Vad kan vi göra för att hjälpa?

Det är konstiga tider nu. Som att man lever i två parallella verkligheter. Här hemma förbereder vi femårskalas, vi går på utvecklingssamtal och jag ojar mig över klurigheter på jobbet. Allt detta är högst närvarande och på många sätt högst relevant. Och samtidigt står världen i brand på ett sätt som vi inte är vana vid. Det är ALLTID fruktansvärt med krig, så tolka mig inte fel nu, men det är klart att det uppfattas på ett annat sätt när det är så nära. Vi har för första gången på väldigt lång tid krig i vårt grannskap. Det går inte att blunda för. Det blir en parallell verklighet. Samtidigt som vi jobbar på och lever i vår högst priviligierade vardag har vi ändå fått upp ett nytt medvetande för vad som skulle kunna hända oss, och vad som händer andra just nu. 
 
För även om vi nu upplever två parallella verkligheter så är det viktigt att komma ihåg att för många människor finns det just nu bara en verklighet. Och det är krig. 
 
Det som är så fint är att se alla människor som verkligen vill hjälpa till. Även om det är mycket hemska bilder i nyhetsflödena just nu så finns det så mycket värme och kärlek också. Så stor vilja att få bidra. I ett försök att kunna bidra lite ytterligare har jag samlat ihop några förslag på organisationer här som man kan skänka pengar till om man vill vara med och hjälpa till på det sättet. Och smarta knep för att kunna använda diverse poäng man samlar på sig. Hjälp mig gärna att fylla på listan med fler förslag!

(null)

 
 
Några förslag på organisationer att skänka till
 
Hos Coop kan du använda dina poäng till att ge akuthjälp till Ukraina, läs mer här. Är säkert fler än jag som bara samlar dessa poäng på hög utan att tänka på att använda dem, så det här är ju ett ypperligt tillfälle och ändamål. 
 
För dig som fortfarande har blöjbarn finns Liberoklubben där man kan använda blöjkoder till att skänka pengar till Rädda barnen. Läs mer här
 
Genom UNHCR kan man skänka pengar som används direkt till Ukraina, och det bidrag du ger dubblas dessutom av Akelius Foundation. Läs mer här Du kan också swisha direkt till 90 01 645 och märka gåvan "Ukraina". 
 
Röda Korset arbetar också med hjälpinsatser i Ukraina. Du kan swisha en gåva direkt till dem på 900 80 78 eller läsa mer här
 
En annan organisation som jag tycker gör en fantastisk insats är Läkare utan gränser. Läs mer om dem här, eller swisha direkt till 900 60 32. 
 
Mer än bara pengar
 
Men sen tänker jag att vi inte får glömma bort allt annat vi kan göra. Vi svenskar är priviligierade, vi har nog alla råd att skänka en slant, om så än bara en tia. Men det finns så mycket annat man kan göra som inte bara handlar om pengar. Man kanske kan avvara ett par vinterskor. Besöka ett språkcafé. Hjälpa till att inte sprida falsk information på nätet. Behandla sina medmänniskor med respekt. 
 
Jag önskar ett slut på detta hemska, onödiga krig. Och jag önskar en värld där det lönar sig att vara snäll. Att vara vänlig och behandla varandra med respekt. Jag önskar mina barn och dina barn och all världens barn en trygg uppväxt. En ljus framtid. 
 
Och jag önskar dig en fin onsdag 💖

En hyllning till världens bästa förskola

När jag var 18 år gammal tog jag studenten. Jag hade pluggat som en galning i tre år och ville verkligen göra något annat under en period. Jag anmälde mig därför som timvikarie inom Nora kommuns förskoleverksamhet. Oj, det var roligt! Verkligen något annat än att plugga naturvetenskap, och så otroligt lärorikt att få arbeta tillsammans med alla kunniga pedagoger och fantastiska barn. Jag minns särskilt en förskola som gjorde intryck på mig. Soltunets förskola. Personalgruppen var väldigt måna om sina vikarier, och såg vikten i att behålla en och samma vikarie i så stor utsträckning som möjligt. Därför hamnade jag i långa perioder som vikarie just där. Jag lärde känna barn och pedagoger, lärde mig att öppna och stänga förskolan, lärde mig deras rutiner och deras sätt att arbeta med barnen, både i lek och i pedagogik. En mycket utvecklande tid för mitt 18-åriga jag och jag trivdes otroligt  bra.
 
