Igår fick vi sannerligen en påminnelse om livets skörhet...
På morgonen hade jag haft lite kontakt med en vän som jag inte hört av på ett tag. Jag fick då veta att hen nyligen förlorat sin syster, på tok för tidigt. Så fruktansvärt tragiskt. Jag tänkte en stund på vår familj och att vi är så lyckligt lottade just nu. Erik och jag mår riktigt bra för första gången på länge, det börjar närma sig ett långt sommarlov och det enda lilla molnet på vår himmel var väl att Lova hade lite feber. Hon var trött och hängig, men inte mer än så.
Två timmar senare stod jag med telefonen i hand och pratade med 112, ambulansen var på väg. Erik hade precis kommit hem från jobbet (TACK och lov) och la sig i soffan med Lova som var febrig och trött medan jag började värma lite lunch. Björn satt uppe på övervåningen och tittade på TV. Plötsligt ropar Erik på mig och jag hör direkt att något är på tok. Lova har nån sorts anfall. Så. Himla. Läskigt. Hon bara ryckte och det var svårt att avgöra om hon andades ordentligt. Jag ringde 112 direkt, för första gången i mitt liv, och fick prata med en lugn och trygg man som guidade oss igenom det hela. Feberkramper, kom han ganska snabbt fram till. Lyft upp henne, ut med henne på trappan så hon får lite frisk luft. Ambulansen är i rondellen, den kommer snart.
Lova blev blå.
Men i samma stund som vi fick ut henne vände det. Hon lugnade sig lite och det hördes att hon började andas bättre. När ambulanspersonalen kom fram skrek hon till och med. Hon fick alvedon och hon lugnade ner sig riktigt fint. Men eftersom det var första gången hon reagerat såhär tog de med henne in för en ordentlig kontroll. Tack för det! Så Erik och Lova åkte iväg, och jag gick upp till Björn som inte märkt nånting av hela uppståndelsen. Vi roade oss bäst vi kunde på eftermiddagen, åt Nora-Glass, lekte i lekparken, Björn fick välja en present till Lova. En gosedjurshund.
På eftermiddagen fick de komma hem igen. Allt såg jättebra ut. Alla värden fina, inget som tydde på att det var någon annat än "vanliga" feberkramper.
Läs mer om dem här. Jag hade ingen aning om att det var såpass vanligt bland små barn. Jätteläskigt.
Nu har hon sovit lugnt hela natten med sin nya lilla hund och jag har vaknat en gång i timmen och tittat på henne och bara känt sån oändlig tacksamhet för att hon legat där och sovit.
Livet är här och nu. Vi har ingen aning om vad som kommer komma, och lika bra är väl det egentligen. Så med risk för att låta lite klyschig, ta hand om er själva och varandra, och försök att njuta av det vi har nu. Att oroa sig för morgondagen är sällan konstruktivt ändå, det tar bara en massa energi. Och att gå att vänta på något som kanske aldrig kommer är bara dumt, försök att se det vi har här och nu istället. Så försöker jag leva. Det är oftast jättesvårt, och går stundom riktigt urdåligt, men ibland, som igår, får man en påminnelse, och då blir det lite lättare att känna tacksamhet igen.
Lova och vovven sov gott i 14 timmar i natt. Sju minuter pratade jag med 112 igår. Jag la på när ambulansen svängde in utanför vår dörr. Sju minuter från att jag tryckte in numret till att vi hade fått hjälp. Och då bor vi ändå i en småstad. Vi har en sån fantastisk sjukvård i Sverige. Folk som klagar på den behöver tänka två varv till, för när det verkligen gäller, då är den alltsom oftast helt fantastisk.
