mammaglitter.se

Idag är det världsprematurdagen, och den blir ju förstås lite extra betydelsefull för mig som har haft en liten prematuris. För snart tre år sedan, i januari 2013, föddes vår lilla John, nästan fyra månader för tidigt, i graviditetsvecka 25. Vi fick sex skakiga veckor tillsammans med honom på Akademiska sjukhuset i Uppsalas neonatalintensivvårdsavdelning, med all tänkbar hjälp och resurser. Jag kan inte ens föreställa mig vad hans vård måste ha kostat, och den kunnighet och vänlighet vi mötte bland läkare och sköterskor var helt exceptionell. Men det är en väldigt speciell situation att befinna sig i, oavsett hur ens barn mår, även om det skulle vara relativt stabilt, att plötsligt bli förälder när det inte alls var tänkt, och till någon som inte har de bästa förutsättningarna, eller kanske inte några förutsättningar alls till att börja med, att klara sig på egen hand i den här världen. 

 

På temat världsprematurdagen tänker jag idag skriva om rollen som vän till någon som plötsligt blir förälder. För hur förhåller en sig egentligen till vänner som får barn alldeles för tidigt? 

 

Den frågan aktualiserades för mig för ett tag sedan, då en vän hörde av sig och ville ha lite råd. Hen var i den situationen att en vän till henom hade fått ett litet barn alldeles för tidigt och hen funderade över hur hen som vän skulle vara ett så bra stöd som möjligt. I och med min historik tänkte hen att jag har lite egen erfarenhet på ämnet. Och så är det ju absolut. Och jag började fundera. Vad var det egentligen som vi uppskattade hos nära och kära under perioden på sjukhuset, och även efteråt när John gått bort, och vad uppskattade vi inte? Jag har sammanställt en liten lista på do's and don'ts. Det säger sig förhoppningsvis självt att det här är mina subjektiva åsikter och det som fungerade bra/inte bra för Erik och mig, och att det självklart kan variera, men så här upplevde vi det i alla fall. 

 

* Visa intresse! Dina vänners liv har precis vänts upp och ner, och de har på många sätt ett helvete, ett mycket osäkert helvete, framför sig. MEN de har också precis blivit föräldrar, kanske för första gången. Det må vara så att ungen inte ens väger ett kilo (668 g vägde John) och att den ser ut som en liten alien som skulle gå sönder om en så råkade hosta på den, men det är fortfarande ett barn, deras barn, och det är en jättebra grej. Vilket också är sjukt svårt att förstå för de nyblivna föräldrarna, så påminn dem om det! Vi fick små presenter till John och många gratulationer och det uppskattade vi väldigt mycket. Det är ju ett riktigt barn även om det är pyttelitet, så se till att visa intresse genom att komma och hälsa på - som du skulle ha gjort om det föddes några månader senare. Björns gudföräldrar åkte från Oslo till Uppsala över dagen för att få träffa John, och ja, de är som sagt Björns gudföräldrar idag. 

 

* Hör av dig mycket. Även om det går bra och barnet klarar sig innebär det fortfarande en herrans massa veckor på sjukhus med ständig oro och ovisshet för de stackars föräldrarna. Räkna inte heller med att dina vänner kommer vara ett under av social kompetens under veckorna de bor på sjukhus. Hör av dig och kolla läget, och uppdatera lite om "den riktiga världen" också. Jag tyckte alltid att det var skönt att få höra lite vardagliga saker, att inte allt kretsade kring sjukhus, syresättning och respiratorer med eller utan oscillering. Sms är en jättebra grej, det kan en läsa och svara på när tid och ork finns. 

 

* Lämna INTE över ansvaret att hålla kontakt på de nyblivna föräldrarna. Många - och jag är helt övertygad om att det var av välmening, tro inget annat - valde att höra av sig och säga att de finns här om vi vill prata, både under tiden John levde och kanske ännu mer efter att han gått bort. Det är bara att ni hör av er, jag finns här, osv. Och sen tog de ett steg tillbaka, och väntade in oss. Och det är fint och välment, men så funkar det inte riktigt. På sjukhuset var allt upp och ner, jag hade kontakt med de som hörde av sig till mig, punkt slut. Det fanns ingen tid eller ro att sitta och fundera på om jag skulle höra av mig till någon jag inte pratat med på veckor, hur god och fin vän det än var, och jag orkade inte för min själ försöka bibehålla kontakt med folk, det är inte riktigt det de veckorna kretsar kring. Så mitt bästa tips är att vara ihärdig. Gärna på sms som sagt så kan föräldrarna själva välja när de kan svara. Och så får en nog inte vara alltför lättstött heller. Jag orkade inte svara på alla sms men jag uppskattade ALL kontakt mycket. Samma sak när vi kom hem med månader av sjukskrivning och sorgearbete framför oss, då är det så skönt att inte behöva ta första steget till social kontakt.

