mammaglitter.se

Förra helgen hade vi kalas för Lova som har fyllt ett år. Jag älskar kalas! Jag älskar att planera dem, kan sitta i timmar och klura på vilket tema det ska vara, hur servetterna ska se ut, vad jag ska baka. Jag vet, lite galet är det, men mysigt. Det svåra är bara att lägga det på en lagom nivå så det inte blir alldeles för stressigt och därmed inget kul. Så för att undvika det satsade jag den här gången på att baka några få grejer (med hjälp av supersyrran Vickan förstås) och mamma och Elin hade också bakat (tack!), och så la jag istället krutet på pynt. Pynt är praktiskt, det kluriga är att välja det, men när det väl finns hemma är det bara att delegera upphängandet ;)

 

 

För ett år sedan idag var det en speciell dag. Det var nämligen den 14 mars som Lova var beräknad. Nu var det väl ingen (inte jag i alla fall) som trodde att ungen faktiskt skulle behaga titta ut just den dagen, men jag var så hjärtinnerligt trött på att vara gravid och vi hade i alla fall en tid inbokad på specialistmödravården på morgonen, så det var ju ändå skönt att det hände något. Kanske skulle de säga att "Nej men oj, den här ungen kommer när som helst, det ser vi tydligt!" Och det hade ju varit skönt. De hade lovat mig att de förmodligen inte skulle låta det gå mer än en vecka över tiden men samtidigt var det ju det bästa om förlossningen fick komma igång av sig själv. 

 

Jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, oroade mig för allt och bara väntade på att jag faktiskt skulle få havandeskapsförgiftning även den här gången. Blodtrycket hade börjat gå upp de sista veckorna men inget protein. Jag var med andra ord inte helt harmonisk. Så kom vi in till Specialistmödravården i alla fall och min vanliga läkare var inte där utan jag fick träffa en för mig helt ny kvinna. Det var bara det att hon var helt övertygad om att vi hade träffats förut, och att hon hade undersökt mig tidigare och att jag var några cm öppen. Spännande, för jag visste ju helt säkert att jag inte hade gjort någon sådan undersökning (det kommer man ju liksom ihåg, aouch) och att jag inte hade sett kvinnan förut. Det visade sig att hon råkat skriva i min journal någon vecka tidigare, dvs skrivit i fel journal, och missförståndet kunde uppklaras. Sedan kallade hon mig konsekvent för Angelica, men hon var väldigt trevlig och proffsig i övrigt så det kunde jag väl leva med. Hur som helst konstaterade hon att det inte verkade vara någon bebis på gång i någon alldeles nära framtid direkt. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig så blä. Visserligen var det ju fantastiskt skönt att jag inte hade något protein och det j*vla blodtrycket var lite LÄGRE än det hade varit förut, även om det gränsade mot för högt. Men jag ville så gärna bara att ungen skulle komma ut och jag skulle slippa oroa mig mer för att bli sjuk. Men det var ju som det var och jag ställde in mig på att åka hem och fortsätta vänta. Jag sa inget om min oro heller för de hade ju redan lovat mig flera gånger att de skulle ha koll och att jag förhoppningsvis skulle få vänta max en vecka efter BF. Döm då om min förvåning när hon istället för att säga hej då sa att vi skulle vänta lite medan hon stämde av med förlossningen. Eeh, jaha, vad ska du stämma av med dem då, frågade vi lite försiktigt. Jo om det fanns möjlighet för en igångsättning imorgon, det var ju ingen idé att vänta mer med det här, tyckte hon.

 

 

Det var ju egentligen precis det vi hade hoppats på, men jag minns att det kändes helt surrealistiskt. Hon sa att vi skulle åka hem och sova gott (jo tack) och sen ringa in på morgonen efter och höra när det passade att vi kom in. På darriga ben gick vi ut från USÖ och sen gjorde vi förstås vad alla rationella snart-blivande föräldrar skulle ha gjort. Åkte hem och vilade hela dagen och samlade krafter inför det som komma skulle.

 

 

 

Vi åkte till McDonalds och stärkte oss lite (ska man få barn får man äta lucnh kl 10.30) och sen åkte vi till Plantagen och köpte skitmycket växter (högst oklart varför eftersom vi ju visste att vi skulle vara borta flera dagar, upp mot en vecka kanske) och sen åkte vi hem och städade och tvättade och fixade. Jag, som egentligen inte ens kunde röra mig - det var ju delvis därför jag var sjukskriven, satt knappt still  en minut på hela dagen. Så det blev en högst märklig dag, den 14 mars 2017. Men för ett kontrollfreak som jag var det ju egentligen bästa tänkbara scenario, att få lite förvarning sådär. Gör klart allt nu för imorgon ska du iväg och föda barn.

 

Sen blev det fyra dygn på BB, med en tvärpigg unge där och en förkyld Björn hemma, det blev det längsta jag varit borta från honom någonsin eftersom förkylda tvååringar lämpligen inte var välkomnapå BB, men mer om det i ett annat inlägg!
 

Nu ska jag pynta för imorgon fyller hon ååååår! <3