#medvilkenrätt - nu VRÅLAR Sveriges kvinnliga jurister!

Jag har tillsammans med 5 964 andra kvinnliga jurister i helgen skrivit under uppropet #medvilkenrätt, vilket ni säkert hört talas om och annars kan läsa om här
 
 
 
Jag tycker att det är så helt bedrövligt att läsa vittnesmålen som de utsatta kvinnorna har lämnat. Jag har skrivit under uppropet för att visa att jag helt står bakom det och tycker att det är fantastiskt bra, och inte för att jag själv har blivit utsatt. Jag har haft "turen" att klara mig undan trakasserier på mina arbetsplatser och arbetar just nu på en enhet där i alla fall jag upplever att vi har ett väldigt bra klimat och fin stämning, men jag kan ju tyvärr inte säga att jag blir förvånad över berättelserna. Och det säger jag både i egenskap av jurist och i egenskap av kvinna i största allmänhet. För även om Sverige på många sätt är ett föregångsland vad gäller jämställdhet så har vi uppenbarligen lååång väg kvar. 
 
Men 5 965 är en helt svindlande siffra. Det systerskap som vi genom facebook fått ta del av när artikeln skulle skrivas liknar ingenting annat jag varit med om, på bara några dygn mobiliserades över 14 000 kvinnor som en enda stor jättekraft, vilket resulterade i nästan 6 000 underskrifter. Och det häftiga är att det vrålas på så många håll just nu. Skådespelare, sångare, dansare kliver fram. Det känns inte längre som frågan är OM någon mer yrkesgrupp kommer kliva fram utan bara VILKEN som står näst på tur. Det har pratats om att den här nya kvinnorörelsen är det största som hänt sedan rösträtten. Det känns så bra och stort att få vara med på ett hörn. För vi skriver ju faktiskt historia just nu. Någon typ av förändring kommer komma ur det här. Det gör det redan. Flera personer har polisanmälts till följd av #tystnadtagning till exempel, och det är bara början. 
 
Och framför allt tror jag att det är viktigt, och det är också det som är en väsentlig pelare i juristernas upprop, att tystnadskulturen måste brytas. Vi måste tillsammans skapa ett klimat där du vågar säga till om du blir illa behandlad. Där du KAN säga till utan att riskera din karriär. 
 
 
 
Även om det på många sätt är dyster statistik och för jävligt att det här uppropet ens ska behöva göras känner jag mig spänd av förväntan inför vad som kommer härnäst. För vår skull och för kommande generationer. 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 

Livet och döden och alla barnen

Idag har vi varit på kyrkogården hos vår johnpojke. Jag orkade bara inte under allhelgonahelgen. Jag brukar tycka att det är så fantastiskt vackert där just den helgen med alla ljus och mycket folk, men det gick inte i år. Jag var med och sjöng i kören på minnesgudstjänsten för första gången på länge men kände mig bara tom. Jag kan reagera lite så ibland, att jag liksom inte ORKAR sörja när det förväntas av mig. Sorgen finns där hela tiden ändå, vare sig man vill det eller inte, så ibland får det vara ok att bara koppla bort den. Idag däremot ville den fram och då fick den komma. Björn sover hos sin mormor och morfar den här helgen så jag, Erik och Lova gick till graven och grät en skvätt nu ikväll. Jag tänker mycket på hur allt skulle kunna vara. Kanske inte egentligen på hur allt skulle vara om John fortfarande levde för det är så abstrakt. Han hade förmodligen varit kraftigt skadad på grund av all syrebrist han utsattes för de sista dagarna av hans lilla liv, och om han hade levt hade ju inte Björn funnits vilket jag inte ens vill tänka på.  Men jag tänker mycket på hur erfarenheten har påverkat oss. Har påverkat mig. På många sätt tänker jag att det har påverkat mig positivt. Jag har fått ett helt annat perspektiv på tillvaron och på vad som är viktigt och inte. Mina prioriteringar har ändrats. Men samtidigt undrar jag hur jag skulle MÅ om det inte hade hänt. Alla människor drabbas i mer eller mindre stor utsträckning av sorger genom livet. Många i unga år. Men tack och lov är det inte alltför många som tvingas begrava sitt barn innan man själv hunnit fylla 30. Min bästa vän sa efter begravningen att hon tyckte att Erik och jag hade sett så otroligt vuxna ut där och då. Och lite så var det kanske. Vi tvingades verkligen att bli vuxna på ett sätt som man kanske inte nödvändigtvis ska behöva bli förrän långt senare. Och jag har varit så trött, så oändligt trött. 
 