 

* Det där praktiska som mat och sånt. När vi hamnade i Uppsala började dagen med att vi åkte till vår barnmorska i Örebro för att ta lite prover och sen skulle vi vidare till jobbet. Jag hade alltså med mig matlåda och inget mer. Sju veckor senare kom jag hem igen. Det var absolut guld värt att dels få hjälp med praktiska saker hemma som post och blommor och sånt självklart, men även när vi fick besök på sjukhuset, det bästa vi kunde få var hemlagad mat. Sju veckor med frysrätter kan göra den mest stoiska person lite långledsen, så kolla om du kan hjälpa till, laga mat, fixa grejer. Även om blommor och choklad är fantastiskt så slår det inte en hemlagad köttfärssås när en levt på findus pyttipanna i fem dagar. 

 

* De är fortfarande föräldrar även om barnet dör. Också viktigt att tänka på. Jag var i allra högsta grad en mamma efter att John hade gått bort även om jag inte hade någon att kanalisera det på. De som valde att försöka ignorera bort det faktum att han hade funnits och försökte hantera situationen genom att hänga med mig på precis samma sätt som innan han föddes, nja, jag förstår verkligen att det är en klurig situation som är svår att hantera, men det är inte de jag umgås mest med idag kanske. 

 

* Försvinn inte du också om barnet försvinner, men var lite lyhörd. Det svåraste är nog som stackars anhörig/vän att hitta en balans mellan ihärdighet och finkänslighet. Att försöka ta sig an en alltför stor psykologroll blir också lätt fel. Jag inser ju när jag skriver det här att det låter som att det är helt omöjligt att vara en bra vän i ett sådant här läge, men det jag menar framför allt är nog att en ska försöka vara en genuint bra vän. Och en genuint bra vän får göra fel, och en genuint bra vän kan våga fråga. Försök inte gissa vad föräldrarna tycker och tänker, fråga hellre, och se till att finnas där utan att kanske bli alltför gå påig. Problemfixare i all ära men ibland kan det också vara skönt att bara sitta tillsammans och ta en kopp kaffe och svära lite över livets jävligheter och förbannade orättvisa. Och gråta ihop. Det är inte att underskatta. Det finns inget som säger att du som vän måste vara stark, det är ju nånting förfärligt som har hänt, de som grät med oss och verkligen visade att de också tyckte att det var fruktansvärt, det var så skönt. De visade liksom att det var okej att vi kände som vi gjorde, och att vi var så ledsna. 

 

* Sammanfattningsvis. Som sagt, ju mer jag skriver inser jag att det låter som att det är helt hopplöst att lyckas vara en bra vän i en sådan här situation, men det är absolut inte det jag menar. Och många, de allra flesta faktiskt, runt oss hanterade vår situation och efterföljande sorg bra. Jag tror att det viktigaste är att visa att du bryr dig och att du finns där - ihärdigheten - och att inte vara så rädd för att göra fel. Och släpp stoltheten litegrann, din vän kanske inte alls visar uppskattning för vad du gör där och då i den utsträckning du tycker vore rimligt, men det kommer, och med lite tur har du fått en ännu bättre och närmare vän efteråt. 

 

Ett litet tillägg: Jag bad Erik läsa inlägget innan jag skulle publicera det och han skrev en liten kommentar till mig, men jag tyckte att den var så bra så den får stå kvar:

 

Glitterpappan håller med - med tillägget att inte underskatta hur länge neoföräldrarna brottas med de olika känslostormarna som kommer av deras rent absurda upplevelse. Tre år senare blir jag fortfarande tacksam när människor omkring mig frågar om hur det var med John. Och tillika provocerad när det  känns som om någon inte erkänner hans existens.  

 

 

Hoppas att det här kan vara till nytta för någon! <3 Läs gärna även mina andra blogginlägg på ämnet, Vi måste våga prata om våra döda barn och Till er änglamammor därute. 

 

Facebook: Mammaglitter

Instagram: @mammaglitter