mammaglitter.se

 

Jag har någon sorts konstig åkomma som gör att jag tror att jag är värsta trädgårdsexperten och har superkoll på blommor och blad. Uppenbarligen har jag även lyckats förmedla det till mina vänner för det har till och med hänt att folk har vänt sig till mig för att få råd. 

 

Men det är bara en myt.

 

Jag tycker att det är jättekul att KÖPA blommor, och jag har ett bra öga för att inreda med dem, och för att plantera fint i krukor och trädgårdsland. Men jag är så förbaskat dålig på att vattna. Jag kan på riktigt sitta och titta på när en blomma dör, dag efter dag, och bara inte orka ge den vatten. (OBS. Ingen anledning att ringa socialen nu, det här gäller bara blommor, Björn får regelbundet mat var tredje timme.) Jag vet inte varför jag gör så eftersom det är så himla fint att ha dem. 

 

 

 

 

Det här liket till murgröna har faktiskt klarat sig ganska länge, ända sedan i augusti. Jag tror att den har varit lite magisk för jag har nästan inte vattnat den alls och den har ändå varit jättefin. Men även magiska blommor når väl en viss gräns i vad de kan klara av, så härom veckan gav den upp. 

 

Men då såg jag något så smart på Nyhetsmorgon, det såg i alla fall ut som helt vanlig murgröna som de hade satt i små vaser. Så det provade jag igår. Inte vet jag hur länge den kan klara sig så, men det blev riktigt fint!

 

 

Vår lilla björnbuse har varit förkyld och i förrgår blev han plötsligt alldeles för kall istället för febrig som tidigare. Vår BVC-sköterska tyckte att det var lika bra att kolla upp det hela ordentligt vilket föranledde ett besök på barnakuten. Nu var det ingen fara, det är ett vanligt förkylningsvirus och tydligen kan bebisar reagera med att bli kalla när det bryter ut. Och nu är han sedan igår eftermiddag tillbaka på normaltemperatur, och oförskämt pigg till skillnad från sin stackars förkylda mamma som inte ser det som det roligaste i världen just nu att hetsleka med bebis, pust.

 

Men i alla fall, på barnakuten uppdagades några genusfrågor. Björn hade nämligen på sig en (av sina rätt många nuförtiden) rosa bodys. En lite gammelrosa body med vita ränder och ett par marinblå byxor till det. Supersnyggt. Han fick två kommentarer kring det. Den andra inte så uttalad som den första, men den första var det egentligen bara min reaktion som var intressant med så vi börjar med den andra. Det var farbror doktorn som stod för den. Vi hade fått gå in i ett undersökningsrum och vänta, och efter ett tag kom läkaren inhastande, så där lite halvstressat som läkare för det mesta gör entré. Han tittar till på Björn och ser lite förvirrad ut. Är det en han eller en hon?? Det är en han. Ja - tittar ner i sina papper - jag tyckte väl att det stod Björn. Ja just, sa Erik, det är alltså en Björnhane. Tänk vad en rosa tröja kan ställa till det. Läkaren visste alltså att han hette Björn men blev ändå så förvirrad över färgvalet att han först var tvungen att fråga. Jag tror inte att den här läkaren var extraordinärt genusomedveten eller trångsynt, jag tror snarare att det tyvärr ger en mycket tydlig bild av hur djupt rotade färgkoderna för små barn fortfarande är. Det har hänt flera gånger när Björn har haft sin rosa napphållare med snögubbar, helt oavsett vilka andra kläder han har, att folk frågar mig om det är en liten flicka...

 

Den första kommentaren kom från den unga sköterskan som först tog emot oss. När hon hade undersökt klart sa hon att Jag måste bara säga att det är roligt med en rosa body på en pojke, det är ju jättebra. Varpå Erik svarar att Ja vi är väldigt genusmedvetna i vår familj. 

 

Sen kommer det besvärliga i den här konversationen. Och det är nämligen jag. 

 

För när Erik har konstaterat att vi är väldigt genusmedvetna slätar jag liksom över det med att säga att nja, det är vi väl kanske men framför allt tycker vi att rosa är en väldigt fin färg, med en mamma som tycker mycket om rosa blir det lätt så. 

Men hallå?! Varför säger jag så? Vi är ju väldigt genusmedvetna i vår familj. Det är ju nånting jag jobbar superaktivt med och tänker jättemycket på. Och på alla sätt står för. Jo visst, jag älskar rosa och givetvis skulle Björn inte ha lika mycket rosa kläder på sig om det inte vore för det, men helt klart är det också för att vi vill bryta de traditionella könsrollerna och färgkoderna, så varför står jag inte upp för vår genusmedvetenhet när ämnet aktualiseras? Uppenbarligen har jag fortfarande en bra bit på väg med genustänket även om jag jobbar på det.

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett litet boktips för små öron. Svenska vaggvisor är en samlingsbok med klassiska vaggvisor, såna man hörde när man var liten men nu inte riktigt kommer ihåg. Det bästa av allt är att den har en inbyggd musikspelare där en instrumentalversion av sången finns. Jag har ofta märkt att även om jag ser texten på en sång jag känner igen så kommer jag ändå inte alltid ihåg melodin, så den här boken är perfekt, det är bara att sjunga med musiken.