Lova tio månader

 
 
 
Idag fyller Lova tio månader. Lova Kerstin Carina Mathisen. Vår lilla lilla bebis som var så liten och ynklig när hon kom. Men samtidigt ganska bestämd och stundvis arg. Tillräckligt bestämd för att skrämma slag på storebror som inte ville vara på samma våning som henne när hon drog igång och skrek. En liten bebis som inte kunde hålla upp huvudet själv och som var vaken HELA nätterna och sen sov hela dagarna. Som har lindat alla (nå, förutom storebror då) runt sitt lillfinger från första stund. Den lilla ungen blir tio månader idag. Och storebror älskar henne också nu. Det underlättar ju förstås att Björn är Lovas abslut största idol. Det finns ingen som är så frän som storebror. Ingen hon hellre vill vara med. Och han är så tålmodig och fin. Visst blir han lite irriterad när hon kommer och ska "vara med" (läs förstöra) hans järnväg han precis byggt till exempel, men han tar det med ro. 
 
Idag var vi på BVC på tiomånaderskontroll. 9365 gram och 72 cm bus-Lova har vi nu. Vi pratade mycket om vad fascinerande det är att bebisar lär sig så otroligt mycket under det första året. Lova säger mamma och pappa och Böö (Björn). Hon står själv i tio sekunder och går med gåvagnen. Hon vinkar och applåderar. Spelar marackas och behärskar pincettgreppet. Hon skojar och busar med oss. Hennes bästa lek just nu är att låtsas nysa, och så ska vi säga Prosit. Eller att man ska jaga henne. Om vi säger "Lova, nu kommer jag och tar dig" så slänger hon sig på golvet och kryper iväg så snabbt hon bara kan och piper samtidigt. Och så är hon så kärleksfull. Hon kramas och pussas och vill gosa. Och rättvist ska det vara. Först får mamma en puss, och sen pappa, och så kan det fortsätta så en lång stund. 
 
 
 
 
 
Det är nog bara en tidsfråga innan hon går tror jag. Viljan finns men inte riktigt modet. Hon vill ju så gärna kunna följa med Björn när han drar iväg. Och riktigt stadig är hon. Så det dröjer nog inte. 
 
Det är så fantastiskt för hon är så glad och nöjd hela tiden. En riktig liten solstråle faktiskt. Lite väl mammig ibland kanske, speciellt på kvällarna, men för mig som bara har haft (och fortfarande har!) en riktig pappagris sedan tidigare är det ändå trevlig med ett mammigt barn också. Plus en himla tur att vi fått en av varje för annars hade det kunnat bli rätt kämpigt som föräldrar om bara en och samma duger för båda barnen tänker jag...
 
Jag är så vansinnigt tacksam och glad för min fina lilla familj, och Lova är en så självklar del i den. Tio månader känns futtigt i sammanhanget, hon har väl funnits jämt?!
 
 
 
Igår kväll städade jag ut det mesta av julen under påhejning av min bästis som har varit här i helgen med sin familj. Några bonader och stjärnor är kvar men annars är glada julen slut. Nu är det tulpanernas tid. Och jag inser att jag verkligen har längtat efter rosa. Det är ju ändå en himla bra färg :)
 
Nehej, nu ska jag fixa lunch och sen kommer min kusin hit och ska leka med oss i eftermiddag, det blir mysigt! 
 
En skön måndag och en fin start på veckan önskar jag er!
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 
 
 

Ett år sedan idag

För ett år sedan idag hade jag knappt sovit på natten. Dagen innan hade jag nämligen tagit ett graviditetstest som visade två svaga svaga streck. Hela dagen gick jag och väntade på att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig så det fick bli ny morgon nångång så jag kunde ta ett nytt test. Så fort det blev morgon provade jag igen, med ett digitalt test istället. Och visst, det var ett stort YES som kom fram på displayen efter de där evighetslånga minutrarna. 
 
Det var så otroligt blandade känslor. Det var något vi verkligen ville, och samtidigt något så otroligt skrämmande. Hur skulle min kropp hantera den här graviditeten? Hur skulle psyket klara av det? Vilken vecka skulle bebisen födas i? Skulle den klara sig? Skulle jag klara mig? Och samtidigt den där helt svindlande känslan av att det här kanske kommer bli Björns syskon. För allt kan ju också bara få gå bra. Och det gjorde det ju. Visst, det var INTE en lätt graviditet, men jag var aldrig dödsjuk och Lovan mådde bra hela tiden och för mig var det det viktigaste. Ens perspektiv ändras en del när man har gått igenom det värsta en gång och kommit ut på andra sidan. 
 
Jag har funderat lite på om jag ska skriva lite mer om graviditeterna och om hur det är att vara gravid igen när man har gått igenom en katastrofgraviditet. Om ni skulle vilja läsa?
 
