I alla fall om en bor i en gammal trästad och har en viiiiiiss benägenhet att vara lite nojig ibland. Inatt vaknade jag klockan halv två av att jag kände brandrök. Inte sådär jag-kan-ana-lite-brandrökslukt-långt-bort-i-fjärran utan verkligen, det luktade skarpt så det killade i näsan. Råkade väcka både Erik och stackars förkylda febriga Björn när jag flög upp för att kolla var det brann. Gick igenom hela huset och luktade i vindstrappan men det kändes som att det kom utifrån. När jag kom tillbaka till sovrummet hade Erik fått Björn att somna om och upplyste mig vänligt men bestämt om att det är någon av våra grannar som eldar, det är kyligt i natt. Och visst, det brukar dra igång den här tiden på året, brandrökslukten från alla veduppvärmda bostäder inne i stan. Men det brukar också sluta lukta efter nån halvtimme eller så. Jag var klarvaken. När det gått en halvtimme tyckte jag snarare att lukten hade ökat. Jag surfade in på lokalposten men inga uppdateringar om någon villabrand centralt i Nora, tack och lov. Låg vaken en stund till och vred mig. Gick upp och stängde fönstret. Till slut hade jag lyckats jaga upp mig så pass att jag var övertygad om att det antingen var på grannens vind eller i vår källare det brann. Vi bor i ett trähus från 1800-talet och som man ofta byggde då är det ihopbyggt med en massa andra trähus från 1800-talet i en lång länga. Optimalt för en brand att sprida sig med andra ord. Så till slut var det bara att gå upp igen. Upp på vinden och lukta. Kolla att brandvarnarna funkade. På med ett par byxor och jacka och ut i natten och ner i källartrappen (så långt jag vågade för våra gigantiska spindlar som bor där) och lukta. Ett minivarv i kvarteret. Visst luktade det brand, men jag såg inget, och inte luktade det inne hos oss i alla fall. Nu var klockan tre på natten... In och la mig igen. Erik och Björn sov så gott och verkade inte det minsta besvärade av lukten (vilket jag ju borde ha tänkt var lugnande eftersom det uppenbarligen inte luktade så mycket att det störde dem) men jag var så uppe i varv att jag bara låg på nålar och kollade telefonen och lyssnade efter brandvarnaren. Suck. Halv fem hade det nästan slutat lukta så då kunde jag somna om. Damn you gravidnäsa och allmän noja, sjukt dålig kombo med det här trästadsboendet.
Familjefotografering nästan på dagen för ett år sedan idag. Vansinnigt missnöjd Björn och något uppgiven mamma med sin bästa (?) fotopose, pappan vet jag inte vart han hade tagit vägen... :)