Efter något år hade dock studierna börjat kännas mer och mer lockande igen, och jag lämnade både förskolan och Nora för en period av universitetsliv i Örebro. Jag gick klart min utbildning, fick jobb, och Soltunets förskola förpassades till mitt undermedvetna som ett avlägset men positivt minne av min första tid i arbetslivet.   
 
Så, många år senare, flyttade jag åter tillbaka till Nora. Jag var gift, och vi fick barn. Det var dags att börja tänka på förskola. Soltunet dök åter upp i mina tankar. Men det var inget självklart val. Vi var mycket medvetna och noggranna föräldrar. Inte kunde vi välja förskola baserat på att jag hade trivts bra med att arbeta där tio-tolv år tidigare. Så vi gjorde som vi läst i tidningar och fått tips om att man skulle göra. Vi ringde och pratade med olika förskolor i kommunen och fick komma på studiebesök. Det var blandade upplevelser. Visst kände vi att det nog var en förhållandevis hög lägstanivå, var vi än skulle hamna skulle det absolut inte vara någon katastrof. Men det var en verksamhet som ändå stack ut lite extra. En verksamhet som fångade in oss och inte bara visade upp lekhallar och matsal, utan faktiskt pratade pedagogik. På ett sätt som gjorde att vi förstod att den här förskolan inte bara ser på läroplanen som olika områden att bocka av under året, utan att den här förskolan på riktigt har integrerat läroplanens mål och riktlinjer i den dagliga verksamheten, och på riktigt förstår och arbetar med förskolans värdegrund. 
 
Vi ställde Björn i kö och hoppades på det bästa. Vi kände både glädje och lättnad när vi några månader senare fick besked om att vi fått en plats på Soltunets förskola. Vår lilla, försiktiga Björn. Där fick han en trygg plats, med pedagoger som såg honom och läste av honom, som hjälpte honom att växa och utvecklas. Pedagoger som såg till att han fick gå några extra timmar i veckan när jag var föräldraledig med Lova. Inte för att det egentligen behövdes för vår skull, men för att han behövde det för att det inte skulle vara läskigt för honom när han väl kom dit, de såg att han behövde kontinuitet. Det blev krångligt för mig, som inte hade någon bil, bodde ganska långt från förskolan, hade en liten bebis och så då en två och ett halvt-åring som skulle till förskolan ett par timmar om dagen, varenda förbaskade dag. Jag hann inte mer än lämna honom och gå hem så var det dags att hämta igen. Högst opraktiskt för mig. Men inte för Björn. Det var det bästa som kunde hänt honom där och då. Och det var pedagogerna som såg det och såg till att det blev möjligt. 
 
Nu har Björn gått vidare till förskoleklass. Men Lova är kvar på Soltunet. Lilla Lova som är så tuff och modig hemma men liten och blyg på föris, och som inte alltid vill äta. Men som jag ändå inte är särskilt orolig för, eftersom jag vet att pedagogerna känner henne och fångar upp henne. I dessa tider av pandemi har det också blivit så tydligt att de fortfarande strävar efter att ha trygga vikarier, jag tror i ärlighetens namn knappt att Lova vet att vissa av hennes älskade fröknar egentligen "bara" är vikarier.
 
Nu riskerar hon alltså att bli uppdragen från sin barngrupp, med två år kvar i förskolan. Placeras ut på vilken förskola som helst inom kommunen. Kanske helt utan någon pedagog eller något barn hon känner. Hon riskerar att få betydligt längre och mer påfrestande dagar eftersom vi kanske behöver åka långt för att lämna henne. För vårt, liksom alla andra småbarnsföräldrars, dilemma är ju tyvärr att det är barnen som får längst dagar eftersom vi ju lämnar dem innan vi åker till jobbet och hämtar dem på väg hem från jobbet. 
 
