Fem år

Hade livet varit annorlunda hade vi haft femårskalas idag. I ett annat liv och ett annat universum. En stor femåring här hemma. Det är nästan svårt att förstå att det är fem år sedan vår John föddes, samtidigt som det verkligen känns som i ett helt annat liv.  


Det blir inget långt inlägg idag. Inget om hur jobbigt det är att fira födelsedagar för ett barn som inte finns längre. Inget om hur man går vidare, och om man ens ska fira. Vi väntar bara ut den här dagen nu, att den ska ta slut och att det ska bli en ny dag imorgon. En dag som inte är en årsdag. 


Jag kikar bara in här idag för att skicka en liten påminnelse om att fundera på vad ni har i ert liv som är BRA. Vad vi kan känna tacksamhet för just nu. För det övar jag aktivt på idag. Jämför dig inte så mycket med grannen, och stressa inte över nästa veckas jobb, det löser sig. Och du, försök att inte oroa dig för mycket över småsaker. När och om det värsta händer kommer du i alla fall inte vara beredd, och lika bra är väl det. 


Ta två minuter och fundera över vad det finns att vara tacksam för idag? Något så enkelt som att få dricka en kopp te i lugn och ro kanske? En fin och kärleksfull familj? Tak över huvudet och mat på bordet. 


Jag tror att vi alla mår bra av att öva lite på det. Vi mår alla skit i perioder men det är viktigt att även då komma ihåg det som är bra. Som att det idag är en strålande vacker vinterdag, och att jag har två helt underbara barn hos mig, även om jag saknar det tredje härifrån och till evigheten. 


Så ta hand om varandra och var lite extra snäll mot dig själv, det kommer vi långt på!

(null)


Livet och döden och alla barnen

Idag har vi varit på kyrkogården hos vår johnpojke. Jag orkade bara inte under allhelgonahelgen. Jag brukar tycka att det är så fantastiskt vackert där just den helgen med alla ljus och mycket folk, men det gick inte i år. Jag var med och sjöng i kören på minnesgudstjänsten för första gången på länge men kände mig bara tom. Jag kan reagera lite så ibland, att jag liksom inte ORKAR sörja när det förväntas av mig. Sorgen finns där hela tiden ändå, vare sig man vill det eller inte, så ibland får det vara ok att bara koppla bort den. Idag däremot ville den fram och då fick den komma. Björn sover hos sin mormor och morfar den här helgen så jag, Erik och Lova gick till graven och grät en skvätt nu ikväll. Jag tänker mycket på hur allt skulle kunna vara. Kanske inte egentligen på hur allt skulle vara om John fortfarande levde för det är så abstrakt. Han hade förmodligen varit kraftigt skadad på grund av all syrebrist han utsattes för de sista dagarna av hans lilla liv, och om han hade levt hade ju inte Björn funnits vilket jag inte ens vill tänka på.  Men jag tänker mycket på hur erfarenheten har påverkat oss. Har påverkat mig. På många sätt tänker jag att det har påverkat mig positivt. Jag har fått ett helt annat perspektiv på tillvaron och på vad som är viktigt och inte. Mina prioriteringar har ändrats. Men samtidigt undrar jag hur jag skulle MÅ om det inte hade hänt. Alla människor drabbas i mer eller mindre stor utsträckning av sorger genom livet. Många i unga år. Men tack och lov är det inte alltför många som tvingas begrava sitt barn innan man själv hunnit fylla 30. Min bästa vän sa efter begravningen att hon tyckte att Erik och jag hade sett så otroligt vuxna ut där och då. Och lite så var det kanske. Vi tvingades verkligen att bli vuxna på ett sätt som man kanske inte nödvändigtvis ska behöva bli förrän långt senare. Och jag har varit så trött, så oändligt trött. 
 
Efter att John dog bestämde jag mig för att aldrig oroa mig över småsaker mer. Det hade man inget för ändå och nu hade det värsta hänt och det hade inte hänt vare sig mer eller mindre beroende på hur mycket jag hade oroat mig innan, oron hade bara resulterat i att jag mått sämre. Det är en fin tanke och jag önskar att jag kunde leva efter den, men den blev svårare när Björn kom och ännu svårare nu med Lova också. Man blir så smärtsamt medveten om sina egna begränsningar när man har barn. Om sin egen ändlighet. Om deras ändlighet. Tänk om de skulle bli sjuka. Jag oroar mig ofta för dem. Och tänk om något skulle hända mig eller Erik. 
 
