Björnungen har alltid varit en ganska blyg pojk, och relativt nyss, när han nästan var två år fyllda, började vi skola in honom på förskolan. Det var inte utan att jag var lite nervös för hur det skulle gå. Första veckan av inskolning var något av en katastrof, fast det hade inget med Björn att göra, för honom gick det riktigt bra, det var hans arma moder som var nygravid och helst ville kräkas högt och lågt hela tiden. Det är inte en strålande kombo med förskolestart. Andra veckan tog Erik som tur var. Men inskolningen gick riktigt smidigt även om han förstås var ledsen och inte riktigt fattade grejen med att vi plötsligt skulle börja lämna bort honom när han hade det så bra hemma. Sedan har det fortsatt i den stilen. När vi pratar om förskolan hemma är han oftast glad och säger att han har haft roligt, och han kan komma på att han vill ringa till fröken på helgen till exempel, men när det väl är dags att gå dit blir han väldigt ledsen. Det är Erik som sköter alla lämningar eftersom jag mår som jag mår, och åker så hiskeligt tidigt när jag faktiskt jobbar, och så delar vi på hämtningarna. Så det börjar redan här hemma när de ska gå, då gråter han efter maaammaaaaaaa. Sjukt jobbigt. Sen gråter han efter pappa när Erik väl lämnar. Sen säger de att det oftast går väldigt bra när Erik väl har gått, men samma sak när vi kommer och hämtar, då gråter han också.
Men så förra veckan började det plötsligt gå bättre. Tre dagar i rad var han inte särskilt ledsen när Erik lämnade och vi fick rapporter om en strålande glad liten pojke alla tre dagarna. I torsdags var det knappt att vi fick med honom hem. Och så imorse var det bara "Hej då mamma" och "Plinga kolan!" (springa till förskolan), och så ringde Erik för en liten stund sen och berättade att han hade sagt hej då och sen bara gått in själv, utan minsta lilla gråt. Åh, det gör mig så glad. Det är verkligen som balsam för mammahjärtat när ens barn trivs i tillvaron.
