Ett år sedan idag

För ett år sedan idag hade jag knappt sovit på natten. Dagen innan hade jag nämligen tagit ett graviditetstest som visade två svaga svaga streck. Hela dagen gick jag och väntade på att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig så det fick bli ny morgon nångång så jag kunde ta ett nytt test. Så fort det blev morgon provade jag igen, med ett digitalt test istället. Och visst, det var ett stort YES som kom fram på displayen efter de där evighetslånga minutrarna. 
 
Det var så otroligt blandade känslor. Det var något vi verkligen ville, och samtidigt något så otroligt skrämmande. Hur skulle min kropp hantera den här graviditeten? Hur skulle psyket klara av det? Vilken vecka skulle bebisen födas i? Skulle den klara sig? Skulle jag klara mig? Och samtidigt den där helt svindlande känslan av att det här kanske kommer bli Björns syskon. För allt kan ju också bara få gå bra. Och det gjorde det ju. Visst, det var INTE en lätt graviditet, men jag var aldrig dödsjuk och Lovan mådde bra hela tiden och för mig var det det viktigaste. Ens perspektiv ändras en del när man har gått igenom det värsta en gång och kommit ut på andra sidan. 
 
Jag har funderat lite på om jag ska skriva lite mer om graviditeterna och om hur det är att vara gravid igen när man har gått igenom en katastrofgraviditet. Om ni skulle vilja läsa?
 
 
Hur som helst, nu gläds jag i alla fall omåttligt åt att det här är ett år sedan och att Lova snart är fyra månader och världens lilla energiknippe. Som dessutom just nu är omåttligt sur för hon vill ha mat. Mamma sluta blogga nu! 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 

Stöd Noras veteranjärnväg!

Jag blev så ledsen ikväll när jag läste att Nora Bergslags Veteranjärnväg har blivit utsatt för omfattande skadegörelse. Någon har brutit sig in i maskinhallen och slagit sönder i stort sett alla fönsterrutor på de gamla tågvagnarna, SVT har skrivit om det här. Det är ju helt fantastiskt att vi har de här vackra gamla tågen, och att det dessutom finns eldsjälar som ideellt arbetar med dem så att vi till och med kan åka på utflykter med dem under somrarna. Det går nog inte en vecka här hemma utan att Björn frågar om det är sommar snart, för att han så gärna vill ut och åka med tågen. Och vi har sett så mycket fram emot det årliga tågsläppet som skulle ha gått av stapeln nu i slutet av april. Och att sedan några människor väljer att göra så här är ju helt ofattbart, jag blir så ledsen och arg. Så totalt meningslöst. 
 
Erik och jag har länge pratat om att vi borde bli stödmedlemmar i föreningen för att det är så roligt att den finns, men det har aldrig riktigt blivit av. Men nu så, hemskt tråkigt att det ska krävas något sånt här för att vi skulle få tummen ur, men ikväll har hela familjen blivit medlemmar. Jag tycker att ni ska göra detsamma! 350 kr kostar det för en vuxen person för ett år, eller 400 kr för en hel familj. Då får man dessutom fyra nummer av tidningen Förstlingen. 
 
Det var jättelätt att bli medlem, betala bara in summan till NBVJ:s bankgiro: 5775-6751 och märk betalningen med namn och adress. Du kan också läsa mer här på deras hemsida. 
 
 

Två veckor

Idag fyller Lova två veckor. Det är så konstigt. Två veckor. På ett sätt känns det som att hon alltid har varit här, och samtidigt är hon så ny. Graviditeten känns som ett annat liv sedan. Visst, blodtrycket och den tillhörande huudvärken drar ner humöret helt klart, men jag kan gå igen. Jag kan faktiskt röra mig, visst, det gör ont, men det går, och det är så fantastiskt skönt. Jag kan byta en blöja på Björn och jag kan laga mat och dammsuga. Jag fungerar igen på ett sätt jag inte har gjort sedan i somras. Att jag sedan har hormoner högt och lågt och världens sämsta tålamod, ja, så får det väl vara ett tag. Jag har både fått mig själv tillbaka och en dotter, och det är värt massor. 
 
 
Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag har tre barn nu. Och två här hos mig. Björn har ett syskon på riktigt. Han pratar mycket om John också, men kommer alltid fram till att "Han är dö". Och så är det ju. Lova är ett syskon som han snart kommer kunna leka med. Dela rum och hemligheter med. 
 
 
Björn har så smått börjat vänja sig med Lova också. Han tycker fortfarande att det är läskigt när hon gråter men han kan sätta ord på det på ett annat sätt nu, och han behöver inte fly rummet längre. Han är väldigt mån om henne och vill trösta och krama och pussa, så himla gulligt. 
 
 
Idag fyller hon som sagt två veckor och det här är de sista bilderna på henne som jag kommer publicera på sociala medier. Vi gjorde samma sak med Björn. De första två veckorna la vi ut lite bilder och lät även andra göra det, men sedan dess har vi bara publicerat bilder där ansiktet syns i våra låsta, privata kanaler. Såhär resonerade jag kring det med Björn, och gör fortfarande. Det är en integritetsfråga, något som de ska få välja själva i framtiden tycker jag. Och så gillar jag inte tanken på vart bilderna kan hamna.
 
Nu vaknade Lovan här, dags för mat. Håll tummarna för att hon bestämmer sig för att sova inatt, för sömn är något vi lider brist av i den här familjen just nu!
 
Följ gärna bloggen på
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter