För två år sedan igår tog jag ett graviditetstest. Helt utan större förhoppning egentligen. Mest för att det var den första dagen på cykeln som jag kunde testa. Jag ville så gärna bli gravid igen. Trots allt elände och all oro ville jag så gärna, vi ville ju ha ett barn. Som levde och bodde med oss. Inte bara ett i himlen. Jag hade redan bestämt att det var värt att jag kunde riskera att bli sjuk igen, jag visste ju att läkarna skulle ha en helt annan koll på mig den här gången, ja det var till och med värt att riskera att det skulle bli precis samma sak igen, och vi skulle fortsätta prova ändå, för vi ville så gärna. Jag kände mig inte det minsta gravid, de senaste månaderna hade jag haft alla möjliga tänkbara symtom som sedan skulle visa sig vara bara inbillning, men nu mådde jag precis som vanligt. Men som sagt, det gick att testa, så det var lika bra att testa. Och fram kom ett så svagt så svagt litet streck. Var det möjligt? Jag sprang och väckte Erik. KOLLA VAD ÄR DET HÄR DÅ????????? Han var ganska nyvaken och förvirrad stackaren, men vi enades om att det kanske var ett litet streck men att det knappast betydde nåt. 20 sekunder senare enades vi om att det nog var bäst att jag tog ett test till. Samma sak där, ett litet litet svagt streck. Nästa snusförnuftiga enighet var att vi skulle köpa ett sådant där seriöst och uppstyrt ClearBlue-digitaltest och göra nästa morgon, för morgonurinen är ju den mest pålitliga, och de där små billiga testerna som jag totalt missbrukade var ju knappast att lita på. Halledaja. Ni kan ju tänka er vilken dag som blev årets längsta... Timehop visade mig bilder igår som jag tog och publicerade på instagram den dagen. Typ en på en amaryllis med bildtexten "Årets näst sista dag", när allt jag ville skriva ju var "Varför i helskotta går dagen så förbaskat långsamt och vet ni jag kanske är gravid!!!" Jag trodde ALDRIG att det skulle bli kväll så jag fick gå och lägga mig så jag fick gå upp nångång. Men till slut så. Svårt att sova var det också. Och när klockan blev ca 03.30 och taktittandet började bli outhärdligt enades vi återigen och kom fram till att nu är det nog allt morgon. Så jag gick upp och gjorde ett test och fick ett så stort vackert plus som det bara gick. Det var vårt första riktiga livstecken från Björn, för två år sedan, och det går inte en dag då jag inte känner en sådan djup och innerlig tacksamhet över att vi får ha honom.
Amaryllisen i fråga... :)