns ingen anledning att klara av något sådant på egen hand, det finns inget tjusigt pris eller prestige i det. Vi i Sverige är ju lite såna att ensam är stark och vi klarar oss och vi vill inte vara till besvär – där tror jag ofta skon klämmer – och vi vill inte sticka ut och vara konstiga. Men man är inte konstig om man mår dåligt och är ledsen när ens barn har dött, tvärtom bör man nog tänka ett varv till på sitt allmänna mående om man inte reagerar så, och man kan inte gärna veta hur man ska hantera en sådan här kris på egen hand, för det liknar inte något annat man har gått igenom tidigare.

 

Om man som vi förlorar ett barn som var för tidigt fött finns t. om. föreningar för föräldrar i liknande situation. Det kände vi dock aldrig var något för oss, det är så olika vad man känner att man behöver och inte. Tiden efter John hittade jag stöd i bloggar. Tjejer som upplevt liknande saker som vi, men även tjejer som var gravida och lyckligt ovetande om alla konstiga risker. För det är man ju tills det värsta händer. Jag oroade mig supermycket för att nåt skulle gå snett (t ex oroade jag mig för att jag skulle få ett ovanligt stort barn och att det därför skulle bli en komplicerad förlossning – ironiskt med tanke på att John vägde 668 gram när han föddes), men inte kunde jag drömma om att det som hände faktiskt skulle hända, jag hade inte ens hört talas om att barn föddes i vecka 25. Så för mig var det skönt att läsa om andra tjejers graviditeter och dels se att det fanns de som gick igenom liknande upplevelser som vi och faktiskt tog sig igenom det, att de dessutom fick möjligheten att bli föräldrar igen till ett levande barn, och dels att många graviditeter också bara rakt upp och ner gick bra. Det är jättemånga barn som föds där allt går alldeles utmärkt. Nu har jag själv ett eget levande litet bevis på det. Men det gav mig också mycket tröst och hopp om framtiden där för två år sedan då det mesta kändes hopplöst. 

 

Det är jättejobbigt i början, och kommer alltid vara jobbigt, men jag tror verkligen som jag skrev igår på att våga prata om det, att få erkänna för sig själv och för världen att det är något förfärligt man har gått igenom, och framför allt att man är förälder och att det får vara något bra. För ens egen del är det jätteviktigt. Även om ditt barn inte finns här är du en mamma, en änglamamma. Ditt liv är förändrat för alltid, och det kan ingen någonsin ta ifrån dig.