Liten börjar bli stor. Helt klart. Och vår tidigare så lugna lilla kille, som satt försiktigt och tittade sig omkring, helst i sin mammas eller pappas knä, ja han är som bortblåst. Visst, han dyker upp lite då och då när det är mycket folk runt omkring honom, då blir han allvarlig och stilla, men här hemma är det nu totalt full fart. Han kryper och klättrar och tjoar och drar ut lådor och är allmänt fantastisk och helt uttröttande och ryggknäckande. Och så har han till råga på allt fått ärva min (eller kanske någon av mina systrars) gamla gåvagn. Tjohej. Alltså allvarligt talat, när ska man egentligen ha en gåvagn? För en person som inte kan gå än (eller ens stå) är den ju helt livsfarlig eftersom den bara rullar iväg hela tiden eller välter. Men visst kallas de väl lära gå-vagn?
Han tar sig upp till stående helt själv (man får hålla i själva vagnen för annars tippar den) och sen gnager han på handtaget så det blir stora pölar på golvet, och så skiner han som en sol. Underbart. Men för övrigt klarar han ju liksom inte av att hantera den direkt utan man måste vara med och hålla emot och styra och passa, så ibland blir jag så trött att den tillfälligt får flytta till ett annat rum, haha. Men fin är den!