Den 14 mars 2017

 
För ett år sedan idag var det en speciell dag. Det var nämligen den 14 mars som Lova var beräknad. Nu var det väl ingen (inte jag i alla fall) som trodde att ungen faktiskt skulle behaga titta ut just den dagen, men jag var så hjärtinnerligt trött på att vara gravid och vi hade i alla fall en tid inbokad på specialistmödravården på morgonen, så det var ju ändå skönt att det hände något. Kanske skulle de säga att "Nej men oj, den här ungen kommer när som helst, det ser vi tydligt!" Och det hade ju varit skönt. De hade lovat mig att de förmodligen inte skulle låta det gå mer än en vecka över tiden men samtidigt var det ju det bästa om förlossningen fick komma igång av sig själv. 
 
Jag hade foglossning så jag knappt kunde gå, oroade mig för allt och bara väntade på att jag faktiskt skulle få havandeskapsförgiftning även den här gången. Blodtrycket hade börjat gå upp de sista veckorna men inget protein. Jag var med andra ord inte helt harmonisk. Så kom vi in till Specialistmödravården i alla fall och min vanliga läkare var inte där utan jag fick träffa en för mig helt ny kvinna. Det var bara det att hon var helt övertygad om att vi hade träffats förut, och att hon hade undersökt mig tidigare och att jag var några cm öppen. Spännande, för jag visste ju helt säkert att jag inte hade gjort någon sådan undersökning (det kommer man ju liksom ihåg, aouch) och att jag inte hade sett kvinnan förut. Det visade sig att hon råkat skriva i min journal någon vecka tidigare, dvs skrivit i fel journal, och missförståndet kunde uppklaras. Sedan kallade hon mig konsekvent för Angelica, men hon var väldigt trevlig och proffsig i övrigt så det kunde jag väl leva med. Hur som helst konstaterade hon att det inte verkade vara någon bebis på gång i någon alldeles nära framtid direkt. Jag kommer ihåg att jag bara kände mig så blä. Visserligen var det ju fantastiskt skönt att jag inte hade något protein och det j*vla blodtrycket var lite LÄGRE än det hade varit förut, även om det gränsade mot för högt. Men jag ville så gärna bara att ungen skulle komma ut och jag skulle slippa oroa mig mer för att bli sjuk. Men det var ju som det var och jag ställde in mig på att åka hem och fortsätta vänta. Jag sa inget om min oro heller för de hade ju redan lovat mig flera gånger att de skulle ha koll och att jag förhoppningsvis skulle få vänta max en vecka efter BF. Döm då om min förvåning när hon istället för att säga hej då sa att vi skulle vänta lite medan hon stämde av med förlossningen. Eeh, jaha, vad ska du stämma av med dem då, frågade vi lite försiktigt. Jo om det fanns möjlighet för en igångsättning imorgon, det var ju ingen idé att vänta mer med det här, tyckte hon.
 
Iiiiiiiiih.
 
Det var ju egentligen precis det vi hade hoppats på, men jag minns att det kändes helt surrealistiskt. Hon sa att vi skulle åka hem och sova gott (jo tack) och sen ringa in på morgonen efter och höra när det passade att vi kom in. På darriga ben gick vi ut från USÖ och sen gjorde vi förstås vad alla rationella snart-blivande föräldrar skulle ha gjort. Åkte hem och vilade hela dagen och samlade krafter inför det som komma skulle.
 
Höhö.
 
Nä.
 
Vi åkte till McDonalds och stärkte oss lite (ska man få barn får man äta lucnh kl 10.30) och sen åkte vi till Plantagen och köpte skitmycket växter (högst oklart varför eftersom vi ju visste att vi skulle vara borta flera dagar, upp mot en vecka kanske) och sen åkte vi hem och städade och tvättade och fixade. Jag, som egentligen inte ens kunde röra mig - det var ju delvis därför jag var sjukskriven, satt knappt still  en minut på hela dagen. Så det blev en högst märklig dag, den 14 mars 2017. Men för ett kontrollfreak som jag var det ju egentligen bästa tänkbara scenario, att få lite förvarning sådär. Gör klart allt nu för imorgon ska du iväg och föda barn.
 
Sen blev det fyra dygn på BB, med en tvärpigg unge där och en förkyld Björn hemma, det blev det längsta jag varit borta från honom någonsin eftersom förkylda tvååringar lämpligen inte var välkomnapå BB, men mer om det i ett annat inlägg!
 
Nu ska jag pynta för imorgon fyller hon ååååår! <3 
 
 
En av de sista bilderna jag tog på jättemagen, den 13 mars 2017.
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

En vinterdikt

En liten pojke tittar ut över sjön. Längtar så oändligt efter snön. 


Tycker att julstädning är så trist, leka med bilar han vill, javisst. 


En mamma och en pappa utan ork och tålamod, rimmar illa med hans outtröttliga kraft och mod. 


Han är tre år, testar gränser och grubblar, mamma och pappa med uppfostran stundom snubblar. 


För det är ju så svårt att veta om man gör rätt, och rätt kan ju vara på så många olika sätt. 


Men kärlek får han och så här till jul, även en och annan pepparkaka och kul... -


glass (sorry) fick han igår och vi läser och leker, mellan städ och julmat som steker. 


Så han har det nog ändå ganska bra vår lilla filur, nu hoppas vi bara på snö till en pulkatur 

Ett sånt där terapeutiskt inlägg

Godmorgon! 

Vi skulle till parken och leka med Björns kompis idag. Vi kan kalla henne Maja. (Ja hon heter så) Maja blev sjuk och fick ställa in imorse. Mamman fick panik över helt oplanerad dag. Tog fram pyssel som björn fått i födelsedagspresent. 


Gick bra tills Björn drog av en kork så ordentligt att glaset m magmedicin gick i golvet. Med ett kras. Glassplitter överallt. Mamman mycket mycket trött. Björnen ledsen. Mamman sur. Tryckt stämning för en stund innan mamman inser att hon ju faktiskt är vuxen och inte kan sura på en treåring utan bara måste försöka få bort allt glas från golvet. 


Björnstackaren får sitta stilla jättelänge. Mamman dammsuger och dammsuger och ältar sitt livs besvärligt. Söker tröst via sms hos kompis som är på jobbet. Vi kan kalla henne Therese. (Ja hon heter också så, jag verkar inte riktigt ha hajat hela det här "vi kan kalla henne"-konceptet) Kompis kontrar med bild på chokladpraliner hon precis ska äta. Tack. 


Mamman skurar golvet. 


Björnen börjar knorra. Mamman tänker att lite skärmtid har ju ingen dött av. Lova vaknar. Mamman ser det som ett tecken från ovan att björnen måste titta lite på tv nu om lova måste amma. 


Så nu tittar vi på Robin Hood för hundraelfte gången den här veckan och ammar lite för tretusenfjortonde gången den här veckan. Det känns som att klockan är 21.00 och den är inte ens tio. 


Vad gör ni den här fredagsförmiddagen då? :)