mammaglitter.se

Tidigt i somras hittade Erik och jag ett helt fantastiskt hus. Vi var så sugna på att köpa det. Var där på två visningar och stämde av med banken och pratade med besiktningsmannen och till och med med han som bott i huset innan nuvarande ägare. Jag kollade upp servitut och radon, vi tog med en händig kompis på visningen, ja vi gjorde helt enkelt ett grundligt jobb. 

 

Det var så mycket med det huset som var helt i min stil. Ett gammalt hus som renoverats, men varsamt, så gamla prång och annat som hör till husets själ ändå fanns kvar. Jag kunde verkligen se oss bo där. Jag kunde också (tämligen lättad) se att detta hus faktiskt skulle kunna avsluta snart två års husletande. Det var nog egentligen mer mitt hus än Eriks men han gillade det verkligen också. 

 

Och så satt vi ändå där, på kvällen efter den andra visningen, efter att vi gjort plus- och minuslistor och när vi diskuterat budgivningstaktiker. Och så hör jag mig själv säga, vet du, jag tror inte att vi ska satsa på det här huset. Det känns som att det inte är rätt läge för oss att köpa ett hus just nu. Och framför allt inte ett så pass dyrt hus. Erik köpte inte riktigt mitt resonemang först, vi kommer aldrig hitta ett hus som är både precis i den stil vi vill ha, renoverat och billigt. Det hade han ju helt rätt i. Och det fanns så mycket med det här huset som var så bra, och som var värt att lägga pengar på. Och jag hade egentligen inte så mycket mer argument än min magkänsla. Men till slut, efter många koppar te och funderande, kom vi i alla fall fram till att vi inte skulle ge oss in i budgivningen utan helt enkelt släppa det. Dagen efter meddelade vi mäklaren. Det blev en intensiv budgivning och huset försvann snabbt från marknaden. Jag avundades de som köpt det. 

 

Bara några veckor senare fick vi reda på att jag var gravid. Den ångesten jag kände i att vi hade släppt ett (i mina nygravida ögon) perfekt hus. Med fin trädgård, centralt läge, rymlig hall för barnvagnar och mysiga barnrum i bra planlösning. Den var inte nådig. Men ytterligare några veckor senare drog det här efterhängnsna illamåendet igång och jag fick annat att tänka på än hus. 

 

Så härom kvällen slog det mig igen. Jag har nämligen för mig att det var nu i oktober som tillträde skulle ske. Och här är vi nu. Jag är sjukskriven på heltid och har inte haft ork att göra ett smack förutom att jobba sedan i augusti. Erik har fullt sjå att jonglera nytt jobb, hushållet och björnungen. Hur skulle vi haft ork eller råd med en flytt just nu? Tack kära älskade magkänsla för att du sa ifrån. Vissa saker sker verkligen av en anledning. Det är klart att vi fortfarande med ljus och lykta letar efter det perfekta huset för oss. Men nu vet vi under vilka premisser vi gör det, och vilken ork vi kan lägga på det, och det är en väldig skillnad. Just precis nu kunde jag inte vara nöjdare över att vi inte köpte huset, att vi får bo här i vår fina lägenhet och bara vara.