Ettårskalaset

Förra helgen hade vi kalas för Lova som har fyllt ett år. Jag älskar kalas! Jag älskar att planera dem, kan sitta i timmar och klura på vilket tema det ska vara, hur servetterna ska se ut, vad jag ska baka. Jag vet, lite galet är det, men mysigt. Det svåra är bara att lägga det på en lagom nivå så det inte blir alldeles för stressigt och därmed inget kul. Så för att undvika det satsade jag den här gången på att baka några få grejer (med hjälp av supersyrran Vickan förstås) och mamma och Elin hade också bakat (tack!), och så la jag istället krutet på pynt. Pynt är praktiskt, det kluriga är att välja det, men när det väl finns hemma är det bara att delegera upphängandet ;)
 
 
Jag valde enhörningstema. Det är som att jag bara törstar efter färg just nu, ju mer desto bättre. Så då passar ju enhörningar och regnbågar fint. Allt blir faktiskt roligare med färg!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här med att vara tre år när syrran fyller år är ju en bra grej, nästan lika många paket till Björn som till Lova :)
 
Det blev ett riktigt mysigt kalas med våra kära släktingar och några vänner, men nu ryker enhörningarna och ballongerna så påsken kan få komma in istället!
 
 
Tre meter lång girlang... Var inte riktigt beredd på det när jag beställde den, hehe.
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Den 14 mars 2017

 
För ett år sedan idag var det en speciell dag. Det var nämligen den 14 mars som Lova var beräknad. Nu var det väl ingen (inte jag i alla fall) som trodde att ungen faktiskt skulle behaga titta ut just den dagen, men jag var så hjärtinnerligt trött på att vara gravid och vi hade i alla fall en tid inbokad på specialistmödravården på morgonen, så det var ju ändå skönt att det hände något. Kanske skulle de säga att "Nej men oj, den här ungen kommer när som helst, det ser vi tydligt!" Och det hade ju varit skönt. De hade lovat mig att de förmodligen inte skulle låta det gå mer än en vecka över tiden men samtidigt var det ju det bästa om förlossningen fick komma igång av sig själv. 
 
Jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, oroade mig för allt och bara väntade på att jag faktiskt skulle få havandeskapsförgiftning även den här gången. Blodtrycket hade börjat gå upp de sista veckorna men inget protein. Jag var med andra ord inte helt harmonisk. Så kom vi in till Specialistmödravården i alla fall och min vanliga läkare var inte där utan jag fick träffa en för mig helt ny kvinna. Det var bara det att hon var helt övertygad om att vi hade träffats förut, och att hon hade undersökt mig tidigare och att jag var några cm öppen. Spännande, för jag visste ju helt säkert att jag inte hade gjort någon sådan undersökning (det kommer man ju liksom ihåg, aouch) och att jag inte hade sett kvinnan förut. Det visade sig att hon råkat skriva i min journal någon vecka tidigare, dvs skrivit i fel journal, och missförståndet kunde uppklaras. Sedan kallade hon mig konsekvent för Angelica, men hon var väldigt trevlig och proffsig i övrigt så det kunde jag väl leva med. Hur som helst konstaterade hon att det inte verkade vara någon bebis på gång i någon alldeles nära framtid direkt. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig så blä. Visserligen var det ju fantastiskt skönt att jag inte hade något protein och det j*vla blodtrycket var lite LÄGRE än det hade varit förut, även om det gränsade mot för högt. Men jag ville så gärna bara att ungen skulle komma ut och jag skulle slippa oroa mig mer för att bli sjuk. Men det var ju som det var och jag ställde in mig på att åka hem och fortsätta vänta. Jag sa inget om min oro heller för de hade ju redan lovat mig flera gånger att de skulle ha koll och att jag förhoppningsvis skulle få vänta max en vecka efter BF. Döm då om min förvåning när hon istället för att säga hej då sa att vi skulle vänta lite medan hon stämde av med förlossningen. Eeh, jaha, vad ska du stämma av med dem då, frågade vi lite försiktigt. Jo om det fanns möjlighet för en igångsättning imorgon, det var ju ingen idé att vänta mer med det här, tyckte hon.
 
Iiiiiiiiih.
 
Det var ju egentligen precis det vi hade hoppats på, men jag minns att det kändes helt surrealistiskt. Hon sa att vi skulle åka hem och sova gott (jo tack) och sen ringa in på morgonen efter och höra när det passade att vi kom in. På darriga ben gick vi ut från USÖ och sen gjorde vi förstås vad alla rationella snart-blivande föräldrar skulle ha gjort. Åkte hem och vilade hela dagen och samlade krafter inför det som komma skulle.
 
