Oj vilken dag. Ett riktigt måndagsexemplar skulle en kunna säga, hehe. Mycket på jobbet, stressigt i största allmänhet, småsaker som krånglat, jobbiga människor (läs medelålders män som spelar podcasts på mobilen skithögt kombinerat med tonåringar) på bussen. Och så hem till en man med lite energi och en unge som bara skriker. Skriker för att han är hungrig, för att vi är trista som lagar mat istället för att leka med honom, för att han är trött och kanske för att han har lite ont i magen. Slänger i oss korv och makaroner, jovisst nyttigt och ekologiskt och fint som bara den. Och så gnäller vi i största allmänhet över att vi inte hittar nåt hus att köpa och att marknaden skenar och att vi om vi mot all förmodan skulle hitta drömhuset förmodligen inte har råd att köpa det ändå, och att dagarna går så himla fort och vi aldrig hinner göra det vi vill. Och när ska vi ringa det där samtalet och vem ska egentligen ta tag i det där viktiga ärendet. Och så Björn som är missnöjd för att vi inte ägnar honom all uppmärksamhet.
Och sen plötsligt, utan att jag egentligen vet hur det gick till, sitter vi alla tre vid vårt nya matsalsbord med en massa tända ljus och äter fruktsallad med vispad grädde. Erik och jag pratar om allt möjligt medan Björn helt lugnt sitter och äter. Vi är klara, släpper ner Björn på golvet och han fortsätter att helt förnöjt leka för sig själv. Erik lägger sig i soffan och tittar på hockey. Och kvar sitter jag vid bordet med min tekopp och bara njuter. Plötsligt kommer jag inte ens ihåg vad som kändes så jobbigt för en liten stund sen. Vad bra jag har det och vad mysigt det är i vårt fina hem trots att det inte är vårt eget hus, och vad nöjd Björn plötsligt är fast han leker själv och vad skönt det är att han är det och vad tacksam jag är för den där lilla ungen. Och så inser jag där över min tekopp med hockeyvrål i ena örat och dammsugaren på full effekt i det andra att just det där verkligen är något att öva på, konsten att lyckas vända en dag.
