En vinterdikt

En liten pojke tittar ut över sjön. Längtar så oändligt efter snön. 


Tycker att julstädning är så trist, leka med bilar han vill, javisst. 


En mamma och en pappa utan ork och tålamod, rimmar illa med hans outtröttliga kraft och mod. 


Han är tre år, testar gränser och grubblar, mamma och pappa med uppfostran stundom snubblar. 


För det är ju så svårt att veta om man gör rätt, och rätt kan ju vara på så många olika sätt. 


Men kärlek får han och så här till jul, även en och annan pepparkaka och kul... -


glass (sorry) fick han igår och vi läser och leker, mellan städ och julmat som steker. 


Så han har det nog ändå ganska bra vår lilla filur, nu hoppas vi bara på snö till en pulkatur 

Ett sånt där terapeutiskt inlägg

Godmorgon! 

Vi skulle till parken och leka med Björns kompis idag. Vi kan kalla henne Maja. (Ja hon heter så) Maja blev sjuk och fick ställa in imorse. Mamman fick panik över helt oplanerad dag. Tog fram pyssel som björn fått i födelsedagspresent. 


Gick bra tills Björn drog av en kork så ordentligt att glaset m magmedicin gick i golvet. Med ett kras. Glassplitter överallt. Mamman mycket mycket trött. Björnen ledsen. Mamman sur. Tryckt stämning för en stund innan mamman inser att hon ju faktiskt är vuxen och inte kan sura på en treåring utan bara måste försöka få bort allt glas från golvet. 


Björnstackaren får sitta stilla jättelänge. Mamman dammsuger och dammsuger och ältar sitt livs besvärligt. Söker tröst via sms hos kompis som är på jobbet. Vi kan kalla henne Therese. (Ja hon heter också så, jag verkar inte riktigt ha hajat hela det här "vi kan kalla henne"-konceptet) Kompis kontrar med bild på chokladpraliner hon precis ska äta. Tack. 


Mamman skurar golvet. 


Björnen börjar knorra. Mamman tänker att lite skärmtid har ju ingen dött av. Lova vaknar. Mamman ser det som ett tecken från ovan att björnen måste titta lite på tv nu om lova måste amma. 


Så nu tittar vi på Robin Hood för hundraelfte gången den här veckan och ammar lite för tretusenfjortonde gången den här veckan. Det känns som att klockan är 21.00 och den är inte ens tio. 


Vad gör ni den här fredagsförmiddagen då? :) 





 

True Detective...

Idag har varit något av en ångestens dag i det Mathisenska hushållet. I alla fall för mammans del. Det började imorse. Vi skulle gå till mormor. Precis när vi skulle gå säger Björnen "Var är Carlo? Carlo ska följa med!"
 
Ja... Var var Carlo?? Vi letade lite förstrött utan att hitta honom. Han måste ju vara här någonstans. Han dyker nog upp. Vi avfärdade det med att Carlo sover nog fortfarande, så vi skulle komma iväg.
 
Sen slog det mamman. (Ja, det blir lite mer terapeutiskt att skriva om sig själv i tredjeperson och liksom låtsas att det lika gärna kunde ha handlat om någon annan.) Sen slog det henne som en blixt från klar himmel att hon ju inte sett Carlo sedan de hängde i lekparken igår. Det fanns en risk, ja det var till och med ganska troligt när hon började tänka efter, att han inte hade varit med tillbaka därifrån. 
 
The
 
Horror
 
Jag tror inte riktigt att ni kan förstå betydelsen av Carlo. Eller jo, alla ni som haft småbarn nångång förstår väl förstås... Men vissa av er kanske inte ens vet vem Carlo är? En svart Brio-tax i trä som Björn fick när han var pytteliten. En sån med hjul istället för tassar och ett litet snöre man kan dra runt den i. Och runt har han dragits. Han är liksom alltid med. Sover under sängen. Alltid med på promenad. Carlo har varit på Cypern och i London, på Öland och på Åland. Han är a l l t i d med...
 
Och nu har mamman allstå efter två (2!!) dagar ensam med barnen råkat tappa bort Carlo. För även om det kanske rent faktiskt var snart-treåringen som tappat honom kunde denne knappast klandras för det hela.
 
Björnen hade inte riktigt fattat att Carlo mycket väl kunde vara försvunnen utan nöjde sig med att han nog gömt sig någonstans. Familjen gick iväg mot mormorn. Mamman sprang in på Willys och frågade om de sett en liten tax. Nej tyvärr. Pappan letade i lekparken, ingen vovve. De scannade av hela vägen som mamman gått dagen innan men utan resultat. Mamman kände sig mer och mer skyldig. 
 
Framåt kvällen skulle de hem till mormorn igen på middag. Mamman gick före för att leta i lekparken en gång till. Pratade med andra föräldrar i parken. Hörde av sig till de vänner hon träffat i parken dagen innan men ingen av dem hade råkat få med sig Carlo hem. En av dem kom dock ihåg att hon hade gett Carlo till björnen när han satt i vagnen precis innan de skulle gå hem. Ytterligare en sak som talade för att han måste ha förolyckats på vägen. Mamman kände sig nästan lika svårmodig som Joel Kinnaman och stickade tröjan-tjejen i andra säsongen av The Killing, när de bara satt i en bil hela tiden och det regnade. Mamman drog sig till minnes att hon aldrig sett klart den säsongen, så mycket svårmod var det. Men nu hade hon allt platsat där. Hon gick tung i sinnet efter familjen hem till mormorn igen.
 
Efter middagen sitter mamma och klurar på hur hon bäst ska formulera nån sorts efterlysning på Facebook. Hon inser att det kanske är att ta i att kontakta Missing People. Kan man kanske gå med i nån sorts "bortsprungna djur i Nora"-grupp månne? Och finns det nån sorts pris till sämsta mamma som man kan anmäla sig själv till direkt liksom? (The Killing-svårmodet ville inte riktigt släppa)
 
Precis då säger pappan: "Höhö, kolla din instagram"
 
Mamman tar fram telefonen och kollar. Ser inget särskilt. 
 
"Ja alltså, kolla senaste bilden du publicerade på Mammaglitter"
 
 
Men. Va. Faan. är mammans mycket spontana reaktion på denna bild. Ser ni vad jag ser eller? Den här bilden togs alltså när vi kom hem från promenaden, så hundspektaklet var ju bevisligen med. Men jag har ju tittat på kortet flera gånger!!!
 
Och var är han?
 
Faktum kvarstår att han är borta, men nu är han i alla fall hemma-borta, och nu kan jag faktiskt kosta på mig att skylla på treåringen, för det är garanterat han som gömt undan Carlo på något bra ställe...
 
 
Vi måste bara se till att hitta Carlo snabbt för den här hunden är den enda som kvalar in som ersättare just nu, och han är lite mer opraktisk att ha med på promenad...
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!