Inatt har vi varit vakna ganska mycket jag och Lova. Jag klagar inte, för hon sover riktigt bra i vanliga fall nuförtiden, men jag fick lite inspiration till att dikta. Man kan säga att jag har hämtat lite inspiration från en annan känd dikt, men det är så yttepyttelite så det är inte säkert att ni kommer förstå vilken.
Nu börjar den.
Mamman
Försommarnattens köld är hård,
vinden vina och pina.
Alla sova i enslig gård,
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
syrén och hägg luktar som f*n.
Mamman nyser av allergi och försöker-att-inte-väcka-sonen-och-maken,
bebis är givetvis vaken
Ligger där så arg i sin lilla säng,
hungrig med snorig näsa.
Mamman fantiserar om glass och maräng,
håller sig vaken genom att Facebook läsa.
Stapplar sen upp med bebis i famn,
mot badrum och blöjbyte och nödrimmens hamn(?).
Nyser och nyser och andas tungt,
bebis nu på skötbordet minsann sover lugnt.
Mamman förbannar som så många vårar förr,
Loratadinens dåliga effekt.
Tittar oroligt ut genom badrumsdörr,
svårt att byta blöja med lampan släckt.
Men annars kanske bebis vaknar ännu mer.
låt mig istället få sova nu, mamman ber.
Funderar på om hon inte även en förkylning fått,
för längesen det var hon såhär risigt mått.
Mamman ur bebis näsa suger ut,
en hel massa snor i horder.
Allt detta till bebis stora förtret,
ibland blir man typ galen på sin ömma moder.
Mamman så trött att hon nästan svimma,
ha, på det var ej svårt att rimma!
Men mitt i allt detta elände och sjå,
hon inser att hon nog lyckligast i världen är ändå!
På dagtid går det dock bra att sova, vill jag lova.
Fantastiskt vackert ;-)