mammaglitter.se

Den här föräldraledigheten har jag tagit kreativiteten ett steg längre och anmält mig till en skrivkurs. Det känns jättespännande! Jag har alltid tyckt om att skriva, och jag har läst både svenska och retorik på universitetet och skrivit C- och D-uppsatser. Men jag har aldrig tidigare gått en skrivkurs. 

Kursledaren heter Terese Isacson och vi träffades på en glöggkväll hemma hos gemensamma vänner för ett par år sedan, och började av ren slump prata skrivande. Hennes företag heter Isatext och du hittar det på isatext.se om du vill läsa mer. Igår fick jag den första uppgiften och om Lova är med på noterna ska jag börja kika lite på det nu ikväll. 

Jag skrev på instagram häromdagen att jag tror att jag har drabbats av någon sorts efter-graviditeten-boande. Ni vet allt det där fixandet och trixandet och rensandet och ombyggandet och, ja helt enkelt, boandet, gravida kvinnor brukar dra igång hemma när det närmar sig bebis, jag hade liksom inte riktigt möjlighet till det pga sex månader i soffan. I tanken hade jag tusen saker jag ville göra men illamåendet och foglossningen satte stopp för nästan alla mina projekt. Och nu när orken börjar komma tillbaka är det liksom som att boandet också får ny kraft. Varendaste liten cell i mig längtar efter att få rensa och fixa. Nu finns orken men tiden är det desto sämre med istället med två små barn, vissa dagar är jag glad om jag hinner BÅDE plocka ur den rena diskmaskinen OCH stoppa in den smutsiga disken liksom...

 

Men i alla fall så har vi väldigt mycket saker och det har jag alltid haft. Jag gillar saker och jag är dålig på att strukturera mig hemma. Och framför allt är jag väldigt sentimental. Har extremt svårt både att göra mig av med saker "för att de kan ju vara bra att ha" och för att de är kopplade till minnen eller personer. Men nu har jag hittat en metod som jag tror kan vara något för mig, så den här hösten ska jag rensa. I en grupp om privatekonomi som jag är med i på Facebook dyker det ofta upp frågor om hur man ska bli mer sparsam och hålla sin budget och i största allmänhet ha bättre ordning på sin ekonomi. Någon frågade efter tips på böcker, och då dök namnet Marie Kondo upp flera gånger. Jag reagerade på det för att det alltid efterföljdes av ett "Ja, alltså, hon skriver inte om ekonomi utan om att städa men det har haft väldigt positiv inverkan även på mitt ekonomiska tänkande..." Typ. Jag blev ju förstås väldigt nyfiken och googlade henne. En japansk kvinna i min ålder som vigt sitt liv åt att städa och rensa och organisera och skapat en egen metod för det. Konmarimetoden. Vid det här laget hade mina boandetankar redan snurrat ett tag och jag hade skaffat Paulina Draganjas två suveräna böcker om förvaring, Förvara smart - organisera ditt hem och Organisera och förvara hemma - ett projekt i veckan. Men så skaffade jag även Marie Kondos Konsten att städa och det blev en riktig ögonöppnare. Paulinas böcker får vila lite, för jag kan inte förvara innan jag har rensat. Konmarimetoden går i extremt korta ordalag ut på att du först rensar, och sen förvarar. Tanken är inte att du ska förvara massa saker som du egentligen inte behöver eller vill ha. Marie Kondo har också en lite annorlunda utsorteringsmetod. "Does it spark joy?" skänker den här saken dig glädje? Glittrar den för dig? Gör den inte det ska den bort.  Hon delar in rensandet i kategorier som kläder, böcker, papper osv och tanken är att du samlar ihop alla saker du har av en viss kategori och så väger du varje sak för sig. Skänker den här specifika saken mig glädje? Annars ska den bort. På så sätt går du igenom alla saker i ditt hem. Hon menar också att när man gjort det kommer förvaringen inte att vara något problem. Du kommer kunna hitta en bestämd plats för varje sak och med största sannolikhet kommer inte röran komma tillbaka. Visst låter det tilltalande?

