Igår gick vi in i vecka 28. Jag älskar att apparna börjar betona nu att "om bebisen skulle födas har den mycket goda chanser att klara sig", "de flesta barn som föds nu klarar sig" osv. Varje dag som går nu är definitivt en seger.
Så här säger 1177 om barnet i vecka 28:
...........................................
Barnets utveckling
Fostret väger drygt ett kilogram och är cirka 39 centimeter långt nu. Det har stora chanser att överleva om det skulle födas.
Fostret kan fortfarande vända sig ett tag till. De flesta brukar sedan lägga sig tillrätta med huvudet nedåt i födelsekanalen men en del lägger sig istället på sidan eller med stjärten nedåt.
..........................................
Det här fostret kan helt klart vända sig fortfarande, det är ett som är säkert. Hon är en väldigt aktiv liten bebis, vilket jag uppskattar så jag inte hela tiden behöver gå och fundera på om jag känner fosterrörelser varje dag eller inte. På kvällarna drar gympapassen igång ordentligt med små sparkar och något som känns som krafsande lite överallt, det måste ju nästan vara händerna jag känner när det mer är som krafs, eller? Jag har inte kunnat känna någon hicka än, det vet jag var så gulligt med Björn, när hela magen hoppade. Men det kanske var lite senare under graviditeten, kommer inte riktigt ihåg.
I tisdags var vi på Specialistmödravården för tillväxtultraljud och lillasyster håller sig precis på den beräknade medelvikten, jätteskönt. Hon beräknades väga ca 1050 g, vilket betyder att hon numera är stolt medlem i 1000-gramsklubben. Det var ett sånt fint minne från tiden med John, när sköterskorna på neo efter en vanlig vägning blev helt till sig och sprang iväg och vi började fundera på om något var fel, tills de kom tillbaka med ett diplom, för att han hade kvalat in till 1000-gramsklubben. <3
Igår när Vickan och jag hämtade Björn på förskolan hade han pysslat. Jag vet att jag förmodligen kommer tröttna lite på alla små alster med tiden men än så länge är det FANTASTISKT. Bara tanken på att min lilla unge sitter och pysslar liksom. Så den här snögubben följde med hem igår. Är den inte helt klockren i mitt gammaldags-jul-tema här hemma så säg?? Den får stå här framför kyrkan ett slag. Han var så stolt när han visade: "Ögon, näsa, och armar. Björn och Hu-han har gjort". Hu-han låter lite som en samurajkrigare tycker jag, men det är en av hans underbara pedagoger, Susanne :)
Idag ska jag på julbord med jobbet. Blir fint att träffa alla, känns så extremt konstigt att tänka på att jag har varit hemma helt sedan slutet av september nu...
Hoppas att ni får en alldeles lagom utmanande och ansträngande torsdag!
Följ gärna bloggen på
Facebook: Mammaglitter
Instagram: @mammaglitter