Stilla. Barn som sover lugnt på övervåningen. En sakta bris i grannens vimpel. Solljuset som fortfarande blänker i flaggstångens gyllene topp. Fastän klockan passerat nio. Ljuset. Inte detsamma som i mitten av juni, juninätterna som aldrig tycks blunda. Men ändå det välsignade juliljuset. Att klockan passerat nio och solen fortfarande kastar sina gyllene blänk.
Nick Cave på tv:n i rummet bredvid. En livestreamad konsert. Cave ensam i Alexandra Palace. Han och ett piano. Och min man. I soffan. Lyssnande och inkännande. Han har sett fram emot det. Köpt biljett. Och chips. Vännerna som skulle komma är sjuka. Man träffas inte som man brukar på grund av Coronan. Vid snuva får man stanna hemma, det har Tegnell sagt, och då gör man så. Åh vad jag hoppas att alla gör så.
Pianomusiken letar sig in till mig i gästrummet. Sittande vid mitt 1800-talsbord. Det som stått i en gammal ladugård men fått ett nytt, älskat liv hemma hos oss. Med min helt nya dator. Från 2020. I ett enkelt och självklart samspel. Bordet som sett så mycket, fullt av revor och rispor och märken från svunna dagar. Samspelar med och välkomnar en dator så ny att den inte ens fått av sig all skyddsplast. Bordet äger ingen skyddsplast. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra. Behöver inte. Det blir vackrare med åren, med revorna och fläckarna. Skillnaden är påtaglig. Datorn har ett bäst före-datum. Ett datum då den inte längre kommer vara funktionell. Då den kommer att bytas ut och glömmas bort. Så har även jag. Mina dagar är förhoppningsvis många till, men ändock finns ett slut. Men bordet kan leva för alltid. Åtminstone långt efter att datorn och jag lämnat den här världen. Det kan slitas och älskas av åtskilliga generationer framåt.
Tänk en sådan ynnest. Att jag för några korta ögonblick, visserligen snudd på en livstid för mig men ändå bara ett par andetag för bordet, får låna det, och sitta vid det med min helt nya dator. Låta bordet dela med sig av den där känslan av evighet. Och samhörighet. Vi är alla tre del av något större, något lika oändligt som juninätterna, lika välsignat som juliljuset och lika melankoliskt vackert som Caves textrader.
Jag och datorn, vi är utbytbara. Förgängliga. Caves sånger kommer slutligen tystna. Men bordet, det står kvar.
