En bra dag

Jag vet inte om det är för att det går mot höst och allt blir mörkare och trögare men jag tycker att det har varit så mycket motstånd i allt ett tag. Det känns som att det enda jag gör är att tjata på Björn, det är lämning på förskolan dit han inte vill gå (fast han har kul där) och så är det lediga heldagar hemma när han hellre vill vara på förskolan eller bara titta på tv. Jag är alltid svettig och släpar omkring på minst ett barn och gärna en hund också (dvs i trä) (hunden alltså, inte barnen). Lovan är oftast nöjd men har en otrolig känsla för att tajma in när det inte riktigt passar att hon också trilskas. Jag har ingen riktig inspiration (vilket ju märks här) och ingen riktig energi. 


Men så plötsligt kommer en dag som igår och så känns allt annorlunda. Det var trevligt att både lämna och hämta på förskolan, inget krångel hemma innan vi skulle gå. Sen skyndade vi hem på eftermiddan och åt mellis och sprang bort till församlingshemmet så vi hann leka en liten stund innan kören. 

Björn gör så mycket framsteg rent modighetsmässigt nu och det gör mig så glad. När vi skulle gå över till kyrkan och sjunga ville han inte åka vagnen utan tog istället körfröken i handen och gick före med henne. Och väl inne i kyrkan ville han hellre sitta bredvid sin kompis än mig. Och han sjöng med lite här och var. Det är så fint att se honom. 

Och sen när vi kom hem somnade Lova i vagnen och Erik hade precis kommit hem. Så vi hann prata lite om dagen alla tre i lugn och ro. Det var sån där lugn och fin stämning i huset, sådär som jag tänker att en barndom ska vara. Det luktade gott av maten som Erik började med och han lyssnade på radio. Lova fortsatte sova. Jag och Björn plockade fram pärlor och gjorde armband och det var bara så mysigt och lätt. Jag tänker att det är så här det kommer bli nu. Roligare och roligare. Svårare i perioder såklart men gårdagen fick mig att inse att det här med att vara förälder ju är så mycket mer än att bara se till att barn är där de ska vara i rätt tid och se till att de inte slår ihjäl sig på vägen. De är ju faktiskt små personer som man kan hänga med på riktigt. Mer och mer ju större de blir. 


Även om jag på ett sätt vill stoppa tiden nu för Lova behöver inte bli större riktigt än är det samtidigt så spännande att se den fina lilla människan som Björn håller på att utvecklas till. Han är treårstrotsig och enormt tålamodsprövande stundvis men vissa dagar är det verkligen helt och hållet en ren ynnest att få hänga med honom.