Höhö.
 
Nä.
 
Vi åkte till McDonalds och stärkte oss lite (ska man få barn får man äta lucnh kl 10.30) och sen åkte vi till Plantagen och köpte skitmycket växter (högst oklart varför eftersom vi ju visste att vi skulle vara borta flera dagar, upp mot en vecka kanske) och sen åkte vi hem och städade och tvättade och fixade. Jag, som egentligen inte ens kunde röra mig - det var ju delvis därför jag var sjukskriven, satt knappt still  en minut på hela dagen. Så det blev en högst märklig dag, den 14 mars 2017. Men för ett kontrollfreak som jag var det ju egentligen bästa tänkbara scenario, att få lite förvarning sådär. Gör klart allt nu för imorgon ska du iväg och föda barn.
 
Sen blev det fyra dygn på BB, med en tvärpigg unge där och en förkyld Björn hemma, det blev det längsta jag varit borta från honom någonsin eftersom förkylda tvååringar lämpligen inte var välkomnapå BB, men mer om det i ett annat inlägg!
 
Nu ska jag pynta för imorgon fyller hon ååååår! <3 
 
 
En av de sista bilderna jag tog på jättemagen, den 13 mars 2017.
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

Lova tio månader

 
 
 
Idag fyller Lova tio månader. Lova Kerstin Carina Mathisen. Vår lilla lilla bebis som var så liten och ynklig när hon kom. Men samtidigt ganska bestämd och stundvis arg. Tillräckligt bestämd för att skrämma slag på storebror som inte ville vara på samma våning som henne när hon drog igång och skrek. En liten bebis som inte kunde hålla upp huvudet själv och som var vaken HELA nätterna och sen sov hela dagarna. Som har lindat alla (nå, förutom storebror då) runt sitt lillfinger från första stund. Den lilla ungen blir tio månader idag. Och storebror älskar henne också nu. Det underlättar ju förstås att Björn är Lovas abslut största idol. Det finns ingen som är så frän som storebror. Ingen hon hellre vill vara med. Och han är så tålmodig och fin. Visst blir han lite irriterad när hon kommer och ska "vara med" (läs förstöra) hans järnväg han precis byggt till exempel, men han tar det med ro. 
 
Idag var vi på BVC på tiomånaderskontroll. 9365 gram och 72 cm bus-Lova har vi nu. Vi pratade mycket om vad fascinerande det är att bebisar lär sig så otroligt mycket under det första året. Lova säger mamma och pappa och Böö (Björn). Hon står själv i tio sekunder och går med gåvagnen. Hon vinkar och applåderar. Spelar marackas och behärskar pincettgreppet. Hon skojar och busar med oss. Hennes bästa lek just nu är att låtsas nysa, och så ska vi säga Prosit. Eller att man ska jaga henne. Om vi säger "Lova, nu kommer jag och tar dig" så slänger hon sig på golvet och kryper iväg så snabbt hon bara kan och piper samtidigt. Och så är hon så kärleksfull. Hon kramas och pussas och vill gosa. Och rättvist ska det vara. Först får mamma en puss, och sen pappa, och så kan det fortsätta så en lång stund. 
 
 
 
 
 
Det är nog bara en tidsfråga innan hon går tror jag. Viljan finns men inte riktigt modet. Hon vill ju så gärna kunna följa med Björn när han drar iväg. Och riktigt stadig är hon. Så det dröjer nog inte. 
 
Det är så fantastiskt för hon är så glad och nöjd hela tiden. En riktig liten solstråle faktiskt. Lite väl mammig ibland kanske, speciellt på kvällarna, men för mig som bara har haft (och fortfarande har!) en riktig pappagris sedan tidigare är det ändå trevlig med ett mammigt barn också. Plus en himla tur att vi fått en av varje för annars hade det kunnat bli rätt kämpigt som föräldrar om bara en och samma duger för båda barnen tänker jag...
 
Jag är så vansinnigt tacksam och glad för min fina lilla familj, och Lova är en så självklar del i den. Tio månader känns futtigt i sammanhanget, hon har väl funnits jämt?!
 
 
 
Igår kväll städade jag ut det mesta av julen under påhejning av min bästis som har varit här i helgen med sin familj. Några bonader och stjärnor är kvar men annars är glada julen slut. Nu är det tulpanernas tid. Och jag inser att jag verkligen har längtat efter rosa. Det är ju ändå en himla bra färg :)
 
Nehej, nu ska jag fixa lunch och sen kommer min kusin hit och ska leka med oss i eftermiddag, det blir mysigt! 
 
En skön måndag och en fin start på veckan önskar jag er!
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!