Alla borde skaffa en Bullet Journal!

Här kommer ett predikande inlägg. Jag blir lätt lite hyper när jag hittar nåt nytt jag gillar, jag skulle LÄTT kunna jobba på TV-shop som en sån som demonstrerar slicerdicerplus-skärapparat och superduperslimtrim-träningsmaskin och allt vad de heter. Hittar jag nåt jag gillar kan jag liksom inte sluta prata om det och tipsa om det till höger och vänster.
 
Så varsågoda kära bloggläsare, turen har nu kommit till er. 
 
Jag la ut ett foto på bloggens facebooksida härom dagen där jag satt i Björns rum och grejade med min Bullet Journal och fick då frågan vad det var för nåt. Insåg då direkt att det här ju bara är något jag överröst mina instagramföljare med, jag har inte bloggat om det. Förrän nu!!
 
Jag har alltså börjat med bullet journaling (högst oklart hur det försvenskas och böjs) och det är nog bland det bästa jag gjort på länge. Jag har typ jämt varit något av en teknikmotståndare vad gäller att ha sin almanacka och alla viktiga datum och kom ihåg-grejer i telefonen eller på datorn. Jag har alltid sprungit runt med en kalender i väskan och skrivit med fina pennor. Och en Bullet Journal är just det, en kalender. Eller egentligen inte ens det. I grund och botten är den ett anteckningsblock. Vilket som går bra, men som namnet antyder används ofta böcker med prickade sidor (istället för blanka/rutiga/randiga). Och du lägger upp kalendern precis som du vill, du skapar den liksom. I början tyckte jag att det lät helt sjukt jobbigt, att sitta och rita upp månadsöversikter och sånt, så onödigt när man bara kan köpa en färdig almanacka.
 
Men man kan ju få den precis som man vill!
 
Och tycker man som jag dessutom om att rita och pyssla är det ännu bättre. Och den rymmer så mycket mer än bara en vanlig almanacka, för du bestämmer ju allt eftersom hur du vill lägga upp den. Och kan samla allt på samma ställe, allt som du i vanliga fall skulle ha skrivit på kom ihåg-lappar eller i särskilda anteckningsblock kan du samla i din Bullet Journal tillsammans med almanackan. Det blir som almanacka, dagbok, idébok och kom ihåg-lappar i ett. 
 
Min kamera mår inte så bra, jag lyckas inte riktigt få till skärpan, men jag tog några kort på min oktober så ni kan få se lite hur jag menar i alla fall. 
 
Jag börjar med en "framsida" för varje månad, mest för att det är roligt att måla och det blir en tydlig inledning på den nya månaden. Det finns hur mycket inspiration som helst att hitta på Pinterest!
 
 
Sen gör jag en månadsöversikt där jag kan skriva in saker som händer, precis som i en vanlig almanacka.
 
 
Sen brukar jag också göra en veckoöversikt där jag skriver upp sånt som jag behöver komma ihåg i veckan. Och sen gör jag dag för dag. Nu när jag ammar slarvar jag tyvärr jättemycket med att dricka vatten så mitt vattendrickande har fått en egen liten ruta varje dag för att jag ska komma ihåg. Är det inte konstigt (och praktiskt) att det är så mycket mer motiverande att dricka vatten om man får fylla i ett litet blått glas efteråt...? Och så en Att göra-lista. Jag brukar också skriva upp vad vi ska äta och när dagen är slut skriver jag nån liten rad om vad som hänt under dagen, som dagbok i miniformat. 
 
 
Det är såklart inte alla dagar jag hinner pyssla så här mycket (passar ju på att visa er några av de finare uppslagen) men det är dels väldigt bra för en rörig hjärna att få lite styr på dagarna och dels väldigt meditativt att sitta och fixa med den. När jag hinner och orkar ritar jag fina bilder och satsar på layouten och andra dagar skriver jag bara rakt upp och ner.
 