 
Hur som helst, nu gläds jag i alla fall omåttligt åt att det här är ett år sedan och att Lova snart är fyra månader och världens lilla energiknippe. Som dessutom just nu är omåttligt sur för hon vill ha mat. Mamma sluta blogga nu! 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!
 

Tårtan

I söndags döpte vi Lova. Det har bokstavligen talat tagit mig två dagar att återhämta mig. Pust. Allt blev (till slut!) så himla lyckat och fint och trevligt och jag lovar att jag ska skriva ett inlägg med fina bilder och gulligull snart. Men här kommer tårt-terapi-inlägget.

Jag använder nämligen bloggen som terapi ibland om någon har missat det. När livet blir riktigt stökigt, då gäller det att tänka positivt. Så mitt i tårtbakandet härom dagen, när det var minst sagt katastrof, så påminde min syster mig om att "det blir i alla fall ett bra blogginlägg!". Så här kommer det.

 

Tillåt mig punktera upp händelseförloppet.

 

  • Det hela började väl egentligen med att jag beställde hem dessa tårtdekorationer från My perfect day och såg framför mig att jag skulle slänga ihop en tårta i stil med denna:
Bild lånad från My perfect day
 
  • Men sen insåg jag att om man har en stor släkt kan man inte bara "slänga ihop" en fin liten tårta. Det skulle närmare bestämt behövas fyra tårtor. Och eftersom så många äter mjölkjfritt bestämde jag mig för att det enklaste skulle vara att göra alla fyra tårtorna mjölkfria.
  • Och eftersom det innebär att jag ändå måste baka tårtbottnarna från grunden skulle jag kunna passa på att testa att göra såna där regnbågstårtor ni vet som är så himla trendiga på instagram. Hur svårt kan det vara?
  • Jo det kan jag svara på nu i efterhand.
  • Svårt.
  • Jag hade i alla fall någon sorts framförhållning och bakade bottnarna några dagar i förväg. Det var en sorglig syn. Karamellfärgen gjorde liksom mest att kakorna såg lite lätt sjukliga ut. Kolla den här blå till exempel... 
  • Men när jag väl tinat upp alla bottnar igen och börjat dela upp dem blev jag lite mer hoppfull. Fina färger!

 

  • Sen hade jag verkligen gjort det lätt för mig och köpt färdig mjölkfri vaniljsås. Den är mycket tjockare än vanlig vaniljsås så perfekt att ha som tårtfyllning.
  • Eller ja, inte helt perfekt kanske skulle det snart visa sig. Visst, den är tjockare än vanlig vaniljsås, men den är visst inte riktigt vaniljkräm-tjock. Speciellt inte på försommarens hittills varmaste dag som jag och min syster lyckades tajma in när vi skulle lägga ihop tårtorna. Det var vaniljkräm överallt och tårtorna såg mest ut som sorgliga versioner av lutande tornet i Pisa.
  • Det var svårt att få bottnarna att ligga på plats utan de halkade mest omkring och de stackars små bananskivorna som vi lagt uppepå vaniljkrämen smet liksom ut och trillade av tårtorna. Det hela började kännas lite svettigt.

  • Den gula tårtbottnen hade dessutom råkat bli lite mindre än de andra så det var ju inte direkt som att kanterna blev jämna. 
  • Jag började också känna mig lite orolig för hur tårtorna faktiskt skulle se ut med alla färger och allt kladd. Min syster började lite diskret prata om "nailed it" och jag insåg att det just nu mest såg ut som att en tvååring skapat denna kreation. 

  • Vi fick i alla fall ihop fyra tårtor och min plan var nu att spritsa grädde uppepå dem. 
  • Jo men det var ju en bra idé. Bortsett från då att mjölkfri grädde tydligen inte funkar riktigt som vanlig grädde. Den gick inte alls att spritsa, den bara rann åt alla håll. Och den var inte särskilt täckande heller.
  • Nu var jag färdig att slänga fyra tårtor genom fönstret. Det tog verkligen emot att tänka mig att jag skulle bjuda på detta kladd:

 

 
  • Men som tur är är jag en ganska förutseende (och sjukt impulsiv) person, så natten innan hade jag varit uppe och bakat maränger. Det är ju som magi. Tänk att tårtan på bilden ovanför kunde förvandlas till detta med hjälp av några maränger och pompoms. Jag förbannade mig själv där på natten för att jag får så konstiga idéer, men ni kan tro att jag var rätt nöjd sen på själva dopdagen :)
 
 
Till och med regnbågsinnehållet blev ganska bra till slut. Och det innehåll som inte hade lyckats smita ut på grund av lutningen blev riktigt gott!
 
De fina bilderna är tagna av Viktoria Kvarnbrant och mobilbilderna högst upp av mig.  
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!