Jag tycker att det är tråkigt att äldre blogginlägg lätt försvinner långt ner i bloggflödet, så med anledning av att det idag är världsprematurdagen har jag plockat fram ett par äldre inlägg på ämnet. Först ut det här om att försöka prata mer om sådant som är jobbigt.
Jag har länge tänkt att ett område som jag inte har berört så mycket i bloggen, och som ju ändå är ett högst aktuellt sådant för mig och många andra tyvärr, är de barn vi lever utan. Jag började därför skriva ett inlägg om att vara änglamamma, ett begrepp jag inte ens hört talas om innan jag själv blev en för två år sedan. Men ju längre jag skrev desto mer insåg jag att det är två inlägg jag skriver samtidigt. Ett om att vara änglamamma och att våga vara förälder fast man inte har ett levande barn, och samtidigt skrev jag ett inlägg om hur fasligt dumt det är att vi inte vågar prata om våra döda barn. Så därför blev det till slut två inlägg, det andra publicerar jag imorgon. Här kommer inlägget om att prata.
Anledningen till att jag tycker att det här är så viktigt att skriva om är att jag vet ju att vi är långtifrån ensamma. Statistiken säger att var tredje graviditet slutar i ett missfall. Jag vet att många andra av er där ute också har förlorat barn. Antingen under graviditeten eller senare. Men man pratar inte om det. Och det tycker jag är skit. Inte att det är skit att man som förälder inte orkar eller väljer att hålla det för sig själv, men skit att det känns som att det från samhällets sida har blivit något man inte ska prata om, inte låtsas om. Att få missfall och förlora ett barn får inte vara något tabubelagt. Det är ju en av de mest mänskliga saker som finns. Och ser man till statistiken så, åtminstone vad gäller missfallen, är det dessutom något riktigt vanligt, som drabbar många. Och ändå ska man behöva känna sig ensam i det! Jag visste knappt att det gick att föda ett barn i vecka 25 när det hände oss, och så här långt i efterhand har jag förstått att det t om är ganska vanligt, och att jag har flera i min bekantskapskrets som varit med om liknande, men vi har aldrig pratat om det…
Ju mer jag tänker på det tycker jag att det är helt vansinnigt att man t ex "ska" smyga med en graviditet under de första tolv veckorna. Det är för föräldrarnas skull, resonerar man. Inte ta ut något i förskott. Vad jobbigt det kommer bli om något är snett och man måste förklara att man inte längre är gravid.
Ja det är klart att det är så. Men jag kan inte ens föreställa mig (har tack och lov inte behövt uppleva ett missfall) hur det skulle kännas att förlora ett barn genom ett missfall och sen inte kunna låtsas om något. När John dog var det liksom ingen tvekan om vad som hade hänt. Men om man får missfall? Ringer man till jobbet och säger att man fått influensa för att kunna vara hemma och gråta några dagar? Eller så blir det ju ännu värre om man först måste börja med att förklara för alla att man faktiskt var gravid, men nu inte är det längre? Vi har också resonerat så, avvakta tills vi gjort ultraljud och kub-test. Och jag har tyckt att folk har varit lite småtokiga som har berättat tidigt. Men tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla gjorde det. Vilken enorm press på att hålla uppe en fasad som skulle släppa. Och om vi kan ta till oss statistiken och kallt konstatera att det är så att var tredje graviditet inte kommer att gå bra. Var tredje graviditet, det är många, tänk vad många personer i ens närhet man skulle kunna få stöd av, personer i samma situation.
Men det är jättesvårt. Jag brottas mycket med frågan hur många barn jag har, jag övar och övar på att – oavsett vem som frågar – våga säga ”jag har två och ett lever”, men det är baske mig inte lätt, för man vet aldrig hur personen mittemot en kommer reagera. Men under de två år som gått sedan John lämnade oss har jag ändå kommit fram till, och vill gärna uppmuntra andra till, att våga prata. Det finns alltid de som inte kan hantera sorg, som säger fel saker och gör en besviken. Men ofta blir man positivt överraskad av människor. Jag har fått nya vänner som har varit i liknande situation, gråtit tillsammans med nyblivna kollegor och upptäckt att jag själv har en helt annan förståelse för andra människors liv och öden idag.
Sen vill jag också säga att de allra flesta runt omkring oss hanterade situationen bra. Vi har pratat om John och försökt hålla honom levande, fått folk att komma ihåg att han faktiskt är vår son även om han inte är här nu. Så det tror jag också man ska tänka på, att försöka prata med sina nära och kära. Vissa kommer inte klara av det, men då får det vara så, och ju fler vi är som vågar prata om våra (och andras) döda barn, ju mer naturligt och förhoppningsvis lättare kommer det bli för oss och för de som i framtiden kommer få uppleva samma sak som vi.
