Som ni trogna läsare vet har jag som mycket erfaren småbarnsförälder erbjudit en slags rådgivning till mina lite mer oerfarna vänner och bekanta. Man kan skriva till mig och så svarar jag antingen direkt eller i de lite mer kluriga fallen tar jag upp det här på bloggen så att ni läsare också kan vara med och tycka till. För att värna om anonymiteten kallar jag de desperata mammorna för Axelina, och barnen i fråga har fått det fingerade namnet Räven. Tidigare inlägg i kategorin kan läsas här.
Nu har jag alltså fått en fråga från en mamma, vi kan kalla henne Axelina, som har en fundering kring sin son. Axelinas son, vi kallar honom Räven, är ca sju månader och fem dagar gammal, och i det senaste har han blivit väldigt högljudd. Ja, man kan nog rakt av säga att han illvrålar. Ibland gör han det för att han är sjuuuukt missnöjd med något (oftast med sin mamma...), någon gång har det hänt när han är glad, men oftast händer det när han är i något sorts neutralläge känslomässigt. Som igår när han - har Axelina berättat alltså - i godan ro satt och åt, och mellan varje tugga så skrek han så att han blev hes och hans mammas öron vissnade. När hans mamma försökte prata med honom svarade han bara genom att illvråla. Och så höll det på till och från under hela dagen. Som sagt, det är inte fråga om att han är ledsen, han bara tjoar.
Eftersom min Björn ju också, ja på dagen faktiskt, är sju månader och fem dagar gammal, tänker jag att det är ju inte omöjligt att han också kommer börja låta så här snart och jag kan ju tänka mig att man som mamma blir ganska matt av ett konstant illvrålande. Så ni som har lite äldre barn - ska de verkligen låta så? Går det över snart? Bara undrar...
Som vanligt är det inte räven på bilden som har skrivit brevet.