När jag var gravid med Björn körde jag bara på. Jag var så inställd på att nu skulle det bli ett levande barn, till vilket pris som helst. Det fanns egentligen inte så mycket att oroa sig över mer än att han mådde bra, och det gjorde han hela vägen. Graviditeten med Lova blev något helt annat. För nu fanns ju Björn. Nu började jag istället oroa mig för mig själv. Tänk om jag skulle bli sjuk? Tänk om jag inte skulle klara mig den här gången? Det blev plötsligt så mycket mer viktigt när det fanns någon som på riktigt var beroende av mig. 
 
Jag kan tänka mig att de flesta föräldrar känner av liknande tankar nångång då och då, att det nog är fullt naturligt. Men ibland kan jag inte låta bli att undra över om jag hade varit mer förskonad från dem om jag inte hade behövt få den erfarenhet jag har idag. Jag kan inte låta bli att fundera över om jag hade varit en lite gladare, lugnare person. Men en annan sak som jag också fått med mig av allt detta är att det är ingen idé att fundera över hur livet hade kunnat vara, eller hur jag själv hade kunnat göra. Jag har min stund på jorden nu och jag har den med två helt perfekta, underbara ungar och en fantastisk make. Det är gott så.
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter

Söndag

Idag har vi haft en riktig hemmadag hela familjen. Lite extra tung och seg, för det är fyra år sedan idag som vår lilla John lämnade oss. Jag har inte tänkt så mycket på det under dagen faktiskt men kroppen vet, allt har liksom varit lite extra jobbigt bara. Lillasyster i magen hade en ovanligt lugn dag igår, kände henne flera gånger men inte riktigt som vanligt, jag är så bortskämd med att det är full fart hela tiden, men det har hon tagit igen med råge idag. Nästan som att hon ville lugna lite just idag.

Vi började i alla fall dagen med lite pyssel. Björn och Erik pärlade bokstäver och jag strök tyger till en till sovorm. Jag hoppas att jag ska orka börja sy lite imorgon, det är ju så roligt. Nu är i alla fall allt förberett. Nuförtiden får jag sitta och stryka, hehe, äntligen har jag fattat varför det går att sänka strykbrädan så mycket. 

 
Sen gick grabbarna ut en sväng och jag däckade i soffan. Alltså den här graviditeten. Det är svårt att tänka att jag i vanliga fall är en person som tycker mycket om kläder och som liksom anstränger mig lite för att tänka ut matchande outfits :P
 
 
Efter lunch och tupplur slog vi ihjäl ett par timmar med att baka bröd. Björn är inne i en riktig "kan själv"-fas just nu och vill hjälpa till med precis allt, så han var helnöjd. Vi gjorde rågsiktbullar, ganska så ihopimproviserade av det vi råkade ha hemma men de blev supergoda. Ska försöka lägga upp receptet på bloggen snart. 
 
 
Björn var en väldigt entusiastisk men också ganska slarvig bagare. Han slängde mest upp små degkluttar på plåten och sa att Jo mamma, det ÄR bullar. Förutom en, som var så avlång att inte ens en 2,5-åring kunde argumentera för att det var en rund bulle. Han fann sig dock snabbt ochb sa att det var en korv. "För mamma, jag tycker faktiskt om korv"
 
 
 
 
 
 
Sen fikade vi i lugn och ro i ca 13 sekunder och provsmakade brödet och Björn fick silverte. Björnen upptäckte dock att det gick alldeles utmärkt att blåsa bubblor i teet och skvätta över hela bordet och då tog mammans tålamod slut i en rasande fart. Det tycker jag nästan är det jobbigaste med att vara höggravid, att jag har så dåligt tålamod med allt. Vill inte ha dåligt tålamod med Björn ju. 
 
 
Men sen somnade han i alla fall tidigt och gjorde sin mamma på bra humör igen, för jag kunde i lugn och ro grädda bondkakorna som jag smyggjort en deg till tidigare under dagen, och så har Erik och jag ätit varma kakor, druckit kall mjölk och tittat på Downton Abbey. Bra avslut på en ganska konstig dag. 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter