I huset bredvid vårt har det ända sedan vi flyttade in bott ett gammalt gammalt par. Med en gammal gammal hund. Det har varit så hemtrevligt på något vis. Jag har aldrig bytt två ord med någon av dem, eftersom vi har ingångar åt helt olika håll och dessutom en gata emellan. Vi har liksom aldrig sprungit på varandra. Men jag ser dem. Farbrodern som alltid sitter och läser i sin fåtölj, nästan oavsett hur sent det är på kvällen, eller tidigt på morgonen. Damen som spejar ut genom fönstret eller ordnar med någon blomma. De har olika lampor i fönstret beroende på om det är vår eller höst, och så har de stora novemberkaktusar som blommar fantastiskt. Farbrodern brukar gå ut med den gamla taxen och de går så långsamt.
Så på nyårsaftom blev jag så orolig, fast jag inte känner dem. Vi kom hem från vårt firande precis innan tolvslaget och samtidigt kom en ambulans och stannade utanför deras lägenhet. Jag såg damen men inte farbrodern. Ambulanspersonalen gick in och sedan lämnade de lägenheten helt nedsläckt. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som hade hänt, hur allt stod till. Men sen morgonen därpå satt farbrodern i sin fåtölj och läste igen som om inget hade hänt. Och jag blev förvånad över att jag var så lättad. På så bra humör. För att en farbror som jag aldrig har träffat inte var död. För att han såg ut att må bra.
Men så för några dagar sedan dök det upp fönsterputsare. Och flyttgubbar. Och den stora lägenheten stod plötsligt tom. Ingen läsande farbror, ingen spejande dam, och ingen gammal gammal hund. Och det känns konstigt vemodigt på nåt sätt. En del av vår verklighet som inte finns längre. grannar vi aldrig känt, som nu är någon annans grannar. Men jag såg ett barn. En liten flicka som ivrigt sprang mellan rummen och såg sig omkring. Det blir fint för lägenheten det med, en lägenhet behöver barnspring med jämna mellanrum, och nu var det dags, Och farbrodern får fortsätta läsa sina böcker någon annanstans. Jag hoppas verkligen att han har flyttat någonstans dit han kunnat ta med sig sitt bibliotek.Och att damen har ett bra fönster att speja genom. Och nya grannar, som förstår att uppskatta dem.
Häromdagen skördade vi våra första egna jordgubbar. Jag tål ju inte jordgubbar men de doftade himmelskt, och Lova och Björn fick varsin <3