Så har jag känt det idag, för Björn har sovit hela natten i sin egen säng. HELA NATTEN. Han somnar alltid hos oss och sen lyfter vi över honom till hans säng, men efter ett par timmar eller så brukar han vakna och vara lite ledsen så då får han komma upp till oss och då brukar han bli kvar där. Men imorse vaknade jag av klockan och fattade ingenting. Var var ungen? Och är det redan morgon? Jag hade ju inte vaknat trettioelva gånger på natten som jag brukar. Och jag hade en konstig känsla i kroppen som tog en stund att identifiera. Skulle inte vilja sträcka mig så långt som till utvilad, men jag kände mig inte lamslagen av trötthet och var till och med ganska klar i huvudet. Tänk vad viktig sömnen är för det allmänna måendet ändå. Så nu tänker jag att vi ska fortsätta så här många nätter till. Fast vi får väl se, även om han skulle fortsätta sova i sin säng skulle säkert Erik och jag sakna honom så mycket så vi inte skulle sova bra ändå. Mesföräldrar.
Jag firade att jag orkat jobba en vecka till med fina fredagsrosor!
Hoppas att ni får en bra helg!