 

Om det är någon mer som känner att ni skulle behöva få lite mer ordning på torpet kan jag varmt rekommendera boken. Den kan kännas lite flummig i vissa stycken, hon menar att man ska prata med sina saker och tacka dem, men jag tror att hon har rätt. Saker man ska göra sig av med ska man uttrycka tacksamhet för och släppa taget om, och de saker man har kvar ska man också visa uppskattning för. Jag har blivit väldigt inspirerad och ska köra igång redan nu i helgen. Ska försöka dela med mig lite här om ni är sugna på att haka på!

 

 

 

Idag har varit något av en ångestens dag i det Mathisenska hushållet. I alla fall för mammans del. Det började imorse. Vi skulle gå till mormor. Precis när vi skulle gå säger Björnen "Var är Carlo? Carlo ska följa med!"

 

Ja... Var var Carlo?? Vi letade lite förstrött utan att hitta honom. Han måste ju vara här någonstans. Han dyker nog upp. Vi avfärdade det med att Carlo sover nog fortfarande, så vi skulle komma iväg.

 

Sen slog det mamman. (Ja, det blir lite mer terapeutiskt att skriva om sig själv i tredjeperson och liksom låtsas att det lika gärna kunde ha handlat om någon annan.) Sen slog det henne som en blixt från klar himmel att hon ju inte sett Carlo sedan de hängde i lekparken igår. Det fanns en risk, ja det var till och med ganska troligt när hon började tänka efter, att han inte hade varit med tillbaka därifrån. 

 

The

 

Horror

 

Jag tror inte riktigt att ni kan förstå betydelsen av Carlo. Eller jo, alla ni som haft småbarn nångång förstår väl förstås... Men vissa av er kanske inte ens vet vem Carlo är? En svart Brio-tax i trä som Björn fick när han var pytteliten. En sån med hjul istället för tassar och ett litet snöre man kan dra runt den i. Och runt har han dragits. Han är liksom alltid med. Sover under sängen. Alltid med på promenad. Carlo har varit på Cypern och i London, på Öland och på Åland. Han är a l l t i d med...

 

Och nu har mamman allstå efter två (2!!) dagar ensam med barnen råkat tappa bort Carlo. För även om det kanske rent faktiskt var snart-treåringen som tappat honom kunde denne knappast klandras för det hela.

 

Björnen hade inte riktigt fattat att Carlo mycket väl kunde vara försvunnen utan nöjde sig med att han nog gömt sig någonstans. Familjen gick iväg mot mormorn. Mamman sprang in på Willys och frågade om de sett en liten tax. Nej tyvärr. Pappan letade i lekparken, ingen vovve. De scannade av hela vägen som mamman gått dagen innan men utan resultat. Mamman kände sig mer och mer skyldig. 

 

Framåt kvällen skulle de hem till mormorn igen på middag. Mamman gick före för att leta i lekparken en gång till. Pratade med andra föräldrar i parken. Hörde av sig till de vänner hon träffat i parken dagen innan men ingen av dem hade råkat få med sig Carlo hem. En av dem kom dock ihåg att hon hade gett Carlo till björnen när han satt i vagnen precis innan de skulle gå hem. Ytterligare en sak som talade för att han måste ha förolyckats på vägen. Mamman kände sig nästan lika svårmodig som Joel Kinnaman och stickade tröjan-tjejen i andra säsongen av The Killing, när de bara satt i en bil hela tiden och det regnade. Mamman drog sig till minnes att hon aldrig sett klart den säsongen, så mycket svårmod var det. Men nu hade hon allt platsat där. Hon gick tung i sinnet efter familjen hem till mormorn igen.

 

Efter middagen sitter mamma och klurar på hur hon bäst ska formulera nån sorts efterlysning på Facebook. Hon inser att det kanske är att ta i att kontakta Missing People. Kan man kanske gå med i nån sorts "bortsprungna djur i Nora"-grupp månne? Och finns det nån sorts pris till sämsta mamma som man kan anmäla sig själv till direkt liksom? (The Killing-svårmodet ville inte riktigt släppa)

 

Precis då säger pappan: "Höhö, kolla din instagram"

 

Mamman tar fram telefonen och kollar. Ser inget särskilt. 

 

"Ja alltså, kolla senaste bilden du publicerade på Mammaglitter"