Jag förstår att Nora kommun står inför hårda tider och tider som kräver besparingar. Jag har inte mer än ytterst överskådligt hunnit läsa alla handlingar som ligger till grund för det här förslaget till beslut. Jag får känslan av att underlaget är tunt, men jag är som sagt inte insatt i detalj. Och den cyniska delen av mig kan inte låta bli att undra om det här är en medveten taktik för att hindra oss föräldrar och andra eventuella kritiker att hinna ställa till med alltför mycket besvär? Går det bara tillräckligt snabbt att få till beslutet hinner vi kanske inte reagera.
 
Men det är klart att vi gör! För det handlar ju om våra barn. Är det något vi människor brukar finna tid och kraft för så är det ju barnen. Och därför gör det mig lite extra ledsen att det känns som att min kommun nu hastar igenom ett beslut som inte sätter barnen i första rummet. Där man kastar bort en verksamhet som byggts upp under många år, en verksamhet som stått stolt genom stormar och hela tiden lyckats få föräldrar och barn att känna att det finns en trygghet och stabilitet, oavsett hur hårt det blåst. Och en verksamhet som dessutom konsekvent lyckats hålla en hög pedagogisk nivå i sin verksamhet. Där barnen trivs och dit barnen vill gå, det är ingen självklarhet. Det gör mig ledsen att dessa pedagoger nu splittras, och enligt förslaget eventuellt inte ens kommer att erbjudas andra tjänster inom kommunen. Att barngrupperna splittras. 
 
Jag brukar som ni vet inte blogga politiskt. Och det är inget jag kommer att göra i fortsättningen heller. Men den här bloggen handlar ju framför allt om saker som händer i mitt liv, och är det något som är ytterst påtagligt i mitt liv just nu så är det mina barn. Så vill politiken göra saker som innebär försämringar för mina barn, ja då får jag helt enkelt lov att blogga om politik. 
 
De konsekvenser som kommunen kommit fram till i den risk- och konsekvensanalys som tagits fram är bland annat
 
  • förtätning av förskolornas barngrupper 
  • större tryck på Järntorgets förskola
  • oro hos vårdnadshavare
  • oro i personalgruppen
  • oro i barngruppen
  • eventuell övertalig personal
 
Jag hoppas verkligen att kommunfullmäktige tänker igenom det här beslutet både en och två gånger innan de eventuellt röstar för att lägga ner världens bästa förskola. Jag må vara naiv, men jag tänker att det borde finnas andra möjliga sätt att göra besparingar än att spara på våra barn. ELLER, om vi nu ska spara på våra barn, om det är det enda alternativet, så bör kommunen se över hur detta ska hanteras. Att hasta fram ett beslut som får så här stora konsekvenser för både barn, personal och vårdnadshavare kan inte vara det enda tänkbara alternativet. Jag har större tankar om min kommun än så!
 
 
PS. vill du själv läsa på om underlagen för det här beslutet hittar du handlingarna här och här.
 
 Följ gärna bloggen på:
Facebook:  Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller viktigt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Några tankar inför 2019, och hur det gick 2018

Förra året, exakt den här dagen, skrev jag ett inlägg om mina tankar inför det nya året. Jag tycker verkligen om känslan av nystart och alla möjligheter som ett nytt år innebär. Dock tänker jag hellre på det som målsättningar inför det kommande året än nyårslöften som man bryter och sen känner sig dålig över. Inlägget från förra året kan du läsa här
 
2018 blev ett lite märkligt och ganska ansträngande år. Jag tycker att det är svårt att ha små barn. Sådär riktigt små bebisbarn. Vi hade dessutom en Lova som inte sov knappt alls, förutom möjligen när Björn var som piggast. När vi gick in i 2018 var jag så trött att jag hade depressionssymtom. Möjligen kombinerat med en förlossningsdepression. Som tur var hade jag hjälp av en mycket klok läkare och en fantastisk psykolog som å det starkaste rekommenderade mig att prova att medicinera. Nu i efterhand vet jag inte varför jag var så motvillig. Jag trodde att jag skulle må SÄMRE. Bli konstigare kanske. Tanken på att äta en medicin som på något sätt skulle påverka min hjärna kanske kändes främmande.
 
