Vi måste våga prata om våra döda barn

Jag har länge tänkt att ett område som jag inte har berört så mycket i bloggen, och som ju ändå är ett högst aktuellt sådant för mig och många andra tyvärr, är de barn vi lever utan. Jag började därför skriva ett inlägg om att vara änglamamma, ett begrepp jag inte ens hört talas om innan jag själv blev en för två år sedan. Men ju längre jag skrev desto mer insåg jag att det är två inlägg jag skriver samtidigt. Ett om att vara änglamamma och att våga vara förälder fast man inte har ett levande barn, och samtidigt skrev jag ett inlägg om hur fasligt dumt det är att vi inte vågar prata om våra döda barn. Så därför blev det till slut två inlägg, det andra publicerar jag imorgon. Här kommer inlägget om att prata.

 

Anledningen till att jag tycker att det här är så viktigt att skriva om är att jag vet ju att vi är långtifrån ensamma. Statistiken säger att var tredje graviditet slutar i ett missfall. Jag vet att många andra av er där ute också har förlorat barn. Antingen under graviditeten eller senare. Men man pratar inte om det. Och det tycker jag är skit. Inte att det är skit att man som förälder inte orkar eller väljer att hålla det för sig själv, men skit att det känns som att det från samhällets sida har blivit något man inte ska prata om, inte låtsas om. Att få missfall och förlora ett barn får inte vara något tabubelagt. Det är ju en av de mest mänskliga saker som finns. Och ser man till statistiken så, åtminstone vad gäller missfallen, är det dessutom något riktigt vanligt, som drabbar många. Och ändå ska man behöva känna sig ensam i det! Jag visste knappt att det gick att föda ett barn i vecka 25 när det hände oss, och så här långt i efterhand har jag förstått att det t om är ganska vanligt, och att jag har flera i min bekantskapskrets som varit med om liknande, men vi har aldrig pratat om det…

 

Ju mer jag tänker på det tycker jag att det är helt vansinnigt att man t ex "ska" smyga med en graviditet under de första tolv veckorna. Det är för föräldrarnas skull, resonerar man. Inte ta ut något i förskott. Vad jobbigt det kommer bli om något är snett och man måste förklara att man inte längre är gravid.

 

 Ja det är klart att det är så. Men jag kan inte ens föreställa mig (har tack och lov inte behövt uppleva ett missfall) hur det skulle kännas att förlora ett barn genom ett missfall och sen inte kunna låtsas om något. När John dog var det liksom ingen tvekan om vad som hade hänt. Men om man får missfall? Ringer man till jobbet och säger att man fått influensa för att kunna vara hemma och gråta några dagar? Eller så blir det ju ännu värre om man först måste börja med att förklara för alla att man faktiskt var gravid, men nu inte är det längre? Vi har också resonerat så, avvakta tills vi gjort ultraljud och kub-test. Och jag har tyckt att folk har varit lite småtokiga som har berättat tidigt. Men tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla gjorde det. Vilken enorm press på att hålla uppe en fasad som skulle släppa. Och om vi kan ta till oss statistiken och kallt konstatera att det är så att var tredje graviditet inte kommer att gå bra. Var tredje graviditet, det är många, tänk vad många personer i ens närhet man skulle kunna få stöd av, personer i samma situation. 

 

Men det är jättesvårt. Jag brottas mycket med frågan hur många barn jag har, jag övar och övar på att – oavsett vem som frågar – våga säga ”jag har två och ett lever”, men det är baske mig inte lätt, för man vet aldrig hur personen mittemot en kommer reagera. Men under de två år som gått sedan John lämnade oss har jag ändå kommit fram till, och vill gärna uppmuntra andra till, att våga prata. Det finns alltid de som inte kan hantera sorg, som säger fel saker och gör en besviken. Men ofta blir man positivt överraskad av människor. Jag har fått nya vänner som har varit i liknande situation, gråtit tillsammans med nyblivna kollegor och upptäckt att jag själv har en helt annan förståelse för andra människors liv och öden idag.  

 

Sen vill jag också säga att de allra flesta runt omkring oss hanterade situationen bra. Vi har pratat om John och försökt hålla honom levande, fått folk att komma ihåg att han faktiskt är vår son även om han inte är här nu. Så det tror jag också man ska tänka på, att försöka prata med sina nära och kära. Vissa kommer inte klara av det, men då får det vara så, och ju fler vi är som vågar prata om våra (och andras) döda barn, ju mer naturligt och förhoppningsvis lättare kommer det bli för oss och för de som i framtiden kommer få uppleva samma sak som vi. 

Kommentarer :

#1: trollemoras.blogg.se

Bra inlägg! Döden över huvudtaget.. gällande både barn och äldre har många besvärligt att prata om.. det är just som du skriver, osäkerheten och rädslan att säga något fel. Aborter är också ett ämne många viftar bort och undviker. Men någonstans könns det lite orättvist.. då även mödrar som genomgått en abort förlorat någon. Kram till dig och HELA familjen.