Bakifrån i boken gör jag andra typer av uppslag. Jag skriver upp när jag pratat med Björns läkare, idéer till skrivkursen jag gick förut, och jag har också gjort ett städschema med saker som behöver göras i veckan. Då använder jag en penna med suddbart bläck och bockar för med så att jag när veckan är slut bara kan sudda ut bockarna och börja om. Nästa projekt ska bli ett juluppslag med julklappsförslag och sånt jag vill baka till jul t ex. 
 
 
 
Som ni säkert hör tycker jag att det här är jättekul. Det är liksom en kombination av kreativitet och uppstyrdhet. Känner du dig det minsta sugen tycker jag definitivt att du ska prova. Ett vanligt block, några tuschpennor och en linjal kommer du hur långt som helst på. För att inte tala om om du dessutom adderar Pinterest till ekvationen. Vill du läsa lite mer om Bullet Journal kan du göra det här
 
Hoppas att jag har inspirerat nån mer till att prova på!! :)
 
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!

En bra dag

Jag vet inte om det är för att det går mot höst och allt blir mörkare och trögare men jag tycker att det har varit så mycket motstånd i allt ett tag. Det känns som att det enda jag gör är att tjata på Björn, det är lämning på förskolan dit han inte vill gå (fast han har kul där) och så är det lediga heldagar hemma när han hellre vill vara på förskolan eller bara titta på tv. Jag är alltid svettig och släpar omkring på minst ett barn och gärna en hund också (dvs i trä) (hunden alltså, inte barnen). Lovan är oftast nöjd men har en otrolig känsla för att tajma in när det inte riktigt passar att hon också trilskas. Jag har ingen riktig inspiration (vilket ju märks här) och ingen riktig energi. 


Men så plötsligt kommer en dag som igår och så känns allt annorlunda. Det var trevligt att både lämna och hämta på förskolan, inget krångel hemma innan vi skulle gå. Sen skyndade vi hem på eftermiddan och åt mellis och sprang bort till församlingshemmet så vi hann leka en liten stund innan kören. 

Björn gör så mycket framsteg rent modighetsmässigt nu och det gör mig så glad. När vi skulle gå över till kyrkan och sjunga ville han inte åka vagnen utan tog istället körfröken i handen och gick före med henne. Och väl inne i kyrkan ville han hellre sitta bredvid sin kompis än mig. Och han sjöng med lite här och var. Det är så fint att se honom. 

Och sen när vi kom hem somnade Lova i vagnen och Erik hade precis kommit hem. Så vi hann prata lite om dagen alla tre i lugn och ro. Det var sån där lugn och fin stämning i huset, sådär som jag tänker att en barndom ska vara. Det luktade gott av maten som Erik började med och han lyssnade på radio. Lova fortsatte sova. Jag och Björn plockade fram pärlor och gjorde armband och det var bara så mysigt och lätt. Jag tänker att det är så här det kommer bli nu. Roligare och roligare. Svårare i perioder såklart men gårdagen fick mig att inse att det här med att vara förälder ju är så mycket mer än att bara se till att barn är där de ska vara i rätt tid och se till att de inte slår ihjäl sig på vägen. De är ju faktiskt små personer som man kan hänga med på riktigt. Mer och mer ju större de blir. 


Även om jag på ett sätt vill stoppa tiden nu för Lova behöver inte bli större riktigt än är det samtidigt så spännande att se den fina lilla människan som Björn håller på att utvecklas till. Han är treårstrotsig och enormt tålamodsprövande stundvis men vissa dagar är det verkligen helt och hållet en ren ynnest att få hänga med honom. 

True Detective...

Idag har varit något av en ångestens dag i det Mathisenska hushållet. I alla fall för mammans del. Det började imorse. Vi skulle gå till mormor. Precis när vi skulle gå säger Björnen "Var är Carlo? Carlo ska följa med!"
 
Ja... Var var Carlo?? Vi letade lite förstrött utan att hitta honom. Han måste ju vara här någonstans. Han dyker nog upp. Vi avfärdade det med att Carlo sover nog fortfarande, så vi skulle komma iväg.
 