För det är ju inte så att jag skulle ha struntat i att äta en antibiotikakur som jag verkligen behövde till exempel. Men jag var väldigt skeptisk. Till slut kom vi överens om att jag skulle prova efter Lova hade fyllt år och haft kalas. För jag måste ju orka fixa med allt inför det först, tänkte jag. 
 
Så knasigt så här i efterhand. För det är många många år sedan jag haft så mycket energi som efter jag började äta medicinen. Och effekten kom i stort sett omedelbart. Men det visste jag ju inte. Men mars månad blev verkligen en vändning för mig. Jag började leka med barnen igen. Jag orkade med vardagen på ett helt nytt sätt, och lite till dessutom, istället för bara det allra mest nödvändiga. Vi hade ett härligt sommarlov tillsammans hela lilla familjen, och jag började utmana mig själv. Jag har börjat äta lite nyttigare och framför allt lite mer medvetet, jag har börjat träna så smått. Jag har gjort saker jag tycker är obekväma. Som att köra bil igen som jag inte har gjort på flera år. 
 
I höstas tog jag dessutom ett rejält kliv utanför min comfort zone och skaffade mig en PT. Som har gett mig verktyg till ett starkare och friskare liv. Han har fått mig att våga besöka ett gym och till och med ut och jogga.  
 
Och så började jag jobba i augusti. STOR förändring efter att ha varit hemma i två år. Men det känns bra. Roligt. Och jag orkar med. Utan problem. Det var jag lite orolig för förut, men inte nu längre. Jag orkar jobba och vara mamma och fru och till och med vara kompis nångång ibland. 
 
Så 2018 blev verkligen ett omtumlande år, med en drastisk ändring i färdriktning. Till det bättre förstås, men alla stora förändringar tar ändå energi och kräver ganska mycket av en. 
 
Så nu inför 2019 hoppas jag på att kunna landa lite. Här är några av de områden jag tänker att jag ska försöka fokusera lite extra på:
 
Träning
 
Min målsättning är att 2019 är året då jag ska hitta rutin i träningen. 2018 var året då jag upptäckte träningen, med skräckblandad förtjusning. Men 2019 tänker jag ska bli året då jag faktiskt börjar träna. Försöker få det till en naturlig del av min vardag, inte att det krävs tre dagar av peppande för att ta mig till gymmet som det har varit i det senaste nu.
 
Konmari
 
Vi är i stort behov av att rensa ut saker hemma och hitta mer struktur, och jag tror fullt och fast att Konmarimetoden är en bra väg för mig att gå, men dit räckte inte energin 2018. Men då kommer ju det fantastiska i att nu blir det nytt år, och nya möjligheter :)
 
Vänskap och kärlek
 
Förra året skrev jag att jag ville försöka återknyta kontakten med vänner som jag inte träffat på länge och det har gått sådär. Med pendlande mående och stora förändringar har det varit en sådan sak som energin inte riktigt räckt till. Så det får en ny chans 2019. Och Erik och jag har varit ett fantastiskt föräldrateam i år, men vi har knappt hunnit prata med varandra. Det tänker jag också kommer bli lättare nästa år med större, mer självgående barn. Mer tid för att umgås, och kanske till och med dejta lite då och då. 
 
Bloggande och kreativt skapande
 
Nu i december har jag återupptäckt bloggen litegrann, och det är så roligt!! Jag älskar att skriva och fotografera och klura ut olika inlägg och teman och bloggen är ett sådant förträffligt forum. Jag tänker att min målsättning ska vara att fortsätta hålla den levande även när vardag och jobb drar igång igen, som en liten ventil och ett utrymme för kreativitet. 
 
Jaha, det blev ett långt och ganska utlämnande inlägg idag. Men det är viktigt att de också kan få plats tänker jag, bland recept och anekdoter om småbarnslivet. 
 
Jag önskar er en fin nyårsafton och en god start på det nya året. Och jag hoppas att ni kommer vilja fortsätta att hänga här med mig även under 2019 <3
 
//Alexandra 
 
Jag bjuder på några foton från när vi tog in granen. Nu ska den väl snart ut igen är jag rädd, men några dagar till får den allt stå, jag älskar den!
 
 
 
 
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!