Efter att John dog bestämde jag mig för att aldrig oroa mig över småsaker mer. Det hade man inget för ändå och nu hade det värsta hänt och det hade inte hänt vare sig mer eller mindre beroende på hur mycket jag hade oroat mig innan, oron hade bara resulterat i att jag mått sämre. Det är en fin tanke och jag önskar att jag kunde leva efter den, men den blev svårare när Björn kom och ännu svårare nu med Lova också. Man blir så smärtsamt medveten om sina egna begränsningar när man har barn. Om sin egen ändlighet. Om deras ändlighet. Tänk om de skulle bli sjuka. Jag oroar mig ofta för dem. Och tänk om något skulle hända mig eller Erik. 
 
När jag var gravid med Björn körde jag bara på. Jag var så inställd på att nu skulle det bli ett levande barn, till vilket pris som helst. Det fanns egentligen inte så mycket att oroa sig över mer än att han mådde bra, och det gjorde han hela vägen. Graviditeten med Lova blev något helt annat. För nu fanns ju Björn. Nu började jag istället oroa mig för mig själv. Tänk om jag skulle bli sjuk? Tänk om jag inte skulle klara mig den här gången? Det blev plötsligt så mycket mer viktigt när det fanns någon som på riktigt var beroende av mig. 
 
Jag kan tänka mig att de flesta föräldrar känner av liknande tankar nångång då och då, att det nog är fullt naturligt. Men ibland kan jag inte låta bli att undra över om jag hade varit mer förskonad från dem om jag inte hade behövt få den erfarenhet jag har idag. Jag kan inte låta bli att fundera över om jag hade varit en lite gladare, lugnare person. Men en annan sak som jag också fått med mig av allt detta är att det är ingen idé att fundera över hur livet hade kunnat vara, eller hur jag själv hade kunnat göra. Jag har min stund på jorden nu och jag har den med två helt perfekta, underbara ungar och en fantastisk make. Det är gott så.
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter

Ett år sedan idag

För ett år sedan idag hade jag knappt sovit på natten. Dagen innan hade jag nämligen tagit ett graviditetstest som visade två svaga svaga streck. Hela dagen gick jag och väntade på att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig så det fick bli ny morgon nångång så jag kunde ta ett nytt test. Så fort det blev morgon provade jag igen, med ett digitalt test istället. Och visst, det var ett stort YES som kom fram på displayen efter de där evighetslånga minutrarna. 
 
Det var så otroligt blandade känslor. Det var något vi verkligen ville, och samtidigt något så otroligt skrämmande. Hur skulle min kropp hantera den här graviditeten? Hur skulle psyket klara av det? Vilken vecka skulle bebisen födas i? Skulle den klara sig? Skulle jag klara mig? Och samtidigt den där helt svindlande känslan av att det här kanske kommer bli Björns syskon. För allt kan ju också bara få gå bra. Och det gjorde det ju. Visst, det var INTE en lätt graviditet, men jag var aldrig dödsjuk och Lovan mådde bra hela tiden och för mig var det det viktigaste. Ens perspektiv ändras en del när man har gått igenom det värsta en gång och kommit ut på andra sidan. 
 
Jag har funderat lite på om jag ska skriva lite mer om graviditeterna och om hur det är att vara gravid igen när man har gått igenom en katastrofgraviditet. Om ni skulle vilja läsa?
 
 
Hur som helst, nu gläds jag i alla fall omåttligt åt att det här är ett år sedan och att Lova snart är fyra månader och världens lilla energiknippe. Som dessutom just nu är omåttligt sur för hon vill ha mat. Mamma sluta blogga nu! 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!