Svar: Tack! Ja faktiskt, det är ett svårt svårt ämne. Och det har du helt rätt i, också en sak som vi som inte gått igenom en abort har svårt att sätta oss in i, men så är det ju förstås. Kram <3
Alexandra

skriven
#2: Hanna

Vad bra att du tar upp och skriver om det här ämnet. Det behöver verkligen lyftas.

Svar: Tack, vad fint att du tycker det! <3
Alexandra

skriven
#3: JUNITJEJ

Jättebra att du lyfter ämnet!

Svar: Tack! <3
Alexandra

skriven
#4: Hanna

Vilket starkt och fint inlägg! Håller verkligen med om att det borde pratas mer om detta. Och om döden överhuvudtaget. Jag lider av en dödlig sjukdom, något jag inte pratar om med någon i min närhet (förutom familjen) för jag vet inte vad jag ska säga eller hur folk kommer reagera. Varför är det så svårt att prata om döden när det är något som drabbar oss alla förr eller senare?! Tack för bra inlägg! Kram <3

Svar: Tack så mycket! Och vad tråkigt att höra om din sjukdom. Men fint att du delar med dig! <3 nej jag håller helt med, döden är verkligen ett tabubelagt ämne även om det ju är det mest naturliga som finns, konstigt egentligen. Kram! <3
Alexandra

skriven
#5: BloggenOmS

Bra skrivet själv har jag förlorat 3 barn sent och det pratas inte om som om de aldrig har existerat. Så bra att vågade skriva ett så bra inlägg. Mvh Sóley

Svar: Tack! Och vad tråkigt att höra <3 nej jag upplever också så att många försöker låtsas om att det inte har hänt, och då hade vi ju ändå levt med vår son i sex veckor, så helt klart att många tycker att det här är svårt och jobbigt.
Alexandra

skriven
#6: Sara ~ Candis

Det känns som att det är olika beroende på vem man är som person. Jag själv ringde jobbet och sa som det var direkt när jag fick missfall. Inget hymlande. Om någon frågar idag så pratar jag om det som en naturlig del i livet.
Men dock fick jag missfall ganska tidigt, v 11. Så kanske jag hade reagerat annorlunda om det varit i ett senare skedet. Man vet ju aldrig hur man skulle reagera men vi skulle helt klart må bättre om vi pratade om det kanske <3

Svar: Tack för din kommentar! Helt klart att det är olika från person till person, men jag upplever att det ändå finns ett motstånd i samhället rent generellt att prata om "jobbiga saker" som missfall och att förlora ett barn. Det är tråkigt när det känns som att det är normen att man ska hålla graviditeten hemlig första tiden för att man kan få missfall. Tråkigt att höra att du varit med om det <3
Alexandra

skriven
#7: Annie

"Jag har tre barn, men bara två i livet" säger min mammas kusin om någon frågar. Hon förlorade sin förstfödde till cancer. Att säga två barn vore ju förräderi, glömma bort att han fanns. <3

Jag har alltid känt mig annorlunda än andra eftersom att jag läser så mycket, så jag har alltid hört om alla begrepp ingen annan känner till. För egen del är det ju av intresse och empati, för att bli en bättre medmänniska, men jag delar det ju inte med någon, så jag för ju inte informationen vidare förrän de där sällsynta tillfällena kommer när någon råkar säga någonting, inser att dem sagt för mycket, men istället för att mötas av de där obekväma så möter jag med värme och tillåtelse. Jag är så tacksam för det. För att ha fått ha de där konversationerna, fått bli inbjuden i andra människors erfarenhet och tankar, deras känslor och upplevelser. So du säger, att få gråta med någon, det är så himla värdefullt.

När det kommer till missfall så finns det ju en så stor oförståelse. Många män och tjejer som inte har barn, förstår ju inte hur stort det är för kvinnan. Jag har hört så många tanklösa kommentarer, som exets kompis: "men det är ju exakt likadant som abort, och det är ju okej". Det är så många som tror att bara för att barnet inte är fött, så har man ingen koppling till det, ingen relation att sörja. Det är så tanklöst och så himla fel! Kvinnor måste få plats och känslor måste tas på allvar. <3 Det är så hemskt att så många i stort sett tvingas till tystnad för att samhället inte riktigt bryr sig om att hantera det, som många andra "kvinnobekymmer". :-(

Svar: Tack för ditt inlägg! Nej det är verkligen svårt det där, jag övar hela tiden på att säga att jag har tre barn men två som lever, men ibland orkar jag bara inte för att man inte vet hur reaktionen kommer bli. Och precis som du säger, många förstår nog inte heller vilket starkt band man knyter till barnet redan när det ligger i magen. <3 många verkar också tycka att sånt här äe lättare att hantera genom att tiga ihjäl eller låtsas som att det aldrig har hänt tyvärr.
Alexandra

skriven

Kommentera inlägget här :