Sen slog det mamman. (Ja, det blir lite mer terapeutiskt att skriva om sig själv i tredjeperson och liksom låtsas att det lika gärna kunde ha handlat om någon annan.) Sen slog det henne som en blixt från klar himmel att hon ju inte sett Carlo sedan de hängde i lekparken igår. Det fanns en risk, ja det var till och med ganska troligt när hon började tänka efter, att han inte hade varit med tillbaka därifrån. 
 
The
 
Horror
 
Jag tror inte riktigt att ni kan förstå betydelsen av Carlo. Eller jo, alla ni som haft småbarn nångång förstår väl förstås... Men vissa av er kanske inte ens vet vem Carlo är? En svart Brio-tax i trä som Björn fick när han var pytteliten. En sån med hjul istället för tassar och ett litet snöre man kan dra runt den i. Och runt har han dragits. Han är liksom alltid med. Sover under sängen. Alltid med på promenad. Carlo har varit på Cypern och i London, på Öland och på Åland. Han är a l l t i d med...
 
Och nu har mamman allstå efter två (2!!) dagar ensam med barnen råkat tappa bort Carlo. För även om det kanske rent faktiskt var snart-treåringen som tappat honom kunde denne knappast klandras för det hela.
 
Björnen hade inte riktigt fattat att Carlo mycket väl kunde vara försvunnen utan nöjde sig med att han nog gömt sig någonstans. Familjen gick iväg mot mormorn. Mamman sprang in på Willys och frågade om de sett en liten tax. Nej tyvärr. Pappan letade i lekparken, ingen vovve. De scannade av hela vägen som mamman gått dagen innan men utan resultat. Mamman kände sig mer och mer skyldig. 
 
Framåt kvällen skulle de hem till mormorn igen på middag. Mamman gick före för att leta i lekparken en gång till. Pratade med andra föräldrar i parken. Hörde av sig till de vänner hon träffat i parken dagen innan men ingen av dem hade råkat få med sig Carlo hem. En av dem kom dock ihåg att hon hade gett Carlo till björnen när han satt i vagnen precis innan de skulle gå hem. Ytterligare en sak som talade för att han måste ha förolyckats på vägen. Mamman kände sig nästan lika svårmodig som Joel Kinnaman och stickade tröjan-tjejen i andra säsongen av The Killing, när de bara satt i en bil hela tiden och det regnade. Mamman drog sig till minnes att hon aldrig sett klart den säsongen, så mycket svårmod var det. Men nu hade hon allt platsat där. Hon gick tung i sinnet efter familjen hem till mormorn igen.
 
Efter middagen sitter mamma och klurar på hur hon bäst ska formulera nån sorts efterlysning på Facebook. Hon inser att det kanske är att ta i att kontakta Missing People. Kan man kanske gå med i nån sorts "bortsprungna djur i Nora"-grupp månne? Och finns det nån sorts pris till sämsta mamma som man kan anmäla sig själv till direkt liksom? (The Killing-svårmodet ville inte riktigt släppa)
 
Precis då säger pappan: "Höhö, kolla din instagram"
 
Mamman tar fram telefonen och kollar. Ser inget särskilt. 
 
"Ja alltså, kolla senaste bilden du publicerade på Mammaglitter"
 
 
Men. Va. Faan. är mammans mycket spontana reaktion på denna bild. Ser ni vad jag ser eller? Den här bilden togs alltså när vi kom hem från promenaden, så hundspektaklet var ju bevisligen med. Men jag har ju tittat på kortet flera gånger!!!
 
Och var är han?
 
Faktum kvarstår att han är borta, men nu är han i alla fall hemma-borta, och nu kan jag faktiskt kosta på mig att skylla på treåringen, för det är garanterat han som gömt undan Carlo på något bra ställe...
 
 
Vi måste bara se till att hitta Carlo snabbt för den här hunden är den enda som kvalar in som ersättare just nu, och han är lite mer opraktisk att ha med på promenad...
 
Följ gärna bloggen på:
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter
 
Och du, om du tycker att ett inlägg är bra eller trevligt eller roligt eller så får du hemskt gärna trycka på det lilla hjärtat längst ned. Jag ser inte vem som har tryckt eller så men det är alltid kul att se vilka inlägg ni tycker om att läsa!